tisdag, januari 17, 2006

Meningen med dagen

På nåt sätt måste det väl finnas någon liten, mikroskopisk mening med dagarna som går. Idag har det möjligtvis varit, -om jag varit uppmärksam?- tvättstugan, och en del html-kod knåpande, eftersom blogger kräver en mer avancerad användare än msn spaces. Men det gick det också.

Problemet med html koderna, var att jag inte kom iväg på mötet. Vilket iof kan erbjuda min självkritik att gå i taket, genom att slå närmast ihjäl min karaktär. Men jag försöker att påminna mig om att jag faktiskt inte är rehabiliterad ännu. Tom Försäkringskassan vill ju se mig sjuk, inte tillberäknelig eller hur dem sa. De skulle iallafall ta ny ställning, till om jag kan räknas in i deras friska grupp eller inte, genom ett samtal med min husläkare. Anledningen till att det blir husläkaren är att psykmottagningarna inte har några stadiga läkare längre, det är AT läkare som hyrs in i dagens psykiatri. Därmed finns inga fasta läkare längre till dagens psykiatri. Där det borde vara lag på struktur och trygghet, där går läkarna på vikariat.

Jag har vilat efter att ha varit tvättstugan. Jag har varit duktig idag sas, klarat de lågt ställda mål jag hade för dagen. Undanplock av julsaker står rätt långt ner på min prioriteringslista just nu. Nu gäller det att överleva mig själv, jag själv är min absolut hårdaste domare.

Det tror jag är problemet med mig och min kille också. En stabil person skulle ha överseende med att hon reagerade som jag igår, blev orolig, kastade iväg ett par inte helt snygga mail *sss*, och var på vippen att avsluta allting. Men jag gör inte det. Jag betraktar mig själv utifrån en nivå där jag inte är, och kanske aldrig kommer bli. Vem kan vara absolut cooool lugn när ens kille precis lagt av ett benzorejs på en vecka, för ungefär 3 veckor sen? Vem kan ha absolut tillit till att det blir så? Och vem kan lova något sånt?

Jag tror jag ska bli både frisk, i både den ena och andra bemärkelsen genast, helst igår. Jag lider verkligen av intolerans emot mig själv. Jag tror det är därför jag blir så deprimerad också, för att mina krav inte passar mitt mående just nu.

Ska försöka mig på lite jymping här framför videon, hur det nu ska gå? Bandet har stått i hyllan i säkert 3-4 år, och inte använts. Rapport kommer.

1 kommentar:

Solprinsessan Anna sa...

Funderar på hur mycket skit man kastar på sig själv egentligen? Och varför gör vi så? Kommer vi någon gång vara okej i våra egna ögon? Alltså riktigt okej inte bara säga det för att vi vet att vi ska?

Just nu finns inga svar eller ens känslor i mig. Men lovar, hittar jag en ledtråd kommer jag springande med den till dig direkt.

a.