Varje gång M tar återfall insjuknar jag också. Igår var ett sånt tillfälle. Han sms:ar på morgon att han ska ta livet av sig, jag ringer upp som den lydiga hund jag är, driven av rädslan att han faktiskt ska göra slag i saken denna gång.
Jag blir hans docka som följer minsta vink, driven av rädslan att kanske inte stå ut med mig själv om han dör. Som den duktiga medberoende jag är, drivs jag av rädsla. En stark känsla som M kan använda att göra vad han vill med mig.
Men ... jag har ett truimfkort, jag vet M:s svaga punkt. Det är metadonet. Utan det kan han inte leva, utan det är han inget. Liksom en Gud styr det M, liksom han styr mig. Jag hotar och skriker med min allra myndigaste röst, lämnar inte M mig ifred nu, inga samtal ingen kontakt, jag vill inte ha något med han att göra. Så släpper jag bomben, " Då ringer jag upp metadonprojektet och berättar att M går nere på Plattan alldeles okapabel att ta hand om sig själv!". Sånt får inte förekomma för de som går på Metadon, - fastän det är mer regel än undantag -, så isåfall blir M utskriven och mister sitt älskade, livgivande metadon.
Det fungerade!
M har inte hört av sig, ingenting. Inte ens det minsta lilla sms, mail. Det är förunderligt, även om tystnaden också är skrämmande så kan jag nog lära mig att leva med den. Jag tänker inte skiva vad jag ska göra med våran relation, förgiftade relation. Det har jag gjort så många gånger, så det tänker jag undvika. Jag ska ta min fria tid, till att försöka att inte vara konstant orolig inför M:s nästa steg osv. Utan den tiden ska tillägnas den viktigaste varelsen i universum, Jag!. Jag är viktigast, jag är också sjuk, jag har insjuknat liksom M. Min väg är också guppig tillbaka. När jag tänker tillbaka så är jag ett skadeskjutet djur om jag jämför med innan jag träffade M. Jag behöver rast och ro, och mest av allt, befrielse från den ständiga oron jag är i när jag lever nära M. Den är värst, den där känslan av vaksamhet, misstänksamhet som förgiftar mig, så jag inte kan göra något annat.
Jag är fri! Att jobba med mitt medberoende i min takt, min varsamma kärleksfulla takt. Jag har tagit återfall i beteenden, skrikit, gormat och haft mig. Nu ska jag klappa mig på kinden och säga du är helt fantastisk!
