Bioplär!?

Min kille frågade om jag var manodepressiv häromdagen. Oj vad jag blev förnärmad. Jag !
Det är ju han som har problem!

Jag märker att ett återgående mönster i all den här röran, är just min oförmåga att förstå att min kille kan stanna kvar hos mig. Även om han äter tabletter!
Även om ingenting/allting.

Jag var själv inne och läste på en sida om borderline, och kände igen mig. Inte bara idag, när jag ibland är hemsk emot min kille. Utan hela mitt liv, har jag utsatt mig för konstiga, farliga saker. Jag gör också ofta en höna av en fjäder. Som när jag anmälde min son till sos, när han hade varit ute på felaktigheter. Jag var alldeles för rigid, om jag ser det efteråt så förstår jag att jag såklart skulle reagerat men kanske inte lika starkt. Jag gör det i vissa situationer, blir oerhört arg och vill bara skada. Jag har också jobbigt med separationer, inte så att jag blir klängig, utan tvärtom. Jag vill bara att alla människor som jag bryr mig om ska dra åt h-vete så jag får rätt i mitt självförakt att ingen orkar med mig.

Jag har också haft problem med bulimi, inte så mycket längre, men det börja komma tillbaka. Jag klarar inte att INTE äta, och massor för att sen gå och spy. Det är som en tvångstanke. Jag har beställt tid till läkaren, dels för att få recept, dels för att få hjälp att sluta röka (idag är det svårt få jobb som rökare), och dels för min bulimi.

Jag söker jobb hela tiden, idag är det bemanningsfirmornas gyllene tid. De ringer, jag går dit, och sen händer ingenting. Förutom sista veckan, när jag åtminstone fått gå upp på 2 anställningintervjuer. Det första fick jag inte, de skulle ta in en firma som gjorde deras löner. Och det andra väntar jag spänt på att få besked om idag. Hoppas *.

Jag måste jobba, det har blivit en förutsättning för mig att leva.