Precis vaknat, och ingen klocka ringde. Jag har redan blivit programmerad till 6, att gå upp då alltså ;-).
Värmen pustar in i mitt sovrumsfönster och idag vet jag att det blir fint, och varmt väder. Bra för mig som är reumatiker. Fick provsvar igår inför besöket hos Reumatologen i höst, att jag har vätskeansamlingar i höften vilket betyder att jag lider av inflammation. Provsvaret skickas vidare. Jag har undvikit den värsta smärtan genom att få igång bilen så jag endast behöver sitta 1 timme på pendeltåg till jobbet, istället för 1,5. Betyder att det inte är lika stelt vid avstigning, vilket är just vad reumatiker har det värst med, stelhet. Bara att kliva upp på morgon hos mig är sin lilla procedur - om jag mot förmodan glömt min medicin på kvällen, vilket jag ofta gör-. Det är ofta så stelt att jag får vänta med toaletten, eftersom jag inte kan klara rörelsen som gör att jag kan gå därifrån, torka mig alltså.
Så lite stretch, så är jag ofta rundsmörjd vilket gör att jag efter ett tag kan klara även den uppgiften. Jag klarar mig bra på jobbet, där jag ibland kan gå upp och röra mig, hämta något. Då får jag också lite rörelse som smörjer mig. Jag är som en motor som inte har någon olja på morgon.
Idag får jag återigen en hint om att medkänslan inte är särskilt gångbar i våra tider. Ändå är det egentligen det enda sättet för en människa att må bra. För av positiva tankar förändras allting. Det är lättare sagt än gjort, men själv insikten av att jag tänker fel är ju början till en resa som - för mig förändrat mitt liv.
Ett exempel är på jobbet nu tex. Jag har fått ett jobb, jag är lycklig glad, och känner förtröstan. Så fort det börjar kännas lite motigt, slår gärna de här negativa tankarna till. För mig har det handlat om att jag är inhyrd där jag jobbar. Jag jobbar med löner också, vilket gör att jag varje minut ser vad andra människor tjänar. Vid jämförelse ligger jag lågt. Det gör alltid, att jag börjar tänka i det här automatiska mönstret.
"Hon som inte verkar så bra som mig, varför har hon mer lön än mig? Han som verkar helt spånig, varför har han fast anställning och inte jag? Varför visar de inte mer tacksamhet när de har det så bra? De har sån trygghet de här människorna som jag inte har! Sicka snika människor".
De tankar får lätt spinn, och de förökar sig med ljusets hastighet. Vid det här laget, är jag så förvriden i mitt tankesätt så jag inte ens märker hur bra jag har det i förhållande till många andra. Det menar jag är min största utmaning, att vända de här tankara i annan riktning.
Enligt Dalai Lama ska vi alltid jämföra oss med de som har det sämre, - om vi måste jämföra oss?!-. Den tankevändningen, gör att vi får uppleva något helt annat än det här surret som uppstår av första valet.
Tacksamhet!
Vilket vidare stämmer mig till något annat, kärlek och medkänsla. Som är den största gåvan av alla. Och som inga pengar eller materiella saker kan ersätta.
Det är inte lätt, men vägen finns där, bara för oss att välja! ?
