Miss Ro :hjärta: M = sant.

Tack till Angelheart och Jenny som skrivit i min gästbok!

Allting kring M:s missbruk har blivit normalt, det kallas normaliserats på psykologspråk. Det här som förut gjorde mig så dålig så jag fick vara på psyket kring jul, är nu på något sätt normalt, vanligt. Alla M:s beteenden tillsammans med Miss Ro, är inte längre som dem varit, i mig iallafall.

I M är det samma sak som händer, först flöddrig, sen haglar anklagelserna tätt, och förnekelsen är i topptrim.

Redan innan han kliver på vet jag. Hela min kropp känner att han är på G, att han håller på att förbereda sig. Jag sa det till honom, som en fråga kan det vara så att du är sugen , och att det är det jag känner, att du är på väg ut (med Miss Ro)?. Nej då, återigen är jag the bad guy, jag åker hem och känner samvetskval för att jag tror så dåligt om honom, är så misstänksam han som försöker göra allt för mig. Jag skrev också att det kanske är jag som gör att han kliver ut?! Att det är min misstänksamhet som gör att han kliver på tabletterna?! Alla medberoendes dilemma, faktiskt. Som gör att vi är medgörare till missbrukaren långt längre än vi orkar, egentligen. Jag är där nu, alla mina tankar är kring honom, hur jag ska komma ur hans skuldtrippar han sås enkelt kastar ur sig, hur jag känner att jag åker känslomässig berg-o-dalbana i den här relationen.

Jag ber om ursäkt till M om jag blir för personlig, jag behöver det för mitt eget tillfrisknande, och kanske - om jag får gåvan- hjälpa någon annan som liksom jag är medberoende. Om M inte orkar läsa vad jag skrivit, läs här istället!

Ja alltså, jag kände någonting i fredags när M och jag träffades. Jag tror inte han hade tagit något, eftersom han insisterade på att vi skulle åka till Maria och ta pissprov, vilket ifs - såhär efteråt-, kanske just var hans nya strategi. Men jag tror inte det, för han vet att jag faktiskt skulle kunna förnedra mig att åka till Maria för att ta pissprov på min kille för att han ljugit för mig så många gånger, vilket gjort att vi måste ta pissprov på honom ! Men jag kände att någonting var på G, att det skulle hända något snart. Eftersom jag förut haft starka föraningar vilka så gott som alla stämt, borde jag då inte förstå. Nej, psyket vill tro på honom, vilket gör att jag lägger skulden på mig själv, där jag satt på tunnelbanan hem. Tyckte jag var misstänksam, hur synd det var om honom som hade mig som misstrodde honom, så jobbigt han måste ha det? Kanske han därför måste ta tabletter?

Ni ser, medberoende blir så utanför sig själv, fokuserade på missbrukaren, att deras tankesätt blir förvridet. Så liksom mitt.

Dagen efter ringer jag honom, och undrar varför han - som alltid gör det - inte skickat sms. Redan där syns första tecknen på Miss Ro; han har visst skickat, eller har han inte, blandar ihop med dagen innan, har inte sett mitt sms jag skickade kvällen innnan osv. Och jag går på, vilket innebär att jag nu vet att han tagit, och jag börjar fråga ut honom om han gjort det och säger att jag är säker på att han gjort det! Vilket slutar i att jag vill dra mig undan, och ; - som jag förklarar för honom -, inte mår bra av att vara så här misstänksam, och därför vill ha respit till på tisdag när min äldsta son åker tillbaka till sin skola. Han kontrar, hur kan jag göra såhär emot honom? Va taskig jag är, och varför vill jag straffa honom.

På kvällen får jag mail i min inbox, som är lite suspekta, vilket också förebådar hans vistelse med Miss Ro, ännu tydligare. "skickar ett mail för min tele har försvunnit(tappats el blitt snodd, mail 19/2 kl 19:42 min anm". Såna här saker är vanliga när M umgås med Miss Ro, och har hänt åtskilliga gånger under vår tid tillsammans. På kvällen går jag in på msn, eftersom jag vet att det är där han brukar vara när han är ledsen, sist prata han med Inger ifrån MP där. Då han var tvungen eftersom jag inte ville prata med honom, pga att han tagit tabletter!. Denna gång är M övertygad om att jag pratar 6 med andra på msn, han vet det. Jag frågar vilka, och han säger honom jag hämnades M med, honom och 2 andra killar pratade jag sex med på msn. Det visste M ! Jag frågade M om han kommer ihåg att han sa förra gången han klev ur, "att han blir dum i huvudet av Benzo?". Det kommer M ihåg, men inte att det är därför han får såna här konstiga tankar denna gång. Jag talade om för M, dels öppet, dels genom min blogg att jag försökt flirta med en kille på MP, dels för att M gjort det, och dels för att jag ville känna hur det kändes. Det kändes inget bra som sagt, gav besk eftersmak. Det är inte så jag vill göra. Jag sa till M på msn, att jag talar om för honom när jag pratar med någon annan på msn, vilket inte han gör!.

Denna natt kom också M:s förklaring ang sin mobil, som han skrivit om tidigare i mail. Denna gång verkar M ha glömt bort sitt tidigare mail, så nu är det en annan historia som gäller. Dagen efter M har skrivit att han blivit av med sin mobil, kommer det en hejdlös förklaring till på det. " om du undrar hur jag blev av med telen OCH bankkortet så blev jag rånad och misshandlad av ett par zigenare mail 20/2 kl 14:58 min anm". Det är otroligt, bara på ett dygn eskalerar incidenten med hans mobil till att han blivit både rånad och misshandlad, vilket han troligen glömt bort vid tillfället när han skrev att hans mobil var borta första gången! M är smart, tror han. M:s förklaring låter ännu bättre, han sa ingenting om zigenare, rån, misshandel, för att jag skulle bli så arg då, och börja tjafsa med honom. Det kan ju kanske stämma, vem vet?! I M:s värld med Miss Ro är allting oförutsägbart, eftersom det är där lögnerna regerar!

I går ringde jag M, på morgonen. Han lät slöddrig, viskande berättade han att han är utslängd ifrån sin bästa kompis, att hans 2 kompisar hatar honom, och att det är synd om honom. Jag sa att hans 2 kompisar (jag inbegripen), inte gillar att han ljuger för dem. Att det är därför de inte kan lita på M, att det är därför vi blir irriterad, känner oss kränkta. Jag frågade M om han ville ha benzo, han sa nej, vilket han alltid gör. Han sa också, att han tagit. Men ..... bara 1 tablett, 2 dagar innan, och ingen benzo. 2 dagar innan den 22, borde vara 19, då han svor på att han inte tagit i telefonen till mig.

Jag skrev gonatt sms, till M som han klagat på att jag inte gör, igår. Fick inget tillbaka på min förklaring varför jag är ledsen, besviken på M, att han ljuger och att det är smärtsamt. Jag önskade honom att han inte skulle behöva göra så, för sin egen skull också. Jag berättade också för M att han erkännt i telefonen på morgonen att han tagit! Han svarade inte.

Idag på morgonen kom sms, ifrån M.

"OBS JAG SA SÅ FÖR ATT KOLLA SÅ NU VET JAG". 22/2 07:34"

Vad M vet nu, när han ljugit återigen, att han tagit. Vet jag inte, jag tror inte ens M vet det själv?!

Runt runt

M har klivit på, inga benzo, inga Miss Ro, säger han.
Jag hörde en gång, av en missbrukare, som själv sa "allting en missbrukare säger + 100 % till".

Detta stämmer inte på M, återigen har han bara tagit och dessutom, inte benz, utan bara 1 tablett för 3 dagar sen.

Nu spelar jag honom rakt i händerna, när han ser vad han sagt här. Eftersom många av M:s förklaringar brukar inte kommas ihåg, efteråt.

Jaha, återigen denna karusell då. Jag kommer inte ställa några ultimatum, utan ser bara helt krasst att M väljer Benzo, inte mig.

Och jag kliver av den här karusellen, orkar inte. Den gör mig illamående ... !

Tupac i kyrkan

Ska försöka skriva av mig lite här. Idag vaknade jag med sån där värdelöshetskänsla. Alla tankar hopades, om hur mycket jag inte klarade, hade klarat av. Först bilen som står på min väninnas parkering, och som jag inte haft råd att köpa ny startmotor till, och den bara står och sjunker i värde. Nu måste jag ha någon som bogserar bilen hit, och jag har såna svårigheter att fråga personer, att vara krånglig, att be om hjälp. Det är som att; om jag ber någon om hjälp, har den 1 upp på mig, jag blir skyldig något. Så var det i min ursprungsfamilj, och de tankarna kommer automatiskt tillbaka för mig.

Jag lyckades komma iväg på ett möte iallafall, och där var det en kvinna som sa att hon har börjat liksom acceptera, iallafall välkommna de här värdelöshetskänslorna. Att liksom känna att det är ok att de finns där. För mig blir det alldeles överväldigande när de kommer, jag liksom fastnar i det tänket och kan inte riktigt komma loss.
Jag ska försöka göra så gott jag kan med hennes sätt, och inte slå på mig själv om jag inte lyckas första gången. Jag lider nämligen också av ett oerhört dåligt tålamod. Vilket gör att när jag fastnar i de här negativa tankarna, är det också ett självvalt plågeri att tänka på hur ofta jag fastnar och hur dålig jag är på att hantera dem, vilket vem som helst kan räkna ut inte blir bättre.

Jag och M är ganska ok, jag fick en släng av kontrollbehov idag med honom. Det värsta är att jag börjar se att jag liksom projicerar något som jag inte är helt nöjd över på honom. På något sätt är jag så j-la rädd att han ska kliva på, så ibland känns det nästan som jag vill provocera fram att han gör det, så är det gjort liksom. Ingenting att undra om längre. Som något sorts straff, och som någon lindring emot själv ovissheten som för mig är den värsta. Vi lyckades reda ut det här, han blir jätteledsen när jag inte tror på honom, utan fortsätter säga att han tagit. Det är det värsta för honom säger han, att vad han än gör, så är jag inte nöjd. Och jag vet -tyvärr- så ligger det nog något i det. Jag älskar honom besinningslöst, hans händer, hans kropp, hela hans väsen gör mig uppfylld.

Nu ska jag iväg på möte igen i morgon. Är sekreterare i min grupp, så jag ska släpa på datorn och skriva ut protokollet direkt på plats, vilket kommer gillas. Eftersom jag har en tendens att skjuta upp utskicken på protokollen. Inte så mycket för att jag inte har dem utskrivna, sånt går fort för mig. Det är de olika momenten som måste göras, de här olika väntetiderna mellan att få det påskrivet, bestämma tid, leta upp en kopieringsmaskin, sånt får mig att liksom bli apatisk.

Ska till psykologen på måndag, och hon säger att hon inte kan hjälpa mig med någon remiss till något annat ställe än psyket. Faktiskt bröt jag inte ihop pga det, utan tog det rent logiskt riktigt. Det är alltså damen på psyket Fröken-titta-på-klockan-och -gäspa(inte diskret), som ska avgöra om jag får någon annan terapi än hennes kristerapi. Ibland känns det som jag är väldigt, väldigt liten.


Jag har iallafall gått ner till kyrkan och ska vara där som volontär, var där förra året också och jobbade frivilligt. Måste ut härifrån, måste ut och träffa männniskor, få lite rutin på mitt liv. Nu ska jag koka soppa till pensionärerna, och träffa ungdomarna i kyrkan. Vi brukar faktiskt lyssna på lite Tupac därnere i stereon ibland, killen som sköter psalmböcksutdelningen är gammal värsting som gillar honom. Yeah där rockar vi loss tom ibland. Sånt är ju glädjande.

Behöver balans

Jag har 2 lägen, on eller off.

Antingen allt eller inget.

Motsatsernas mästare, manövrerar jag tillvaron. Svårigheten med det, är andra människor. Hur de uppfattar mina lägen.

När jag är på on, är jag närvarande, kreativ, driftig. Men på off-läget står allting still, och jag menar allting. Telefonen orkar jag inte svara i, jag kan komma på mig själv vara i hallen, stå och titta på telefonen som ringer, men inte förmå mig att svara.

Det börjar minst sagt bli handikappande.

Jag delade om det här på mötet igår, jag pratade också med en kvinna efteråt om det här, som känner mig ganska bra efter några år. Hon sa att vissa kanske kunde bli ledsna/besvikna på mig eftersom jag inte svarar i telefonen, att de kan tycka att de finns när jag behöver dem, men när de behöver mig svarar jag inte.

Jag har alltid haft telefonnoja, ända sedan jag började dricka alkohol, och träffa killar. Och ge ut mitt telefonnummer när jag var på on-läget. Då var ju allting hur bra som helst, såklart du ska ringa imorrn, så kan vi göra det och det och det. När eftertankens kranka blekhet kom som sällskap dagen efter och telefonen stod där och ringde och ringde, var inte on-läget lika närvarande.

I nästan alla mina angelägenheter har jag min on/off knapp. Även i kärlek. Minsta lilla subtila signal, får mig att hastigt byta till off. Jag märker det inte ens själv, endast en stor sorg överbemannar mig när det redan är försent. Jag kan bara vara jag 100%, om inte, åker off-knappen på.

Det är roligt med on-läget, men den börjar inte kunna kompensera off-läget, har jag börjat märka. Det börjar bli mer tydligt att jag måste lära mig leva i någon sorts mellanläge, att leva i standby-läge. Och hur jag än funderar så kan jag inte komma på hur det ska gå.

Tara, hjälp ..... !

Mobilisering

Den reser sig, sakta, börjar den ta form. Osynlig först, påmind om de subtila signaler som gör att den tar form.

Sen byggs den på, logiken försöker försiktigt få svar, frågar mjukt, nästan rullar runt i frågorna varför?!

Vill inte verka krånglig, känslig, -inte alls påverkad. Vill ha kontroll på vad nu ska komma, vilka strategier som behövs för att landa i den här ovissheten.

Det var bara subtila signaler. Bara små små saker, bara fjäderlätta beröringar som inte kom. Bara det inre som kände motstånd, kände några tankar .... outtalade?! Outsagda, instängda, därinne som kändes.

Förklaringarna lät ... inte övertygande. Inte så pass att inte mobiliseringen skulle ta fart. Det inre reste sig i givakt, först smärtan, sen sorgen. Sen oförmågan, att inte våga, inte vara knepig nu. Bara sjunka in i förklaringen, fastän den var sträv.

Sorgen kom och drog mig till sig, stannade faktiskt kvar. Alldeles nära, andades med mig. Och fick mig inse min alldeles egna maktlöshet.

Kvällen

Har nästan nått sitt slut, och jag har gjort min dagliga inventeringen av kvällen TV-program. Först BB sen, Americas Top Model. Nu var jag inne för att läsa på mitt favoritforum om allt som händer i huset ikväll. Och det är mycket med 10 människor instängda i ett hus.

Dagen har varit bra, med väninnan på möte, senare bjöd hon på lunch och vi pratade som vi inte gjort på länge, skönt jag känner henne sen länge, hon är en verkligt fin vän. Jag känner henne, och hon står kvar, jag vet hon är där när jag öppnar ögonen igen.

Nu kväll, M sitter och läser sin nya bok jag lånade av honom på biblioteket, och sonen har precis somnat hoppas jag?. Jag ska snart gå och sova, ska försöka be Tara att beskydda mig från att få tandvärk, vilket känns som det enda just nu som verkligen skulle kunna få mig ur balans, men det verkligen på riktigt. Min rädsla för det är förenat med sån dödsskräck, så jag vet inte om jag skulle överleva det.
Psykologen sa att jag kan få hjälp med det, genom tandläkaren där jag gått. Men han är man, och förstår inte riktigt varför jag är så rädd, vilken dödsskräck det innebär för mig att vara i en tandläkarstol och inte ha kontroll. Bara tanken får mig att gå sönder.

Tara, var hos mig, fyll mig med tryggheten att jag kommer klara om jag skulle få tandvärk!!?

Nallen

Jag kramar min lilla nalle nu, istället på kvällarna. Brukar låtsas att nallen är jag som liten, och klappa på kinden och säga "Du är ok, du är fin precis som du är". Och faktiskt känner jag mig lite ok, när jag tar nallens labb och klappar min egen kind. Förunderligt ... !!

Ska se på My little Eye på 5:an nu. TV har visat sig vara en bättre vän än jag trodde. Jag har oftast blivit rastlös när jag suttit framför den förut. Nu förmedlar den lugn och ro.

Jag ringde M igår, och berättade att jag tyckte vi hade så fint samtal i fredags morse. Är så glad att jag lyckades vända det där misstänkartänket, till en annan känsla. Av att allting var gott och bra just då.

Katastroftankar vik hädan, idag är jag lugn och jag älskar M, och jag har ingen aning om han tagit eller inte. Och kommer inte lägga någon energi på att ens tänka på det.

Förutom TV:n så är min passion det här. Jag gillar Linn och Jessica bäst. Malin får jag öva tålamod på ... !

Kudden.

Det enda jag gör nu, är att umgås med min kudde. Alla psykologer, läkare, psyket, och kontakter hit och dit blir för mycket för mig. Jag orkar bara sova, och det absolut nödvändigaste. Exempel på det är, tvättstugan, laga mat sonen, diska efter densamma, gå på möte nödvändigtvis, tömma kattlådan, ge katterna mat, och titta på TV har jag börjat göra också. Jag tittar på nästan alla program, dokumentären om Mozart, krigsdokumentärer på Discovery, BigBrother på 5:an, även kulturnyheterna på 1:an kan jag sitta och titta på. Det enda jag vägrar i min passion för TV är Mythbusters på Discovery, som de verkar ha köpt in enormt många avsnitt av, då tar jag hellre Jay Leno.

M och jag har träffats, och efter det fick jag något sorts sammanbrott. I Söndags när vi hade 6 grät jag, stora tårar rullade nerför mina kinder, och jag kände mig så fruktansvärt naken i mina känslor för M, någonting inom mig har öppnats. Dagen efter skulle jag till samtalskontakten kvinnan-som-tittar-på-klockan-odiskret-och gäspar-i-handen och jag fullständigt bröt ihop, jag grät och skakade och var tom uppe på benen för att visa hur fullkomligt misslyckad jag var, vet inte hur jag skulle visa det dock!?
Hon frågade inte så mycket denna gång, så inga grodor hoppade ur hennes mun, hennes frågor kan annars ställa till det, för de verkar så verklighetsfrämmande så jag alldeles kommer av mig. Denna gång lät hon mig bara vara, och trots att jag tittade på klockan och tänkte "herregud så lång tid kvar". Så gick våran session ganska snabbt. Hon sa att hon aldrig sett mig såhär, att såhär kris(ig) var jag inte förra gången jag var där. Hon tycker dock att varannan vecka är bra, för att deras beläggning är en aning full. Typiskt psykvården idag.

Jag fick ett brev nu ifrån Försäkringskassan där min senaste handläggare kommer bytas ut pga nya arbetsuppgifter. Jag tycker verkligen det är skandal, speciellt som hon sist sa att jag måste berätta vad som varit jobbigt för mig, för att hon också ska kunna veta det. Det är just därför, som jag inte berättar, för jag vet att jag kommer få byta handläggare, vilket jag gjort senaste åren 2 gånger om åren. Det är därför jag inte berättar mer än det nödvändigaste för FK, för jag har ingen tilllit. Sånt verkar inte de kunna, hur viktigt det är för en person som varit med om trauman, att få känna att den andra personen stannar för att kunna berätta något. Och Försäkringskassan som ska ha hand om sjuka människor!? Systemet är underligt.

Nu ska jag ner och göra min favoritgrej, efter tvättstugan. Handla mat, förutom de timmar jag spenderar med min nya kompis TV:n, går resterande åt att planera matinköp. Jag vet att det är något maniskt i det, att jag alltid tänker på vad sonen ska äta, hur mycket han kommer att äta till nattmat, vilken mat som är bäst till det eller det?! Det är som ett heltidsjobb, därför behöver jag min kudde.

Psykolog

När jag och M är tillbaka i varandra, bloggar jag nästan ingenting om honom och mig, finns liksom ingenting, allt flödar. Igår pratade jag med M i telefon, och bröt ihop totalt. Jag tycker M ska ha en annan tjej, som kanske kan ge honom det han behöver, det känns som jag inte kan det. Som om den utvägen skulle vara den bästa och lindrigaste. För M är en relation viktig, medan jag har lärt mig -dyra och smärtsamma misstag-, att en relation gör ont, mycket ont. Det är som att sätta handen på plattan, det bränns och så vill man inte dit igen. Så är relationer för mig, det bränns, det händer något i mig och så stängs någonting i mig. Som krävs massor med känslor, massor med övertalning att öppna igen. Nu har M lyckats få in en springa ljus därinne och jag är tillbaka i M.

Isprinsessa skrev till mig, och hon hade liksom det magiska spöt, om jag kan lära mig det. Hon menade att jag skulle ta avstånd ifrån M:s missbruk, backa ifrån och säga Nu får du klara det där själv! . Det var befriande i all denna självkritik jag har emot mig själv, att jag föll till föga och träffade M igen, trots att han åter klivit över gränser. Inte bara hennes ord var magiska, utan de kom exakt när jag höll på att förgöra mig själv, genom negativa tankar om mig själv och själva situationen med M.

Jag var hos Arbetsförmedlingens psykolog igår. Detta för att min handledare -tillsammnans med FK-, tyckt att jag har trauman som jag måste få hjälp med innan jag är redo för arbetsrehabilitering. Jag tycker som alltid - Jag är frisk, kom igen, nu vill jag ut och jobba. Att ta hand om sig själv har inte varit min starka sida, eller att ... vara begränsad. I alla år har jag tagit hand om mina bara, där den äldsta har grava problem, med autism. Som gjort att jag har haft all anledning att glömma mig själv. Nu är det inte så längre, den yngsta går i skolan <> och den äldsta får hjälp på ett elevhem. Och jag står alldeles själv och kan koncentrerar mig på mig.

Jag tyckte om psykologen. Hon var respektfull, inte alls oengagerade som hon på psyket. Hon förstod mig direkt, vilka problem jag har att knyta an till människor. Hon förstod att jag var känslig. Hon sa att jag hade såna trauman, som gjorde att jag inte kunde ta tillvara min intelligens. Det har de gjort test på däruppe, inte för att jag vet varför, men blev tillfrågad om det efter en kurs jag gick där. Sen började hon återupprepa att hon var övertygad om att jag har ADHD, vilket jag inte gillade. Först för att jag tänkte, att ska det bli fokuserat på det, jag som snart inte kan överleva här, och snart inte vet hur man överlever. Det är som om något i mig öppnats efter det här sista psykbrytet. Som att jag är skyddslös, utan hud, och som om jag förändrats till något jag vill bort ifrån. Lite zombiekänsla ungefär, men med en 12 årings sinne. Min känsloliv är så skört, så öppet nu. Psykologen förstod det, hon sa att vissa saker gör att vi inte har något skydd -som hon kallade det.

Där är jag nu.

Men psykologen var obeveklig. Fortsatte och prata om ADHD, och jag stängde av. Satt och tänkte mest på vad jag skulle handla ICA, och vilken väg jag skulle ta hem. Hur många maträtter krävs det för att jag ska känna mig säker på att grabben har mat hela månaden?!

- Du tycker inte om att jag pratar om ADHD va?! säger psykologen.

Nej, jag tycker inte om det. Jag sitter bara och tänker på ; om jag ska behöva gå tillbaka till Fru Titta-på-klockan-och-gäspa på psyket. Jag sitter och får mardrömmar mitt på vakna dagen, att jag ska behöva gå tillbaka till henne, om det är hon -som psykologen säger- som förstår sig på min problematik med ADHD?! Just nu finns bara hon, mina katastoftankar växer i kapp med att psykologen pratar. Det är just emot slutet, som jag hör -lite svagt genom mina egna tankar-, att hon säger att det finns andra än hon på psyket som förstår sånt. Då börjar det lätta, jag börjar känna lite lugn och ro. Kanske jag kan få hjälp utan att gå tillbaka till titta-på-klockan-tanten. Efter 40 minuter börjar myrorna krypa, jag vill ut därifrån. Vill gå ner till ICA eller någon annan affär och bara tänka på vilken mat jag ska handla till grabben, och röka.

Jag ska tillbaka igen. Hon tänker fråga mig vissa saker då, vilka jag inte riktigt kommer ihåg. Jag ska till henne måndag om 1 vecka. Hon var respektfull, varm, inkännande, och framförallt sa hon -genom sina frågor- att hon förstod mig, vilket är det viktigaste. Henne kommer jag självklart inte få gå till, utan hon ska tänka lite till nästa gång vilken hjälp jag kan behöva. Helst någon med ADHD erfarenhet som hon säger ! Hon ska även skriva papper att jag behöver göra utredningen så snabbt som möjigt på Karolinska.

Det känns inte som jag har ADHD, ja kanske ibland då!?

Tillbaka

Efter några dagars tystnad, - har skrivit på till min egen hårddisk-, för att återknyta lite till allt som hänt. Jag har precis pratat med M, han är urskuldande och har bra insikt i det han gjort. Jag har som hämnd, registrerat mig på MP, och jag gjorde t.o.m det som M gjorde, som jag blev så förtvivlad över bland annat.

Chattade på msn, med en annan kille därifrån. Eftersmaken var mer än besk, kändes bara tomt och innehållslöst. Iof är jag ingen van chattare, och jag är extremt dålig på att flörta, eftersom sånt kräver att gå emot sitt samvete. Något jag som världmästare i självkritik har väldigt, väldigt svårt för.

Jag får en bitter eftersmak. Jag söker ju ingenting på MP, min kärlek är förbehållen M, hur våran relation än är. Jag är en sån som inte klarar och inte har klarat att gå ifrån famn tilll famn, även om jag i missbruk ibland gjorde mina försök.

Det är så tragiskt. Även om jag inte litar på M, så känns det inte bra för min egen skull att chatta därinne. Skrev till en kvinna litegrann, och hon bekräftade bara mig, på cyniskt MP vis, att min kille var inget att ha, efter att jag i grova ordalag berättat om varför jag var där. Jag vill inte bli cynisk. I min värld är kärlek fortfarande vackert, förbehållen en person = M.

Endast han finns i mina tankar, endast han är den jag vill ha. Kan inte tänka tanken att inte vara med M, samtidigt som det känns svårt att tänka tanken att vara med M. Allting är så dubbelt inom mig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Allting känns ouppnåligt att jag en dag, kanske kan känna tillit till M, fastän jag på något sätt gör det.

Det är så dubbelt ... allting ..

M

Hit kan du ringa för att få hjälp, (klicka på länken). Här kan du fråga om du inte vet iallafall.

Och lycka till !

Återigen

Senast jag pratade med M uppgav jag när jag är villig att ta en diskussion med honom ang oss. Det var när M;

- Var inskriven på en behandling
- Gått på NA/DAA möten för sitt drogberoende.

Jag vet inte om M glömt det, fastän det var igår jag pratade med honom om det? Men det är de spelregler som gäller fr.o.m nu ifrån min sida. Jag vet att våra problem är drogrelaterade, och inget annat M vill göra gällande.

Eftersom jag inte vill synas med mina allra innersta tankar för M att dissekera, kommer jag att fortfarande skriva -fast mer privat-, att sparas på min hårddisk. Jag vet att skrivandet hjälper mig, och mina möten för att fokusera på mitt eget tillfrisknande. Enligt M är inte det Kärlek, men det är det för mig. Jag kan inte ge bort något jag inte själv har. Vad jag vill ge i en relaition är något annat än denna katt-o-råtta lek som utspelar sig mellan M och mig offentligt på internet.

Om jag skulle vara efterklok, vore väl det att jag inte hädanefter är så öppen om mitt allra innersta, både på gott och ont. Det är klokt att hålla lite saker inom sig själv, det är iallafall vad jag lärt mig efter det här med M.

Återigen, M sök hjälp. Du vet precis var du ska ringa! Om inte kan du fråga!

Lycka till M. All Sinnesro till dig!

I Should've

"I Should've Cheated"


First of all let me say
You can't accuse me of all the things
you know that you are guilty of
And I see that it is easy for you to blame everything on me
If that's the case I should go have my fun
and do all the things you say I do
Boy I can't continue to take this from you

I might as well have cheated on you
As much as you accused me of cheating
I might as well have lied to you
As much as you accused me of lying
I might as well have gone to the club
As much as you accused me of clubbin'
I might as well have threw away my love
As much as you accused me

You say I was out with somebody else
When my girl told me she saw you with some girl
But I didn't accuse you of something that I didn't see myself
Realize that I wouldn't never do anything to disrespect you
Trust me, you gotta stop accusing me

Don't you know I wish I knew
that you would treat me this way
If you don't promise me
that you've changed your ways I'm leaving today
And I ain't coming back
And you made it like that
Was unfair to me
All this jealousy
I'm your everything
What will you do without me?
Why you trippin'?

I should have lied
I should have cheated
Maybe I should have went out to the club
Or maybe I ... should have done it
Should have given away all my love
Or maybe I ... I should have played you
Cause you don't appreciate me, no
And I tried to stay down with you
But you're making it hard for me



I should have cheated

copyright KEYSHIA COLE

Svek

M verkar tro att allting ordnar sig. Allting blir bra, om han mailar och chattar med någon ifrån -vetvad?-, som han skriver i sitt mail idag. Innan han läste min blogg vill säga, där han förstod att jag faktiskt blev ledsen över hans snedsteg med I från MP. Han menade ju inget, han har inga vänner. Därför letar sina kamrater på MP -detjtingsajt-, vad tror han egentligen, att jag har IQ som en myra?

För mig är klivet så stort, som jag räknar det som gigantiskt. Inte ens när han själv raggat kompisar :ironi:, på MP, så kan jag skjunka så lågt som han. Det går inte!

Min kropp har vetat, den har kännt att jag inte vet vad M gör när han umgås med Ms Ro, jag har förstått genom andra gånger. Tex den gången när P kom in på M:s msn, och sa att hon gärna ville han skulle ringa senare på kvällen. Jag har kännt, att något inte stämmer, att han inte vet vad han gör när han benzar. Och ändå förnekar han.

Han berättade om kvinnan han träffade före mig på MP, hon blev också sårad av honom, hon fick lösen till hans nick där, och kunde efter ett tag läsa att M tänkte bjuda någon annan kvinna på middag. Hon lämnade direkt! Det gjorde inte jag !!! Jag stannade och lyssnade på M:s lögner. Och nu är ju allting förstört. På något sätt förstår jag att M haft stor kärlek till mig, jag har kännt det i hans händer, och i hans ögon. Men nu raseras ju allt av att han kryddat sin kärlek med lögner, bedrägeri.

För mig blir det så smärtsamt. På något sätt har jag anat, länge att jag inte kunnat lita på M. Och jag har frågat hur ska jag kunna lita på dig igen? det har inte M haft svar på.

Jag har inte heller något svar på det ...... !!!??

Nattsvart

Vad går gränsen mellan att vara otrogen och förklaringar som jag var så ledsen, kommer inte ihåg så mycket?!

Tänkte mig på något så komplicerat som någon sorts ordförklädda förklaringar vad jag känner just nu. Jag känner mig just det ! Bedragen!

Jag vet ju att jag inte kan, -eller kommer- kunna tävla emot Miss Ro, och på något sätt gör det mig så ont. Det finns förklaringar, och det finns förlåtelse, på något sätt verkar dem inte fungera i min värld just nu.

Har jag rätt att känna mig bedragen?!

Min kille har ju så enkelt förklarat att det berodde absolut inte på att han på något sätt raggade, flörtade med kvinnan ifrån MP. Nej nej, det här var annorlunda. Men jag känner ändå en bitter eftersmak efter det här utspelet som kom upp till ytan igår. Jag känner mig faktiskt bedragen, då han vill ha bekräftelse ifrån en annan kvinna, via en dejtingsajt!!

Ja jag gör det. Det återkommer som stick i magen, liksom isande fjärilslätta ilningar ibland. Jag vill inte tänka så, men sanningen är obeveklig. På något sätt börjar jag förstå, själva dynamiken i våran relation, jag börjar se mönstren klart, även om jag trodde det förut så börjar bitarna falla mer på sin plats enligt tidens gång.

Alla gånger räknas maniskt upp i mitt huvud, Aha var det så det var då, och .... då! Allting sköljer över mig, likt en tidvåg. När jag sover vilar vågen ute till havs. Jag smälter in i vattnet, följer dess mönster, dess krusningar, dess iskalla uppvaknande, jag renas. Tanken att bli ledsen, slår mig. Och jag vill också följa efter, göra mig vacker, tillgänglig, återuppstånden genom en annan människas bekräftelse. Och varför skulle jag inte det, min kille har ju gjort det?! Vad kan hindra mig liksom?! Jag vet inte, vad som just exakt nu hindrar mig, jag vet bara att jag är här, lever och andas just nu, exakt i denna sekund är jag här ......

Värld av lögner

I detta helvete lever jag, varje dag. I misstro, förtvivlan, misstro, manipulation. I denna värld regerar Premiärminister Drog.

Telefon

Pratade med M, han ringde 1½ timme efter att han sagt sig vara på väg att ta livet av sig.

Han levde fortfarande, då och gör säkert nu också. Jag frågade honom varför han skriver sådär, vill han få mig att reagera, ringa upp honom?. Nej det hade inte M tänkt sig, han kände sig bara sådär, värdelös, dålig, ingenting att leva för.

Jag frågade M om han berättat för sin rumskompis om vilka planer han hade? Nej, det har M inte gjort. Han var kraftigt emot förslaget att jag skulle ringa upp hans kompis också, han ville inte göra bort sig ännu mer sa han.

M:s sätt är precis som vanligt, efter ett rejs, han vill förklara, säga vilken skit jag är; som inte älskar honom och aldrig någonsin gjort!, hur värdelös jag tycker att han är, hur lite jag värdesätter honom, och hur lite jag -om jag någonsin?!- älskar/älskat honom. Jag håller mig lugn, låter M förklara, förmedla det han vill. Jag säger -återigen och återigen- att problemet är och förblir hans tablettmissbruk. Det är därför vi har oärlighet, manipulation, misstro i våran relation.

Om sitt middsöde med I (kvinnan ifrån MP), säger M; han var ledsen där innan jul, pratade bara med henne för att han var ensam och flummig, bara 15 minuter, och endast om barnen, han kommer inte ihåg kontra han kommer ihåg allt. Hans förklaringar gör nästan ännu mer ont, eftersom de är kryddade av förnekelse och jag känner oärlighetens beskhet.

Om att jag skulle kunna vara ledsen, säger M att det på inga vis får förekomma såna saker ifrån mig. Detta förbehålls endast M att syssla med. Vad jag ska tänkas göra när jag är ledsen, och trött efter all oro av tex M:s lögner, förtäljer inte M!?

Jag får iallafall inte på något vis göra på det sättet som M gör när han är ledsen. Det är olika förhållningssätt som gäller för mig och M enligt M.

Projceringar

"Jag said...
Det är inte roligt att läsa saker du tar för givet,DU kan eller vill inte tro att jag vill göra allt för att jag ska få ett anständigt liv,att jag vill ge dej trygghet och framtidshoppjag är väl den värdelösa personen du beskriver sida upp och ner,är jag så dålig får väl jag ge upp,se till att frt går fort bara,ÄR JAG SÅ VÄRDELÖS ATT JAG INTE SKA LEVA LÄNGRE,JAG LITAR PÅ DEJ:ÄLSKAR DEJ,SAKNA MEJ INTE
12:14 PM "

"S.k. "paradoxala" reaktioner (biverkningar, min anm).
Enligt professor Malcolm Lader reagerar ca 5 % av dem som ordineras bensodiazepiner med psykiska s.k. "paradoxala" reaktioner. Istället för att ha en förväntad lugnande effekt orsakar preparatet t ex ökad oro och mardrömmar. Vidare förekommer aggressivitet, med eller utan våldsamt och destruktivt beteende, liksom depression, i vissa fall med allvarliga suicidtankar och suicidhandlingar. Impulshandlingar, t ex snatteri eller andra lagöverträdelser, förekommer också som "paradoxala" bensodiazepinreaktioner och har varit dokumenterade i litteraturen alltsedan de första bensodiazepinerna introducerades under tidigt 60-tal." Ur Beroendsidan

Efter att ha fått ett förlåtsms i natt, där han bad om ursäkt för hans beteende, liksom ett mail där han bad om ursäkt för kommentaren på min blogg, kommer denna kommentar. Jag har försökt att få honom att förstå, att det är biverkningar av hans benzointag. Nej, det vägras att tas in, han skyller på diverse andra saker, som ska göra att han inte behöver ta något beslut.

Det är också vanligt med humörsvängingar, och andra biverkningar finns också att läsa här, av en engelsk läkare som bildat en patientgrupp för offren för benzodiazepiner, VOT (Victim of tranquillizers). Bra sida för de som tvekar om de är beroende, han skriver om en person som blev både psykist och fysiskt beroende efter 7 dagar !

Min kille är beroende, vare sig han förstår det eller inte. Han har en komplicerad förklaring att han inte är fysiskt beroende, vilket han varit förut när han varit beroende. Vilket chans är det!?Lika troligt som att någons DNA är lika va!? Att han på det här året utvecklat både psykiskt och fysiskt beroende, när han gjort det förut?! Det verkar närmast patetiskt att ens diskutera! Men M har ett sätt, - mycket övertygande-, när han ska förklara sitt drogintag. Hans fantasi när det gäller hans intag måste vara i världmästarklass. Jag sa till M igår;

- Jag har aldrig, då menar jag aldrig träffat någon som är så fruktansvärt bra på att ljuga!

Och Ja! jag har träffat många missbrukare i mitt liv, och jag har mig själv att gå tillbaka till. M pendlar nu upp/ner i sitt känsloliv, och han projicerar ut det på mig. Jag blev lite bestört över vändningen igår faktiskt, att den kom så snabbt. (Där M förklarar att han nu ska göra allt för att ta emot hjälp, behandling, NA ja whatsoever!). Den brukar dröja lite på sig, men den kom alltså nu. Nu kommer istället ska ta livet av mig, hoppas det går snabbt!.

Sök Hjälp

Vilsen

Jag är vilsen i mina känslor, vet inte om jag är ledsen eller arg, eller tom lättad. Jag har fått se min killes innersta väsen, den kille jag fr.o.m nu kallar Missbrukaren.

Under lång tid har Missbrukaren ljugit för mig, under lång tid har han värjt sig emot sanningen, men nu är den kommen, stunden när han måste ta beslut. Så kanske inte han ser det, -säkert inte - , men för mig är det så.

Dagen började ganska bra, jag fick en släng ångest, men lyckades mota bort den genom andning. Gick till min kristerapi, där jag öppnade mobilen för första gången sen kvällen innan, jag ville ha hjälpa att värja mig emot hans attacker - vilka inte kom. Han var sjuk, dålig, 40 graders feber, och allsköns andra anledningar. Hans kommentarer efter igår var denna;

du säger att jag ljuger,har inte varit så här ssjuk på flera(25-30år),har 40graders feber,om du nu hatar mej så mycket(säg inte ÄLSKA)skulle du vara jävligt orolig,har INTE tagit nått,är det en önsketanke att jag tar nått så du kan bråka med mej,orkar inte stå ens nu,tack för OMTANKEN 9:53AM

Tyvärr funkar inte detta längre, och han vet det. Snaran börjar dras åt för honom också, även om han just nu är för flummig för att se det just nu.

Tanken som återkommit under dagen är: Att jag vill ha mina pengar tillbaka, innan han spenderar dem på Rohypnol. Detta borde ju vara en självklarhet i en sund relation eller i en relation där 2 människor älskar varandra, men så är det inte i våran relation. Där styr Miss Rohypnol. Alltså, måste jag skynda mig på, så inte Missy kommer och stjäl mina pengar, tillsammans med Missbrukaren. Därför får jag den briljanta idén att faktiskt ta honom på sängen, bokstavligt. Jag ringer honom ifrån stan och hör om han kan komma ner och lämna mina pengar vid bankomaten. Vilket han svarar ja till. Jippie tänker jag.

Jag kommer dig, ingen Missbrukare har kommit .... - såklart! Jag börjar vandringen längst blåstens berg, och ser honom komma framåtlutad - inte pga blåsten-, och tyvärr har M glömt sitt bankomatkort, så vägen måste gås tillbaka - också det ..... - såklart!. När vi kommer in i porten börjar M bedyra sin oskuld, han vill återigen att jag ska svära på mina barn att han tagit. Vilket jag bestämt tackar nej till. Jag säger att vi kan åka Maria Beroendeenhet och ta pissprov, så behöver vi inte stå/vara i denna diskussion längre. M går med på det, och därefter kommer han på att han glömt nycklarna när han gått ut, tur hans rumskompis är hemma!

M går i sin karaktäristiska framåtlutade stil, exakt precis som de flesta andra gör som också tagit heroin. Nu tar inte M heroin, men hans huvuddrog är det, och därför kommer detta tillbaka när Missy är i farten. Han bedyrar återigen att han inte tagit något, han tom låter ganska morsk när han frågar Så du tror jag tagit IDAG? . Vilket jag givetvis inte kan svära på, utan säger att det ser ut som han tagit idag, men igår är jag säker. Denna gång inser M loppet kört, eftersom Maria komma upptäcka Benz i sitt pissprov. Därför erkänner han nu att han tagit igår, men bara igår. En enda tablett, 2 mg Roppe. Han är inte dum M ;-).

Jag frågar vem han köpt av, var någonstans. Skärholmen och av P, 1 roppe, -lika som förra gången-, denna gång dock för 50:-! Priserna stiger ... ! Jag är lugn, vet att om jag går igång spelar jag han rakt i händerna, iskylan sprider sig i kroppen, den har förflyttat sig ifrån huvudet nu. Jag frågar M om jag får låna hans mobil, vilket jag får. Efter han försökt ringt Ulleråker, för att fråga när hans pissprov ska tas 3 dagar i veckan, och vilken mottagning. Detta är ett löfte sen förra gången, ni vet ... när han skulle göra allt för mig! Jag sa att han lika bra kunde säga att han klivit 'på' igen, eftersom Ulleråker (enligt honom), redan visste det. Det ville han inte och han ville inte jag skulle göra det heller. - Det är onödigt, enligt M.

När jag får mobilen, ser jag att han ringt till denna P klockan halv 3, alltså den tiden jag satt på bussen för att få tag på honom. Han har alltså hunnit planera sitt inköp av Roppar under helgen, medan jag försökte ringa. Ok, nästa telefonnummer - oj vad han legat i- är till Sxxxroppe?, denna har han inte haft kontakt med. Sen kommer den lilla prekära detaljen, som han helst skulle vilja glömma: I.

Detta är ingen leverantör eller kran av benzo, utan en alldeles ovetande kvinna ifrån MP, som han har börjat prata med. När detta uppenbarar sig, blir min kille lite förvandlad, han börjar tycka situationen är lite påträngande, jag ser det på hans kroppsspråk och hans förklaringar. Han säger att det är en gammal kontakt/tjej (JAG HAR HÖRT DEN FÖRR !), och att jag inte alls behöver bry mig om det. Det var länge sen ! kommer också. Allting är precis som vanligt då alltså, precis som för 2 månader sedan, men denna gång är intitialen I istället för P.

Nu gör jag något som är väldigt ovanligt för att vara mig, what the fuck, har ingenting att förlorar tycks jag tänka. Jag säger till honom att jag vill ringa upp den där tjejen och höra vilken relation de har. Han frågar om jag är ihop med honom efter? Javisst säger jag.

Jag ringer upp stackars I. Den här gången är jag riktigt stolt över min iskyla! Jag presenterar mig som jag, och att jag ringer för att jag är orolig för M. Jag undrar om hon hört något av honom?!

Hon förklarar:

• * De har träffats via MP, vid jul förra året 2005 alltså.
• * De har planerat att gå ut och fika, men det har inte blivit av.
• * Hon undrar om han fortfarande är intresserad?
• * Hon säger att de pratat per telefon+msn, efter kontakt på MP.
• * Han har berättat om sin fd alltså = jag. Jag blev förövrigt väldigt väl omnämnd.
• * Hon undrar om han varit på jobbet idag? Jag undrar vilket jobb hon tror han har?
• * Han har nämligen inget jobb, är sjukpensionär.
• * Han har berättat så fint om sina barn, undra om han berättat att de är placerade i fosterhem? (min anm).
• * Han har ringt henne senast förra tisdagen, 10 januari-2006.
• * Han har berättat att han varit hos en kompis, när hon frågat varför han inte hör av sig. Vid det tillfället var han hos mig, och kunde därför inte höra av sig(min anm).

Nu har min kille satt spelreglerna för våran relation. Jag är villig att diskutera med honom;

• * När han är inskriven på en behandling för sitt missbruk
• * Han regelbundet går på möten.

Tills dess väljer jag att spela med de kort min kille gett mig. That´s all!

Förstörd

"Missbrukaren spelar på partnerns vårdande svaga sidor och bollar över skulden till denne. Den ständiga psykiska och inte sällan också fysiska misshandeln leder till ett kroniskt stresstillstånd hos den medberoende. Så går självförtroendet i sank, man tar på sig skulden för sin partners beteende och vänder skulden i självanklagelser. För att inte krossas helt drar man sig undan känslomässigt, pressar bort vreden, vågar inte säga ifrån – att nu får det vara nog.
Innan man som läkare fått veta eller insett att en patient håller på att gå under av medberoendets våndor, ser man en fasad av oerhört kontrollerande beteende".
Ur Medberoende (vagava)

Försöker stanna kvar, men tankarna mal åt ena eller andra hållet. Försöker hålla fokus, prata med sonen, stanna kvar i känslan.

Nej

Vill bara bort ifrån det här nystanet av tankar, kontroll jag har i mitt huvud. Ångesten kommer krypande, liksom ovälkommen tar den sig in i kroppen, darrningar och rastlöshet, den där j-la rastlösheten som förebådar vilken dag denna ska bli.

Nu drar kroppen ihop sig genom att krampa, den är beredd, på lögnerna, undanflykterna, overklighetskänslan som kommer infinna sig med min killes lögner. Hans lögner gör att jag fullkomligt aldrig någonsin, kommer bli normal igen. Jag vill aldrig släppa någon innanför mig igen, jag vill för alltid ha mitt pansar som är ogenomträngligt för andras lögner att komma åt mig.

2005 blev året där mitt tillfrisknande ifrån mitt eget beroende verkligen skulle bli prövat, om det höll. Ja det höll, men ... det var inte mycket mer. Aldrig under mina 10 år drogfri, har jag blivit prövad på detta sätt. Det är som att släppa in en ovälkommen farlig gäst i sitt hem, för honom att bara gå runt och förstöra, allting, allting.

Jag är krossad, hela min tillit är slängd som en gammal väska ingen vill ha, på en soptipp någonstans i någon annans kropp. Kan jag någonsin få tillbaka den?!

Lögner och kärlek

Här igen, var sjuk igår så jag orkade inte ens skriva på datorn, då är jag sjuk!

Min kille har tagit igen och ljuger igen!

Under hela våran relation, har jag bloggat, iof är jag ombytlig så på lite olika ställen men iallafall. Alltid har jag återkommit tillbaka till det som händer min kille cirka 1 gång i månaden. Det brukar röra sig mellan den 18:e och 29 varje månad. Denna gång den 19:e.

Det är då han kliver på benzo.

Här sitter jag igen, grundlurad. På något sätt börjar jag nästan vänja mig, det är liksom bättre när det äntligen blir öppet, värre är de dagar emellan där ovissheten, oron kryper runt i kroppen på mig. Där jag tittar och registrerar, väntar, otåligt väntande på att Mr Rohypnol ska ta min kille i besittning igen. Nu har det äntligen hänt, och jag kan på något sätt andas ut. Nu är det liksom färdigoroat för den här månaden.

Min kille tar inga återfall. Han har INTE slutat missbruka. Han är inne i sjukdomen, och som en osynlig passagerare, tar den med sig, lögner, förminskningar, manipulationer, projiceringar, skam och alla andra sjukdomstecken. Detta är mellan hans drogperioder.

Denna gång liksom förra söker han stöd hos mig för att inte kliva i, han ville komma dagen innan han fick pengar (troligen för att han vet suget blir för starkt?), och han klarade det inte. Det finns ingen mänsklig kraft som gör det! Inte han heller. Han ville komma för min skull, sa han, "för att jag inte skulle vara orolig för att han tog tabletter, för att vi skulle göra något, för att han ville visa att han inte tog". Jag var sjuk, och orkade inte med att han kom. Detta blev hans fall enligt honom.

Jag ringer igår, redan då känner jag hans sug, jag sa att jag hörde att han tagit något, han förnekade såklart. Denna gång är jag inte helt säker. Men efter idag, är alla mina tvivel borta. Han har tagit tabletter!
Han förnekar, vill jag ska svära på mina barn att jag är säker på att han tagit, han svär på sina barn att han inte tagit, han säger att han kan ta urinprov, jag kan tom få prata med killen han bor med.
Vilket jag vill, -något han inte förväntat sig-, och hans kompis säger att han är 100% säker på att han tagit något. Hela han är släpig, somnar mitt på golvet STÅENDE, sluddrar när han pratar. Ja det finns inga tvivel på att han tagit. Föregående kväll sa min kille att jag kunde fråga hans kompis, vilket jag nekade att göra. Denna gång hade han nog tänkt sig samma sak, vilket inte hände.

Sorgens röda färg ligger runt mitt hjärta, den förlamar och kramar. Den stora sorgen att min kille ljuger för mig. Jag vet att det kan jag förvänta mig, men jag kan inte förlika mig iallafall. Han tar det värdefullaste jag har, mitt hjärta, och förvandlar det till något smutsigt, geggigt. Hans lögner river hål i mig, dem förtär all kärlek, de förklär sig och går in i mig, djupt in.

Och förgör min kärlek ... !


Han är skyldig mig 700 kronor, vilka jag måste få tillbaka. 500 sen förra månaden, då han inte kunde betala för att han köpte benzo. Denna månad 200 kronor. Jag hoppas att han inte låter mitt barn svälta för att han inte tänker lämna dem. Det vore det ultimata straffet, efter han förgjort mig med sina lögner! !

Gonatt

Nu släcker jag ner html koder, template koder, nya skins, blogportaler allting. Har suttit här alldeles för länge. Ingen träning, inget möte blev det igår. Jag fastnar alldeles för lätt här. Är det inte alla bloggar jag fastnar i, är det designen på min egen sida. Allting går så oerhört långsamt också.

Så nu värmekudde och säng. ... ... ... ... zzz.

Meningen med dagen

På nåt sätt måste det väl finnas någon liten, mikroskopisk mening med dagarna som går. Idag har det möjligtvis varit, -om jag varit uppmärksam?- tvättstugan, och en del html-kod knåpande, eftersom blogger kräver en mer avancerad användare än msn spaces. Men det gick det också.

Problemet med html koderna, var att jag inte kom iväg på mötet. Vilket iof kan erbjuda min självkritik att gå i taket, genom att slå närmast ihjäl min karaktär. Men jag försöker att påminna mig om att jag faktiskt inte är rehabiliterad ännu. Tom Försäkringskassan vill ju se mig sjuk, inte tillberäknelig eller hur dem sa. De skulle iallafall ta ny ställning, till om jag kan räknas in i deras friska grupp eller inte, genom ett samtal med min husläkare. Anledningen till att det blir husläkaren är att psykmottagningarna inte har några stadiga läkare längre, det är AT läkare som hyrs in i dagens psykiatri. Därmed finns inga fasta läkare längre till dagens psykiatri. Där det borde vara lag på struktur och trygghet, där går läkarna på vikariat.

Jag har vilat efter att ha varit tvättstugan. Jag har varit duktig idag sas, klarat de lågt ställda mål jag hade för dagen. Undanplock av julsaker står rätt långt ner på min prioriteringslista just nu. Nu gäller det att överleva mig själv, jag själv är min absolut hårdaste domare.

Det tror jag är problemet med mig och min kille också. En stabil person skulle ha överseende med att hon reagerade som jag igår, blev orolig, kastade iväg ett par inte helt snygga mail *sss*, och var på vippen att avsluta allting. Men jag gör inte det. Jag betraktar mig själv utifrån en nivå där jag inte är, och kanske aldrig kommer bli. Vem kan vara absolut cooool lugn när ens kille precis lagt av ett benzorejs på en vecka, för ungefär 3 veckor sen? Vem kan ha absolut tillit till att det blir så? Och vem kan lova något sånt?

Jag tror jag ska bli både frisk, i både den ena och andra bemärkelsen genast, helst igår. Jag lider verkligen av intolerans emot mig själv. Jag tror det är därför jag blir så deprimerad också, för att mina krav inte passar mitt mående just nu.

Ska försöka mig på lite jymping här framför videon, hur det nu ska gå? Bandet har stått i hyllan i säkert 3-4 år, och inte använts. Rapport kommer.

Evighet

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst". (Hjalmar Söderberg)







Jag har blivit kommenterad av min kille här nedanför, jag blir arg för att sen förstå att vi är i någon sorts maktkamp , och jag vet att där ingår jag. Även om jag gärna skulle se det som allting vore beroendets fel, men det här är liksom krusningarna - de hårda - efter stormen.

Han vill veta om han är så dålig som jag beskriver honom, om han är så värdelös och den skithög som jag beskriver. Nej! Det är han inte, han är en alldeles underbar människa, en attraktiv kille/man och begåvad med det allra innersta känsliga. Han är varm och medkänslig, han utstrålar kärlek till mig, nästan alldeles ofattbart mycket.

Gårdagens scenario spelar upp sig i mitt inre. Jag vet varför jag skickade sms:et på kvällen, jag vet att en del i det var för att förebygga hans teatraliska sms utspel, om hur jag skiter i honom, hur jag fullkomligt myser när vi inte är tillsammans, hur lite han betyder för mig. Jag kan säga, att jag skickade sms:et i ren självbevarelsedrift. Problemet var när han inte hörde av sig, på mail som är det mest lämpliga, eftersom han måste ha pengar till sina barn, och om det händer något. Men inget kom. Min uppfattning och den är oerhört rigid, är att hur man blir behandlad ska man behandla andra, fastän det är tvärtom, men så är jag lite av en revolutionär också.

Så därför i detta kalla kärlekskrig, måste det ju rimligtvis vara hans sak att höra av sig, det är när han inte gör det jag går igång. Jag gör det inte på samma sätt som honom, genom att överrösa honom med en hop sms i stil med ; Är jag så dålig så du inte kan höra av dig, är jag en sån stor skit så du struntar i mig, var jag inte mer värd än det här?". Nej så billiga trick kommer inte ur mig, jag tar till storsläggan, och känner att den här slagserien emot min tillit är mer än jag kan bära, därför måste det sluta, vi måste ta ett allvarligt snack, jag vill inte höra några förklaringar, lögner osv". Så gör jag, och det aktiverar ju såklart den här underlägsna sida, offermentalitet i honom.












Och såhär rullar det på i ett evighetshjul som vi inte kan stoppa.

Puffa

Bort sonen till skolan här, så han kommer iväg och får stoppas med information, den han inte får i sig via TV, Internet, radio, stereo, TV-spel. Det måste vara nästan fullt i våra barn/ungdomars hjärnor. Deras hjärnor måste nog omformateras av evolutionen snart för att kunna stoppas mer än tidigare generationer.



Jag själv kämpar med den dagliga kampen i mig själv, ang gårdagen. Jag vänder och vrider på mig själv och mitt agerande igår. Jag överreagerade, jag vet det. Frågan är varför jag gör det?

Beror det på att det verkligen är för mycket eller att jag är för mycket?

Jag pratade med honom igår, jag ringde upp efter jag fått ett av våra standard-bråk-sms. Där stod återigen hur värdelös han var, hur lite jag tyckte om honom osv, scenen är densamma varje gång. Jag blev så arg, hamnade tillbaka på ruta 1. Där jag bestämt, dyrt och heligt slöt jag ett avtal med mig själv, att inte gå igång på honom, att koncentrera mig på mig själv. Vilket jag bröt omedelbart, genom att ringa honom.

Han höll fast i att ha gjort den här otroligt snabba vändningen till att kunna ringa mig igår. Han håller fast i att han skickat mail på morgonen, fastän det inte kommit något. Sent igår kväll, skickade han 3 som kom rätt!!
Jag hör att han talar sanning, men mitt inre hör lögnen.

Hela den här situationen, har gått "way out of hand" för oss, vi klarar inte att vända den. Jag klarar inte vända min del iallafall. Tilliten är så skör, och vid minsta vindpust riskerar den falla, söndra. Jag håller fast i mig själv, och det är inte mycket hjälp. Det handtaget andas inferno.

Jag kom på igår iallafall, medan jag satt i det här kaoset i mitt huvud, att jag inte är som jag brukar, jag reagerar på ett sätt jag inte brukar göra, jag reagerar alldeles för starkt.
Jag påminns
Om min pappa, som framkallade den här känslan första gången jag kände den. Den här otrygghetskänslan, den här totala frånvaron av struktur, tillit. Den här ovisshetskänslan, som är överväldigande. Jag visste aldrig hur han skulle vara, jag ställde mig in på det värsta, att han var full och dum, ja närmast diabolisk. För mig var han djävulen personifierad, kommer ihåg att jag inte var mer än 4-5 år, när jag tänkte tanken att han inte skulle få vara i närheten av några barn. Han var fullkomligt livsfarligt för ett litet människoliv. Hans gång, hans väsen, andades ovisshet.

Ovisshet, tvekan, fördunkel, sakta, skrider, tunna ben, starka armar, inte titta ögonen för då dör du.

Så är den känslan, fast värre.

Jag

är för mycket! !

Jag går inte att leva med, jag går inte att förklara saker för, jag är en som misstror honom. Det är kontentan av hans missbruk.

Jag vet att vi är 2 människor i det här, jag vet mina brister, defekter. Jag vet när jag gör fel, och ibland vet jag inte det direkt, utan får insikt om det efter ett tag.

En (1) sak vet jag.

Det går inte att leva såhär längre. Ingen av oss -min kille eller jag- förtjänar det här. Det kanske är så att jag är en sån dålig kvinna, som är för mycket för vad en annan människor orkar med, jag är benägen att hålla med, eftersom jag knappast uppenbarligen inte orkar med mig själv. Därmed inte sagt att jag ensam bär skulden till braket i våran relation. Det är kanske så att lögnerna fått mig att bli någon som jag inte är, en annan kvinna än jag var innan jag gick in i den här relationen.

Han kan läsa allt jag skriver, han kan följa mig på avstånd, hur jag tänker, känner. Jag ser det inte som alls någon svaghet för mig, utan mer som en öppenhet, det här är jag. Den jag har förvandlats till genom återupprepade ristningar av eld i det viktigaste jag har, min tillit.

Jag har 0 (zero) tillit kvar för min kille, den lilla jag uppbådar, försvinner lika fort, om inte snabbar på oerhört liten nivå. Den är så sårbar, så den riskerar att krossas, varje gång jag hör, ser min kille. Och det han säger, och det han inte säger.


Tara fyll mig med kraft ikväll, så jag orkar vara där jag är!

Nu

Ringer han, klockan 23:33, kommer hans första samtal. Han har läst min blogg, övertalat sin kompis om att få låna hans pengar som han lagt undan för elräkning, och tagit sig ner till tunnelbanan på exakt 29 minuter. Låter det otroligt ..?! Ja det tycker jag också. Sannolikheten att han precis exakt 23:04 gått in och läst min blogg, låt oss säga att det tar iallafall 5 minuter, kanske närmare 10 och sen pratat med kompisen, klätt på sig, måste vara närmare 10 minuter det också. Det skulle alltså lämna 9 minuter för honom att ta sig ner till tunnelbanan, där han köpt kortet. Kan säga att jag går den promenade på en kvart, och då stressar jag!!

Jaha, återigen så misstror jag honom, varför?!

Är jag sån elak människa, är jag en så ogin typ som inte har ett dugg till övers för förklaringar ifrån andra människor, är jag ond i sinnet, när jag inte tror honom, lyssnar?

Nej, jag är medberoende!

Det kan förvandla även delar av normalbefolkningen, med genomsnittliga IQ, genomsnittliga uppväxt till ett monster du inte vill möta. Medberoende är som ett gift, som smular sönder allting i rädslan för sjukdomen.
Medberoende vill ha kontroll, vill kunna överblicka situationen när nästa gång kommer ske, när nästa återfall kommer, när nästa fylla, tabletter, droger whatsoever dyker upp. Den luskar och tänker.

Oj, om all den energi jag lagt ner på att försöka förutse min kille, gått att omsätta i kilowatt, kunde jag nog tända en hel lampaffär, ja tom 2 kanske.

Han hade skickat sms i dag på morgonen. Det är så konstigt, att jag aldrig får de här förklarande, sms:en, de här förklarande mailen, han säger att han skickat?! Jag står alldeles handfallen för hur hotmail eller comviq alltid krånglar vid dessa tillfällen? Aldrig har de gjort det för mig någonsin, faktiskt.

Jag är trött på att vara misstroende, jag är trött på att vara orolig, trött på att ifrågasätta min kille. Från och med nu får han stå för sig själv, på egna ben. Därute, var han vill tänkas vara.

Jag ska koncentrera mig -så gott jag kan- på mig!

Olika

Regler gäller tydligen för mig och min kille i våran relation. Igår skiljdes vi på eftermiddagen, efter en dag på stan med muséibesök. Jag i min dumma enfald säger något när hans tunnelbana kommer Vi hörs ikväll.

När kvällen kommer, är allting lugnt och fridfullt inom mig. Inga alls tankar på vad han kan tänkas eller inte tänkas göra. Jag vill koncentrerar mig på mig själv, och det lyckades jag med igår. Idag är annorlunda, dagen var ok, inte för att den innehöll så mycket annat än ett lååångt samtal med Försäkringskassan, där jag försökte väga mina ord på guldvåg, så jag inte blir utförsäkrad ifrån Rehab, vilket jag känner är en livlina för mig just nu. Att komma ut ifrån dessa tapeter, detta köksbord, detta sunkiga kök, denna lägenhet överhuvudtaget. Jag påtalade vikten att jag behöver komma igång med en psykologkontakt och inte den psyket har att erbjuda, utan att jag behöver mer kvalificerad vård. Jag lyckades förmedla det, ... tror jag!? Hoppas jag?!

Jag hatar den här ovissheten. Min kille har inte hört av sig sedan igår, vi brukar ha kontakt iallafall varje kväll. Efter hans övertalningsförsök sen hans senaste återfall, så kanske han tyckt att jag är tillräkligt preparerad, så han inte behöver lägga mer krut på den här kvinnan. Han har redan fått henne dit han vill ... !? Så känns det exakt. Exakt så känns det.

När han känner mig fast, tillbaka in i hans existens igen, så kan han sakta ner på entusiasmen. Han vilar på lagrarna, tills nästa gång. Han förstår inte, att varje sån här gång, gör att jag inte kommer närmare honom utan längre ifrån. Jag brukar försöka -så gott det går- att det går att såra en människa tillräkligt, när hennes hjärta är knäckt, finns inget mer att såra. Inget mer finns!

Jag skickade sms till honom klockan 9, när jag kom ifrån mötet, Alanon. Tack Tara för det! Jag vet inte om jag kan orka leva med den här maktlösheten, ovissheten något mer. Att det är den som förstört något inom mig som jag tror det kommer att bli omöjligt att laga. Min kille är fin, han är kärleksfull, men hans älskarinna är det INTE. Hon är grym, skövlar och drar fram och river upp varenda strå av tillit som någonsin funnits mellan mig och honom. Hon har en son, och han heter medberoende. Han kan inte finnas utan sin mamma, hon föder honom. Jag är drabbad av henne son.

Vilket betyder, att jag inte har en aning om:

• Min kille är ute i återfall igen?
• Om det hänt honom något, vilket väcker skräck i mig.
• Om jag orkar leva såhär länge till?
• Om det här ger mer än det tar?

Jag kämpar varje dag för att hålla mig kvar, och just nu river ångesten i mig. Måste få skriva. Jag är också j-ligt irriterad på hans respektlösa sätt, han kliver ut i återfall, han kämpar för att få mig tillbaka, sen beter han sig såhär.

Om det varit jag som varit ute, hade jag åtminstone haft känslan att den andra undrar, funderar, och därför skrivit något, ett sms, ett mail, eller på något annat sätt försökt få kontakt!!

Han kommer säkert ha några komplicerade förklaringar till det här, som kommer att låta väldigt trovärdiga ...... för honom. I mig gör det bara ont, det är som om något brustit inom mig, som om det inte kan göra illa mig längre, eller jag inte ens vill det ska göra illa mig.

Skriver hans förklaringar här i morgon, jag är så tacksam att jag har internet och kan skriva ner mina tankar och känslor. I mig är det tumult, kapitulationen slåss med sanningen som sköld, emot offret med förnekelsen som lans.

Dunk .... dunk .... dunk

Nattblot

Vet inte varför jag valde ovanstående rubrik, men något i ordet fick mig att känna igen..!

Jaha några dagar sedan jag sist bloggade, och som alla bloggare vet, brukar det vara bra dagar, när allting liksom ligger still i ens liv på ett eller annat sätt. För mig är det väl detsamma, även om jag längtat oerhört till det skrivna ordet, och dess lugnande inverkan på mig.

Jag har varit, hängt med, umgåtts, socialiserat med min kille sedan i fredags. Allting i mitt liv blir så overkligt på nåt konstigt sätt, jag får inte mitt utlopp i skrift som jag så väl behöver. Skrivandet har blivit som luft för mig, livsnödvändigt.

Jag har famlat mig fram, i fredags var jag i helvetets korridor, springandes mellan dörrarna och hittade inte ut. Det var en sån enkel sak som en odiskad tallrik, som fick mig att kravla mellan hopplöshet och avgrund. Jag ville gömma mig, skrika på sonen, - vilket jag inte kunde när min kille var här, och vad gjorde han här förresten?-, jag ville bara han skulle gå. Han frågade om jag behövde hjälp med något?! Plocka undan, .... julsaker? Granen?

Och jag satt med mitt lakan i köket och bara grät och ville försvinna in i de goda, trygga trådarna, färgerna i tyget. Hela överdelen var täckt av mina tårar. Dagen innan hade jag dessutom tagit mig in till stan iklädd mina svullna ögon, och denna dagen efter verkade inte bli något annorlunda? Kunde inte min kille bara GÅÅÅÅ!!??

Men han satt kvar, som en stenstod stod han kvar där, försökta omfamna, för att bli avvisad, försökte trösta en som inte ville bli tröstad. Jag ville inte han skulle se mig i all min bedrövelse, att han skulle få den där lilla lilla inuti mig. Jag ville få honom ut härifrån, så jag likt ett stolt lejon kunde få slicka mina sår i ensamt majstät.

På något sätt bedarrade stormen, jag återfick mig själv en stund, med hjälp av cappuccino och cigg och en ytterst förvirrad kille mittemot mig. Han försökte, sa precis rätt ord iallafall... - Det känns bara som du inte orkar, det känns annorlunda sen!!

Och han hade så rätt, jag fick pengar och var på möte i lördags, visserligen bara sista minuterna men ändå. Jag liksom får svårt komma iväg möte när jag är med min kille, han är liksom inte 12 stegsprogrammet, han och jag lever liksom vårat lilla universella liv parallellt med mitt andra, självpenetrerande liv.

Jag känner mig kluven i 2 delar, där den ena kämpar, och den andra bara vill släppa taget. Jag fick brev av Försäkringskassan som säger att jag avbrytit min arbetsrehabilitering!!!?? Jag blev ytterst upprörd, och kommer få reprimander(??) för de mail jag skickade iväg i mitt upprörda tillstånd.
Hur kan jag avbryta för att jag vårdas på psyket? Har jag inte rätt att bli sjuk utan att jag måste ringa dem? Vadå avbryta?`
Det känns så definitivt, jag kämpar för att få en samtalskontakt, jag går på mina möten, även det med deras handläggare på Arbetsförmedlingen Rehab, fastän jag var helt slut efter psyket. Hon själv hade haft semester, och jag får inte bli sjuk då?

Jag förstår liksom inte logiken?

Om jag har ledigt, jul och nyår, måste jag avbryta min rehabilitering då, fastän jag blir sjuk när det är ledigt liksom?

Nä jag blev så upprörd så jag skickade iväg 2 mail till henne. Det låter som jag är återigen ska sjukskrivas i ytterligare 1 år, och vara hemma oförmögen att arbeta. Det är det jag inte är, jag är oförmögen att gå hemma en dag till!!

Ska bli intressant med deras förklaring i morgon .... eeehhh eller inte?!

Förbered dig på det värsta, slipper du bli sårad ...!