Puffa

Bort sonen till skolan här, så han kommer iväg och får stoppas med information, den han inte får i sig via TV, Internet, radio, stereo, TV-spel. Det måste vara nästan fullt i våra barn/ungdomars hjärnor. Deras hjärnor måste nog omformateras av evolutionen snart för att kunna stoppas mer än tidigare generationer.



Jag själv kämpar med den dagliga kampen i mig själv, ang gårdagen. Jag vänder och vrider på mig själv och mitt agerande igår. Jag överreagerade, jag vet det. Frågan är varför jag gör det?

Beror det på att det verkligen är för mycket eller att jag är för mycket?

Jag pratade med honom igår, jag ringde upp efter jag fått ett av våra standard-bråk-sms. Där stod återigen hur värdelös han var, hur lite jag tyckte om honom osv, scenen är densamma varje gång. Jag blev så arg, hamnade tillbaka på ruta 1. Där jag bestämt, dyrt och heligt slöt jag ett avtal med mig själv, att inte gå igång på honom, att koncentrera mig på mig själv. Vilket jag bröt omedelbart, genom att ringa honom.

Han höll fast i att ha gjort den här otroligt snabba vändningen till att kunna ringa mig igår. Han håller fast i att han skickat mail på morgonen, fastän det inte kommit något. Sent igår kväll, skickade han 3 som kom rätt!!
Jag hör att han talar sanning, men mitt inre hör lögnen.

Hela den här situationen, har gått "way out of hand" för oss, vi klarar inte att vända den. Jag klarar inte vända min del iallafall. Tilliten är så skör, och vid minsta vindpust riskerar den falla, söndra. Jag håller fast i mig själv, och det är inte mycket hjälp. Det handtaget andas inferno.

Jag kom på igår iallafall, medan jag satt i det här kaoset i mitt huvud, att jag inte är som jag brukar, jag reagerar på ett sätt jag inte brukar göra, jag reagerar alldeles för starkt.
Jag påminns
Om min pappa, som framkallade den här känslan första gången jag kände den. Den här otrygghetskänslan, den här totala frånvaron av struktur, tillit. Den här ovisshetskänslan, som är överväldigande. Jag visste aldrig hur han skulle vara, jag ställde mig in på det värsta, att han var full och dum, ja närmast diabolisk. För mig var han djävulen personifierad, kommer ihåg att jag inte var mer än 4-5 år, när jag tänkte tanken att han inte skulle få vara i närheten av några barn. Han var fullkomligt livsfarligt för ett litet människoliv. Hans gång, hans väsen, andades ovisshet.

Ovisshet, tvekan, fördunkel, sakta, skrider, tunna ben, starka armar, inte titta ögonen för då dör du.

Så är den känslan, fast värre.