Värld av lögner

I detta helvete lever jag, varje dag. I misstro, förtvivlan, misstro, manipulation. I denna värld regerar Premiärminister Drog.

Telefon

Pratade med M, han ringde 1½ timme efter att han sagt sig vara på väg att ta livet av sig.

Han levde fortfarande, då och gör säkert nu också. Jag frågade honom varför han skriver sådär, vill han få mig att reagera, ringa upp honom?. Nej det hade inte M tänkt sig, han kände sig bara sådär, värdelös, dålig, ingenting att leva för.

Jag frågade M om han berättat för sin rumskompis om vilka planer han hade? Nej, det har M inte gjort. Han var kraftigt emot förslaget att jag skulle ringa upp hans kompis också, han ville inte göra bort sig ännu mer sa han.

M:s sätt är precis som vanligt, efter ett rejs, han vill förklara, säga vilken skit jag är; som inte älskar honom och aldrig någonsin gjort!, hur värdelös jag tycker att han är, hur lite jag värdesätter honom, och hur lite jag -om jag någonsin?!- älskar/älskat honom. Jag håller mig lugn, låter M förklara, förmedla det han vill. Jag säger -återigen och återigen- att problemet är och förblir hans tablettmissbruk. Det är därför vi har oärlighet, manipulation, misstro i våran relation.

Om sitt middsöde med I (kvinnan ifrån MP), säger M; han var ledsen där innan jul, pratade bara med henne för att han var ensam och flummig, bara 15 minuter, och endast om barnen, han kommer inte ihåg kontra han kommer ihåg allt. Hans förklaringar gör nästan ännu mer ont, eftersom de är kryddade av förnekelse och jag känner oärlighetens beskhet.

Om att jag skulle kunna vara ledsen, säger M att det på inga vis får förekomma såna saker ifrån mig. Detta förbehålls endast M att syssla med. Vad jag ska tänkas göra när jag är ledsen, och trött efter all oro av tex M:s lögner, förtäljer inte M!?

Jag får iallafall inte på något vis göra på det sättet som M gör när han är ledsen. Det är olika förhållningssätt som gäller för mig och M enligt M.

Projceringar

"Jag said...
Det är inte roligt att läsa saker du tar för givet,DU kan eller vill inte tro att jag vill göra allt för att jag ska få ett anständigt liv,att jag vill ge dej trygghet och framtidshoppjag är väl den värdelösa personen du beskriver sida upp och ner,är jag så dålig får väl jag ge upp,se till att frt går fort bara,ÄR JAG SÅ VÄRDELÖS ATT JAG INTE SKA LEVA LÄNGRE,JAG LITAR PÅ DEJ:ÄLSKAR DEJ,SAKNA MEJ INTE
12:14 PM "

"S.k. "paradoxala" reaktioner (biverkningar, min anm).
Enligt professor Malcolm Lader reagerar ca 5 % av dem som ordineras bensodiazepiner med psykiska s.k. "paradoxala" reaktioner. Istället för att ha en förväntad lugnande effekt orsakar preparatet t ex ökad oro och mardrömmar. Vidare förekommer aggressivitet, med eller utan våldsamt och destruktivt beteende, liksom depression, i vissa fall med allvarliga suicidtankar och suicidhandlingar. Impulshandlingar, t ex snatteri eller andra lagöverträdelser, förekommer också som "paradoxala" bensodiazepinreaktioner och har varit dokumenterade i litteraturen alltsedan de första bensodiazepinerna introducerades under tidigt 60-tal." Ur Beroendsidan

Efter att ha fått ett förlåtsms i natt, där han bad om ursäkt för hans beteende, liksom ett mail där han bad om ursäkt för kommentaren på min blogg, kommer denna kommentar. Jag har försökt att få honom att förstå, att det är biverkningar av hans benzointag. Nej, det vägras att tas in, han skyller på diverse andra saker, som ska göra att han inte behöver ta något beslut.

Det är också vanligt med humörsvängingar, och andra biverkningar finns också att läsa här, av en engelsk läkare som bildat en patientgrupp för offren för benzodiazepiner, VOT (Victim of tranquillizers). Bra sida för de som tvekar om de är beroende, han skriver om en person som blev både psykist och fysiskt beroende efter 7 dagar !

Min kille är beroende, vare sig han förstår det eller inte. Han har en komplicerad förklaring att han inte är fysiskt beroende, vilket han varit förut när han varit beroende. Vilket chans är det!?Lika troligt som att någons DNA är lika va!? Att han på det här året utvecklat både psykiskt och fysiskt beroende, när han gjort det förut?! Det verkar närmast patetiskt att ens diskutera! Men M har ett sätt, - mycket övertygande-, när han ska förklara sitt drogintag. Hans fantasi när det gäller hans intag måste vara i världmästarklass. Jag sa till M igår;

- Jag har aldrig, då menar jag aldrig träffat någon som är så fruktansvärt bra på att ljuga!

Och Ja! jag har träffat många missbrukare i mitt liv, och jag har mig själv att gå tillbaka till. M pendlar nu upp/ner i sitt känsloliv, och han projicerar ut det på mig. Jag blev lite bestört över vändningen igår faktiskt, att den kom så snabbt. (Där M förklarar att han nu ska göra allt för att ta emot hjälp, behandling, NA ja whatsoever!). Den brukar dröja lite på sig, men den kom alltså nu. Nu kommer istället ska ta livet av mig, hoppas det går snabbt!.

Sök Hjälp

Vilsen

Jag är vilsen i mina känslor, vet inte om jag är ledsen eller arg, eller tom lättad. Jag har fått se min killes innersta väsen, den kille jag fr.o.m nu kallar Missbrukaren.

Under lång tid har Missbrukaren ljugit för mig, under lång tid har han värjt sig emot sanningen, men nu är den kommen, stunden när han måste ta beslut. Så kanske inte han ser det, -säkert inte - , men för mig är det så.

Dagen började ganska bra, jag fick en släng ångest, men lyckades mota bort den genom andning. Gick till min kristerapi, där jag öppnade mobilen för första gången sen kvällen innan, jag ville ha hjälpa att värja mig emot hans attacker - vilka inte kom. Han var sjuk, dålig, 40 graders feber, och allsköns andra anledningar. Hans kommentarer efter igår var denna;

du säger att jag ljuger,har inte varit så här ssjuk på flera(25-30år),har 40graders feber,om du nu hatar mej så mycket(säg inte ÄLSKA)skulle du vara jävligt orolig,har INTE tagit nått,är det en önsketanke att jag tar nått så du kan bråka med mej,orkar inte stå ens nu,tack för OMTANKEN 9:53AM

Tyvärr funkar inte detta längre, och han vet det. Snaran börjar dras åt för honom också, även om han just nu är för flummig för att se det just nu.

Tanken som återkommit under dagen är: Att jag vill ha mina pengar tillbaka, innan han spenderar dem på Rohypnol. Detta borde ju vara en självklarhet i en sund relation eller i en relation där 2 människor älskar varandra, men så är det inte i våran relation. Där styr Miss Rohypnol. Alltså, måste jag skynda mig på, så inte Missy kommer och stjäl mina pengar, tillsammans med Missbrukaren. Därför får jag den briljanta idén att faktiskt ta honom på sängen, bokstavligt. Jag ringer honom ifrån stan och hör om han kan komma ner och lämna mina pengar vid bankomaten. Vilket han svarar ja till. Jippie tänker jag.

Jag kommer dig, ingen Missbrukare har kommit .... - såklart! Jag börjar vandringen längst blåstens berg, och ser honom komma framåtlutad - inte pga blåsten-, och tyvärr har M glömt sitt bankomatkort, så vägen måste gås tillbaka - också det ..... - såklart!. När vi kommer in i porten börjar M bedyra sin oskuld, han vill återigen att jag ska svära på mina barn att han tagit. Vilket jag bestämt tackar nej till. Jag säger att vi kan åka Maria Beroendeenhet och ta pissprov, så behöver vi inte stå/vara i denna diskussion längre. M går med på det, och därefter kommer han på att han glömt nycklarna när han gått ut, tur hans rumskompis är hemma!

M går i sin karaktäristiska framåtlutade stil, exakt precis som de flesta andra gör som också tagit heroin. Nu tar inte M heroin, men hans huvuddrog är det, och därför kommer detta tillbaka när Missy är i farten. Han bedyrar återigen att han inte tagit något, han tom låter ganska morsk när han frågar Så du tror jag tagit IDAG? . Vilket jag givetvis inte kan svära på, utan säger att det ser ut som han tagit idag, men igår är jag säker. Denna gång inser M loppet kört, eftersom Maria komma upptäcka Benz i sitt pissprov. Därför erkänner han nu att han tagit igår, men bara igår. En enda tablett, 2 mg Roppe. Han är inte dum M ;-).

Jag frågar vem han köpt av, var någonstans. Skärholmen och av P, 1 roppe, -lika som förra gången-, denna gång dock för 50:-! Priserna stiger ... ! Jag är lugn, vet att om jag går igång spelar jag han rakt i händerna, iskylan sprider sig i kroppen, den har förflyttat sig ifrån huvudet nu. Jag frågar M om jag får låna hans mobil, vilket jag får. Efter han försökt ringt Ulleråker, för att fråga när hans pissprov ska tas 3 dagar i veckan, och vilken mottagning. Detta är ett löfte sen förra gången, ni vet ... när han skulle göra allt för mig! Jag sa att han lika bra kunde säga att han klivit 'på' igen, eftersom Ulleråker (enligt honom), redan visste det. Det ville han inte och han ville inte jag skulle göra det heller. - Det är onödigt, enligt M.

När jag får mobilen, ser jag att han ringt till denna P klockan halv 3, alltså den tiden jag satt på bussen för att få tag på honom. Han har alltså hunnit planera sitt inköp av Roppar under helgen, medan jag försökte ringa. Ok, nästa telefonnummer - oj vad han legat i- är till Sxxxroppe?, denna har han inte haft kontakt med. Sen kommer den lilla prekära detaljen, som han helst skulle vilja glömma: I.

Detta är ingen leverantör eller kran av benzo, utan en alldeles ovetande kvinna ifrån MP, som han har börjat prata med. När detta uppenbarar sig, blir min kille lite förvandlad, han börjar tycka situationen är lite påträngande, jag ser det på hans kroppsspråk och hans förklaringar. Han säger att det är en gammal kontakt/tjej (JAG HAR HÖRT DEN FÖRR !), och att jag inte alls behöver bry mig om det. Det var länge sen ! kommer också. Allting är precis som vanligt då alltså, precis som för 2 månader sedan, men denna gång är intitialen I istället för P.

Nu gör jag något som är väldigt ovanligt för att vara mig, what the fuck, har ingenting att förlorar tycks jag tänka. Jag säger till honom att jag vill ringa upp den där tjejen och höra vilken relation de har. Han frågar om jag är ihop med honom efter? Javisst säger jag.

Jag ringer upp stackars I. Den här gången är jag riktigt stolt över min iskyla! Jag presenterar mig som jag, och att jag ringer för att jag är orolig för M. Jag undrar om hon hört något av honom?!

Hon förklarar:

• * De har träffats via MP, vid jul förra året 2005 alltså.
• * De har planerat att gå ut och fika, men det har inte blivit av.
• * Hon undrar om han fortfarande är intresserad?
• * Hon säger att de pratat per telefon+msn, efter kontakt på MP.
• * Han har berättat om sin fd alltså = jag. Jag blev förövrigt väldigt väl omnämnd.
• * Hon undrar om han varit på jobbet idag? Jag undrar vilket jobb hon tror han har?
• * Han har nämligen inget jobb, är sjukpensionär.
• * Han har berättat så fint om sina barn, undra om han berättat att de är placerade i fosterhem? (min anm).
• * Han har ringt henne senast förra tisdagen, 10 januari-2006.
• * Han har berättat att han varit hos en kompis, när hon frågat varför han inte hör av sig. Vid det tillfället var han hos mig, och kunde därför inte höra av sig(min anm).

Nu har min kille satt spelreglerna för våran relation. Jag är villig att diskutera med honom;

• * När han är inskriven på en behandling för sitt missbruk
• * Han regelbundet går på möten.

Tills dess väljer jag att spela med de kort min kille gett mig. That´s all!

Förstörd

"Missbrukaren spelar på partnerns vårdande svaga sidor och bollar över skulden till denne. Den ständiga psykiska och inte sällan också fysiska misshandeln leder till ett kroniskt stresstillstånd hos den medberoende. Så går självförtroendet i sank, man tar på sig skulden för sin partners beteende och vänder skulden i självanklagelser. För att inte krossas helt drar man sig undan känslomässigt, pressar bort vreden, vågar inte säga ifrån – att nu får det vara nog.
Innan man som läkare fått veta eller insett att en patient håller på att gå under av medberoendets våndor, ser man en fasad av oerhört kontrollerande beteende".
Ur Medberoende (vagava)

Försöker stanna kvar, men tankarna mal åt ena eller andra hållet. Försöker hålla fokus, prata med sonen, stanna kvar i känslan.

Nej

Vill bara bort ifrån det här nystanet av tankar, kontroll jag har i mitt huvud. Ångesten kommer krypande, liksom ovälkommen tar den sig in i kroppen, darrningar och rastlöshet, den där j-la rastlösheten som förebådar vilken dag denna ska bli.

Nu drar kroppen ihop sig genom att krampa, den är beredd, på lögnerna, undanflykterna, overklighetskänslan som kommer infinna sig med min killes lögner. Hans lögner gör att jag fullkomligt aldrig någonsin, kommer bli normal igen. Jag vill aldrig släppa någon innanför mig igen, jag vill för alltid ha mitt pansar som är ogenomträngligt för andras lögner att komma åt mig.

2005 blev året där mitt tillfrisknande ifrån mitt eget beroende verkligen skulle bli prövat, om det höll. Ja det höll, men ... det var inte mycket mer. Aldrig under mina 10 år drogfri, har jag blivit prövad på detta sätt. Det är som att släppa in en ovälkommen farlig gäst i sitt hem, för honom att bara gå runt och förstöra, allting, allting.

Jag är krossad, hela min tillit är slängd som en gammal väska ingen vill ha, på en soptipp någonstans i någon annans kropp. Kan jag någonsin få tillbaka den?!

Lögner och kärlek

Här igen, var sjuk igår så jag orkade inte ens skriva på datorn, då är jag sjuk!

Min kille har tagit igen och ljuger igen!

Under hela våran relation, har jag bloggat, iof är jag ombytlig så på lite olika ställen men iallafall. Alltid har jag återkommit tillbaka till det som händer min kille cirka 1 gång i månaden. Det brukar röra sig mellan den 18:e och 29 varje månad. Denna gång den 19:e.

Det är då han kliver på benzo.

Här sitter jag igen, grundlurad. På något sätt börjar jag nästan vänja mig, det är liksom bättre när det äntligen blir öppet, värre är de dagar emellan där ovissheten, oron kryper runt i kroppen på mig. Där jag tittar och registrerar, väntar, otåligt väntande på att Mr Rohypnol ska ta min kille i besittning igen. Nu har det äntligen hänt, och jag kan på något sätt andas ut. Nu är det liksom färdigoroat för den här månaden.

Min kille tar inga återfall. Han har INTE slutat missbruka. Han är inne i sjukdomen, och som en osynlig passagerare, tar den med sig, lögner, förminskningar, manipulationer, projiceringar, skam och alla andra sjukdomstecken. Detta är mellan hans drogperioder.

Denna gång liksom förra söker han stöd hos mig för att inte kliva i, han ville komma dagen innan han fick pengar (troligen för att han vet suget blir för starkt?), och han klarade det inte. Det finns ingen mänsklig kraft som gör det! Inte han heller. Han ville komma för min skull, sa han, "för att jag inte skulle vara orolig för att han tog tabletter, för att vi skulle göra något, för att han ville visa att han inte tog". Jag var sjuk, och orkade inte med att han kom. Detta blev hans fall enligt honom.

Jag ringer igår, redan då känner jag hans sug, jag sa att jag hörde att han tagit något, han förnekade såklart. Denna gång är jag inte helt säker. Men efter idag, är alla mina tvivel borta. Han har tagit tabletter!
Han förnekar, vill jag ska svära på mina barn att jag är säker på att han tagit, han svär på sina barn att han inte tagit, han säger att han kan ta urinprov, jag kan tom få prata med killen han bor med.
Vilket jag vill, -något han inte förväntat sig-, och hans kompis säger att han är 100% säker på att han tagit något. Hela han är släpig, somnar mitt på golvet STÅENDE, sluddrar när han pratar. Ja det finns inga tvivel på att han tagit. Föregående kväll sa min kille att jag kunde fråga hans kompis, vilket jag nekade att göra. Denna gång hade han nog tänkt sig samma sak, vilket inte hände.

Sorgens röda färg ligger runt mitt hjärta, den förlamar och kramar. Den stora sorgen att min kille ljuger för mig. Jag vet att det kan jag förvänta mig, men jag kan inte förlika mig iallafall. Han tar det värdefullaste jag har, mitt hjärta, och förvandlar det till något smutsigt, geggigt. Hans lögner river hål i mig, dem förtär all kärlek, de förklär sig och går in i mig, djupt in.

Och förgör min kärlek ... !


Han är skyldig mig 700 kronor, vilka jag måste få tillbaka. 500 sen förra månaden, då han inte kunde betala för att han köpte benzo. Denna månad 200 kronor. Jag hoppas att han inte låter mitt barn svälta för att han inte tänker lämna dem. Det vore det ultimata straffet, efter han förgjort mig med sina lögner! !

Gonatt

Nu släcker jag ner html koder, template koder, nya skins, blogportaler allting. Har suttit här alldeles för länge. Ingen träning, inget möte blev det igår. Jag fastnar alldeles för lätt här. Är det inte alla bloggar jag fastnar i, är det designen på min egen sida. Allting går så oerhört långsamt också.

Så nu värmekudde och säng. ... ... ... ... zzz.

Meningen med dagen

På nåt sätt måste det väl finnas någon liten, mikroskopisk mening med dagarna som går. Idag har det möjligtvis varit, -om jag varit uppmärksam?- tvättstugan, och en del html-kod knåpande, eftersom blogger kräver en mer avancerad användare än msn spaces. Men det gick det också.

Problemet med html koderna, var att jag inte kom iväg på mötet. Vilket iof kan erbjuda min självkritik att gå i taket, genom att slå närmast ihjäl min karaktär. Men jag försöker att påminna mig om att jag faktiskt inte är rehabiliterad ännu. Tom Försäkringskassan vill ju se mig sjuk, inte tillberäknelig eller hur dem sa. De skulle iallafall ta ny ställning, till om jag kan räknas in i deras friska grupp eller inte, genom ett samtal med min husläkare. Anledningen till att det blir husläkaren är att psykmottagningarna inte har några stadiga läkare längre, det är AT läkare som hyrs in i dagens psykiatri. Därmed finns inga fasta läkare längre till dagens psykiatri. Där det borde vara lag på struktur och trygghet, där går läkarna på vikariat.

Jag har vilat efter att ha varit tvättstugan. Jag har varit duktig idag sas, klarat de lågt ställda mål jag hade för dagen. Undanplock av julsaker står rätt långt ner på min prioriteringslista just nu. Nu gäller det att överleva mig själv, jag själv är min absolut hårdaste domare.

Det tror jag är problemet med mig och min kille också. En stabil person skulle ha överseende med att hon reagerade som jag igår, blev orolig, kastade iväg ett par inte helt snygga mail *sss*, och var på vippen att avsluta allting. Men jag gör inte det. Jag betraktar mig själv utifrån en nivå där jag inte är, och kanske aldrig kommer bli. Vem kan vara absolut cooool lugn när ens kille precis lagt av ett benzorejs på en vecka, för ungefär 3 veckor sen? Vem kan ha absolut tillit till att det blir så? Och vem kan lova något sånt?

Jag tror jag ska bli både frisk, i både den ena och andra bemärkelsen genast, helst igår. Jag lider verkligen av intolerans emot mig själv. Jag tror det är därför jag blir så deprimerad också, för att mina krav inte passar mitt mående just nu.

Ska försöka mig på lite jymping här framför videon, hur det nu ska gå? Bandet har stått i hyllan i säkert 3-4 år, och inte använts. Rapport kommer.

Evighet

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst". (Hjalmar Söderberg)







Jag har blivit kommenterad av min kille här nedanför, jag blir arg för att sen förstå att vi är i någon sorts maktkamp , och jag vet att där ingår jag. Även om jag gärna skulle se det som allting vore beroendets fel, men det här är liksom krusningarna - de hårda - efter stormen.

Han vill veta om han är så dålig som jag beskriver honom, om han är så värdelös och den skithög som jag beskriver. Nej! Det är han inte, han är en alldeles underbar människa, en attraktiv kille/man och begåvad med det allra innersta känsliga. Han är varm och medkänslig, han utstrålar kärlek till mig, nästan alldeles ofattbart mycket.

Gårdagens scenario spelar upp sig i mitt inre. Jag vet varför jag skickade sms:et på kvällen, jag vet att en del i det var för att förebygga hans teatraliska sms utspel, om hur jag skiter i honom, hur jag fullkomligt myser när vi inte är tillsammans, hur lite han betyder för mig. Jag kan säga, att jag skickade sms:et i ren självbevarelsedrift. Problemet var när han inte hörde av sig, på mail som är det mest lämpliga, eftersom han måste ha pengar till sina barn, och om det händer något. Men inget kom. Min uppfattning och den är oerhört rigid, är att hur man blir behandlad ska man behandla andra, fastän det är tvärtom, men så är jag lite av en revolutionär också.

Så därför i detta kalla kärlekskrig, måste det ju rimligtvis vara hans sak att höra av sig, det är när han inte gör det jag går igång. Jag gör det inte på samma sätt som honom, genom att överrösa honom med en hop sms i stil med ; Är jag så dålig så du inte kan höra av dig, är jag en sån stor skit så du struntar i mig, var jag inte mer värd än det här?". Nej så billiga trick kommer inte ur mig, jag tar till storsläggan, och känner att den här slagserien emot min tillit är mer än jag kan bära, därför måste det sluta, vi måste ta ett allvarligt snack, jag vill inte höra några förklaringar, lögner osv". Så gör jag, och det aktiverar ju såklart den här underlägsna sida, offermentalitet i honom.












Och såhär rullar det på i ett evighetshjul som vi inte kan stoppa.

Puffa

Bort sonen till skolan här, så han kommer iväg och får stoppas med information, den han inte får i sig via TV, Internet, radio, stereo, TV-spel. Det måste vara nästan fullt i våra barn/ungdomars hjärnor. Deras hjärnor måste nog omformateras av evolutionen snart för att kunna stoppas mer än tidigare generationer.



Jag själv kämpar med den dagliga kampen i mig själv, ang gårdagen. Jag vänder och vrider på mig själv och mitt agerande igår. Jag överreagerade, jag vet det. Frågan är varför jag gör det?

Beror det på att det verkligen är för mycket eller att jag är för mycket?

Jag pratade med honom igår, jag ringde upp efter jag fått ett av våra standard-bråk-sms. Där stod återigen hur värdelös han var, hur lite jag tyckte om honom osv, scenen är densamma varje gång. Jag blev så arg, hamnade tillbaka på ruta 1. Där jag bestämt, dyrt och heligt slöt jag ett avtal med mig själv, att inte gå igång på honom, att koncentrera mig på mig själv. Vilket jag bröt omedelbart, genom att ringa honom.

Han höll fast i att ha gjort den här otroligt snabba vändningen till att kunna ringa mig igår. Han håller fast i att han skickat mail på morgonen, fastän det inte kommit något. Sent igår kväll, skickade han 3 som kom rätt!!
Jag hör att han talar sanning, men mitt inre hör lögnen.

Hela den här situationen, har gått "way out of hand" för oss, vi klarar inte att vända den. Jag klarar inte vända min del iallafall. Tilliten är så skör, och vid minsta vindpust riskerar den falla, söndra. Jag håller fast i mig själv, och det är inte mycket hjälp. Det handtaget andas inferno.

Jag kom på igår iallafall, medan jag satt i det här kaoset i mitt huvud, att jag inte är som jag brukar, jag reagerar på ett sätt jag inte brukar göra, jag reagerar alldeles för starkt.
Jag påminns
Om min pappa, som framkallade den här känslan första gången jag kände den. Den här otrygghetskänslan, den här totala frånvaron av struktur, tillit. Den här ovisshetskänslan, som är överväldigande. Jag visste aldrig hur han skulle vara, jag ställde mig in på det värsta, att han var full och dum, ja närmast diabolisk. För mig var han djävulen personifierad, kommer ihåg att jag inte var mer än 4-5 år, när jag tänkte tanken att han inte skulle få vara i närheten av några barn. Han var fullkomligt livsfarligt för ett litet människoliv. Hans gång, hans väsen, andades ovisshet.

Ovisshet, tvekan, fördunkel, sakta, skrider, tunna ben, starka armar, inte titta ögonen för då dör du.

Så är den känslan, fast värre.

Jag

är för mycket! !

Jag går inte att leva med, jag går inte att förklara saker för, jag är en som misstror honom. Det är kontentan av hans missbruk.

Jag vet att vi är 2 människor i det här, jag vet mina brister, defekter. Jag vet när jag gör fel, och ibland vet jag inte det direkt, utan får insikt om det efter ett tag.

En (1) sak vet jag.

Det går inte att leva såhär längre. Ingen av oss -min kille eller jag- förtjänar det här. Det kanske är så att jag är en sån dålig kvinna, som är för mycket för vad en annan människor orkar med, jag är benägen att hålla med, eftersom jag knappast uppenbarligen inte orkar med mig själv. Därmed inte sagt att jag ensam bär skulden till braket i våran relation. Det är kanske så att lögnerna fått mig att bli någon som jag inte är, en annan kvinna än jag var innan jag gick in i den här relationen.

Han kan läsa allt jag skriver, han kan följa mig på avstånd, hur jag tänker, känner. Jag ser det inte som alls någon svaghet för mig, utan mer som en öppenhet, det här är jag. Den jag har förvandlats till genom återupprepade ristningar av eld i det viktigaste jag har, min tillit.

Jag har 0 (zero) tillit kvar för min kille, den lilla jag uppbådar, försvinner lika fort, om inte snabbar på oerhört liten nivå. Den är så sårbar, så den riskerar att krossas, varje gång jag hör, ser min kille. Och det han säger, och det han inte säger.


Tara fyll mig med kraft ikväll, så jag orkar vara där jag är!

Nu

Ringer han, klockan 23:33, kommer hans första samtal. Han har läst min blogg, övertalat sin kompis om att få låna hans pengar som han lagt undan för elräkning, och tagit sig ner till tunnelbanan på exakt 29 minuter. Låter det otroligt ..?! Ja det tycker jag också. Sannolikheten att han precis exakt 23:04 gått in och läst min blogg, låt oss säga att det tar iallafall 5 minuter, kanske närmare 10 och sen pratat med kompisen, klätt på sig, måste vara närmare 10 minuter det också. Det skulle alltså lämna 9 minuter för honom att ta sig ner till tunnelbanan, där han köpt kortet. Kan säga att jag går den promenade på en kvart, och då stressar jag!!

Jaha, återigen så misstror jag honom, varför?!

Är jag sån elak människa, är jag en så ogin typ som inte har ett dugg till övers för förklaringar ifrån andra människor, är jag ond i sinnet, när jag inte tror honom, lyssnar?

Nej, jag är medberoende!

Det kan förvandla även delar av normalbefolkningen, med genomsnittliga IQ, genomsnittliga uppväxt till ett monster du inte vill möta. Medberoende är som ett gift, som smular sönder allting i rädslan för sjukdomen.
Medberoende vill ha kontroll, vill kunna överblicka situationen när nästa gång kommer ske, när nästa återfall kommer, när nästa fylla, tabletter, droger whatsoever dyker upp. Den luskar och tänker.

Oj, om all den energi jag lagt ner på att försöka förutse min kille, gått att omsätta i kilowatt, kunde jag nog tända en hel lampaffär, ja tom 2 kanske.

Han hade skickat sms i dag på morgonen. Det är så konstigt, att jag aldrig får de här förklarande, sms:en, de här förklarande mailen, han säger att han skickat?! Jag står alldeles handfallen för hur hotmail eller comviq alltid krånglar vid dessa tillfällen? Aldrig har de gjort det för mig någonsin, faktiskt.

Jag är trött på att vara misstroende, jag är trött på att vara orolig, trött på att ifrågasätta min kille. Från och med nu får han stå för sig själv, på egna ben. Därute, var han vill tänkas vara.

Jag ska koncentrera mig -så gott jag kan- på mig!

Olika

Regler gäller tydligen för mig och min kille i våran relation. Igår skiljdes vi på eftermiddagen, efter en dag på stan med muséibesök. Jag i min dumma enfald säger något när hans tunnelbana kommer Vi hörs ikväll.

När kvällen kommer, är allting lugnt och fridfullt inom mig. Inga alls tankar på vad han kan tänkas eller inte tänkas göra. Jag vill koncentrerar mig på mig själv, och det lyckades jag med igår. Idag är annorlunda, dagen var ok, inte för att den innehöll så mycket annat än ett lååångt samtal med Försäkringskassan, där jag försökte väga mina ord på guldvåg, så jag inte blir utförsäkrad ifrån Rehab, vilket jag känner är en livlina för mig just nu. Att komma ut ifrån dessa tapeter, detta köksbord, detta sunkiga kök, denna lägenhet överhuvudtaget. Jag påtalade vikten att jag behöver komma igång med en psykologkontakt och inte den psyket har att erbjuda, utan att jag behöver mer kvalificerad vård. Jag lyckades förmedla det, ... tror jag!? Hoppas jag?!

Jag hatar den här ovissheten. Min kille har inte hört av sig sedan igår, vi brukar ha kontakt iallafall varje kväll. Efter hans övertalningsförsök sen hans senaste återfall, så kanske han tyckt att jag är tillräkligt preparerad, så han inte behöver lägga mer krut på den här kvinnan. Han har redan fått henne dit han vill ... !? Så känns det exakt. Exakt så känns det.

När han känner mig fast, tillbaka in i hans existens igen, så kan han sakta ner på entusiasmen. Han vilar på lagrarna, tills nästa gång. Han förstår inte, att varje sån här gång, gör att jag inte kommer närmare honom utan längre ifrån. Jag brukar försöka -så gott det går- att det går att såra en människa tillräkligt, när hennes hjärta är knäckt, finns inget mer att såra. Inget mer finns!

Jag skickade sms till honom klockan 9, när jag kom ifrån mötet, Alanon. Tack Tara för det! Jag vet inte om jag kan orka leva med den här maktlösheten, ovissheten något mer. Att det är den som förstört något inom mig som jag tror det kommer att bli omöjligt att laga. Min kille är fin, han är kärleksfull, men hans älskarinna är det INTE. Hon är grym, skövlar och drar fram och river upp varenda strå av tillit som någonsin funnits mellan mig och honom. Hon har en son, och han heter medberoende. Han kan inte finnas utan sin mamma, hon föder honom. Jag är drabbad av henne son.

Vilket betyder, att jag inte har en aning om:

• Min kille är ute i återfall igen?
• Om det hänt honom något, vilket väcker skräck i mig.
• Om jag orkar leva såhär länge till?
• Om det här ger mer än det tar?

Jag kämpar varje dag för att hålla mig kvar, och just nu river ångesten i mig. Måste få skriva. Jag är också j-ligt irriterad på hans respektlösa sätt, han kliver ut i återfall, han kämpar för att få mig tillbaka, sen beter han sig såhär.

Om det varit jag som varit ute, hade jag åtminstone haft känslan att den andra undrar, funderar, och därför skrivit något, ett sms, ett mail, eller på något annat sätt försökt få kontakt!!

Han kommer säkert ha några komplicerade förklaringar till det här, som kommer att låta väldigt trovärdiga ...... för honom. I mig gör det bara ont, det är som om något brustit inom mig, som om det inte kan göra illa mig längre, eller jag inte ens vill det ska göra illa mig.

Skriver hans förklaringar här i morgon, jag är så tacksam att jag har internet och kan skriva ner mina tankar och känslor. I mig är det tumult, kapitulationen slåss med sanningen som sköld, emot offret med förnekelsen som lans.

Dunk .... dunk .... dunk

Nattblot

Vet inte varför jag valde ovanstående rubrik, men något i ordet fick mig att känna igen..!

Jaha några dagar sedan jag sist bloggade, och som alla bloggare vet, brukar det vara bra dagar, när allting liksom ligger still i ens liv på ett eller annat sätt. För mig är det väl detsamma, även om jag längtat oerhört till det skrivna ordet, och dess lugnande inverkan på mig.

Jag har varit, hängt med, umgåtts, socialiserat med min kille sedan i fredags. Allting i mitt liv blir så overkligt på nåt konstigt sätt, jag får inte mitt utlopp i skrift som jag så väl behöver. Skrivandet har blivit som luft för mig, livsnödvändigt.

Jag har famlat mig fram, i fredags var jag i helvetets korridor, springandes mellan dörrarna och hittade inte ut. Det var en sån enkel sak som en odiskad tallrik, som fick mig att kravla mellan hopplöshet och avgrund. Jag ville gömma mig, skrika på sonen, - vilket jag inte kunde när min kille var här, och vad gjorde han här förresten?-, jag ville bara han skulle gå. Han frågade om jag behövde hjälp med något?! Plocka undan, .... julsaker? Granen?

Och jag satt med mitt lakan i köket och bara grät och ville försvinna in i de goda, trygga trådarna, färgerna i tyget. Hela överdelen var täckt av mina tårar. Dagen innan hade jag dessutom tagit mig in till stan iklädd mina svullna ögon, och denna dagen efter verkade inte bli något annorlunda? Kunde inte min kille bara GÅÅÅÅ!!??

Men han satt kvar, som en stenstod stod han kvar där, försökta omfamna, för att bli avvisad, försökte trösta en som inte ville bli tröstad. Jag ville inte han skulle se mig i all min bedrövelse, att han skulle få den där lilla lilla inuti mig. Jag ville få honom ut härifrån, så jag likt ett stolt lejon kunde få slicka mina sår i ensamt majstät.

På något sätt bedarrade stormen, jag återfick mig själv en stund, med hjälp av cappuccino och cigg och en ytterst förvirrad kille mittemot mig. Han försökte, sa precis rätt ord iallafall... - Det känns bara som du inte orkar, det känns annorlunda sen!!

Och han hade så rätt, jag fick pengar och var på möte i lördags, visserligen bara sista minuterna men ändå. Jag liksom får svårt komma iväg möte när jag är med min kille, han är liksom inte 12 stegsprogrammet, han och jag lever liksom vårat lilla universella liv parallellt med mitt andra, självpenetrerande liv.

Jag känner mig kluven i 2 delar, där den ena kämpar, och den andra bara vill släppa taget. Jag fick brev av Försäkringskassan som säger att jag avbrytit min arbetsrehabilitering!!!?? Jag blev ytterst upprörd, och kommer få reprimander(??) för de mail jag skickade iväg i mitt upprörda tillstånd.
Hur kan jag avbryta för att jag vårdas på psyket? Har jag inte rätt att bli sjuk utan att jag måste ringa dem? Vadå avbryta?`
Det känns så definitivt, jag kämpar för att få en samtalskontakt, jag går på mina möten, även det med deras handläggare på Arbetsförmedlingen Rehab, fastän jag var helt slut efter psyket. Hon själv hade haft semester, och jag får inte bli sjuk då?

Jag förstår liksom inte logiken?

Om jag har ledigt, jul och nyår, måste jag avbryta min rehabilitering då, fastän jag blir sjuk när det är ledigt liksom?

Nä jag blev så upprörd så jag skickade iväg 2 mail till henne. Det låter som jag är återigen ska sjukskrivas i ytterligare 1 år, och vara hemma oförmögen att arbeta. Det är det jag inte är, jag är oförmögen att gå hemma en dag till!!

Ska bli intressant med deras förklaring i morgon .... eeehhh eller inte?!

Förbered dig på det värsta, slipper du bli sårad ...!