Ny(tt) år

Firar jag med att byta till Blogger utan beta, och därmed kunna göra om min blogg hur jag vill. Färgerna får vara såhär, för jag har inte tid, måste stressa iväg till kyrkan för att stressa av.

Gott Nytt år alla levande varelser.

Mary och Pappor

Kvinna med stor K. En förebild för andra kvinnor som liksom jag varit i 'helvetet'. Jag har aldrig haft en sån stor insikt genom musik, som när jag hörde Mary ropa åt sin frånvarande pappa Varför, jag gjorde inget fel! Smärtan i insikten slog mig med all kraft i magen, jag grät som ett spädbarn, den där allra djupaste gråten som efterlämnar stillhet, och som gör något fruktansvärt ont.

Jag har alltid varit glad och tacksam att min pappa stack, att han inte var där hos oss efter jag fyllde 9. Det var bäst så, - har jag tänkt-, att få vara ifred och själva, utan hans närvaro. Den mörka hotfulla. Därmed har jag inte sörjt det andra människor tar för givet, en pappa som tar en i knä och inte letar sig in mellan bena, en pappa som sitter på sin tron och inte är full, en pappa som inte skrämmer skiten ur sin familj. En pappa som jag aldrig kan föreställa mig.

Kan man sakna något man inte fått?!

Ja det finns alltid där, omedvetet. Varje gång när jag sett pappor lämna sina barn på dagis, varje gång när jag sett pappor trösta om någon ramlat. Omedveten om min sorg, har jag distanserat mig genom ironi, genom att förneka. Den pappan har nog något problem, han gör säkert något med barnet hemma i ensamheten, han är bara ute med barnen idag. Det har varit mitt sätt att förneka min egen saknad efter en pappa. När jag skriver orden, blir jag illamående, för tanken för mig på något vis till att jag saknar min egen pappa, och det gör jag inte.

Jag hatar honom inte, jag är bara j-lig tacksam att aldrig behöva se, träffa, prata med honom mer. Jag har bestämt att jag kommer säga farväl om han ligger på sjukhus och ska dö, men inget mer. Jag får hitta alternativa pappor. Jag har tränat på dem i programmet, ibland när jag haft sällskap med G hem ifrån mötet, har jag försökt att tänka mig om han var min pappa, om han skulle utnyttja mig eller kanske vara det där jag inte vet något om.
Det har gått i myrtakt, men det har iallafall fått mig bort ifrån skräcken ifrån min egen pappa. Ibland har jag tom tänkt på att G kanske skulle kunna säga till pappa vad han gjorde för fel, vara det min pappa aldrig var, beskyddande.

Jag är otroligt tacksam att Mary öppnade kanalen jag haft stängd så länge. Iof är det länge sen jag såg programmet med Mary, men för mig i min process är tiden min kompis och nuet är min homie.

Sjukskriven

Bloggen är sjukskriven.

ur Manipulation som överlevnad

(Personen i texten är benämnd M, alltså ingenting jag skapat, utifrån mig.)

· Lägga skuld. Att skylla ifrån sig, är ett inte ovanligt, och kanske allmänmänskligt, handlingssätt. ”Jag hamnade i dåligt sällskap”, kan man höra såväl ungdomar som kriminella vuxna säga. (Många gånger kan man undra om det inte var personen ifråga som var det dåliga sällskapet…) Att göra en annan person ansvarig för det man själv gjort, kan vara ett effektivt sätt att få igenom det man önskar. En missbrukare kan t e x göra sin anhörige eller socialsekreterare ansvarig för att han återfallit i missbruk. Förhållningssättet är att ta ansvar för det man eventuellt gjort fel, men ansvar för mer än det skall man inte ta.

· Känslomässig utpressning. Antydningar eller mer öppna hotelser om att M skall skada sig eller ta livet av sig, återgå i missbruk, göra slut på förhållandet etc, om M inte får sin vilja igenom.

· Lögner. Vi har ofta svårt att tänka oss att människor ljuger oss rätt upp i ansiktet. Personer med bristande skam/skuldkänslor kan möta en med aggressivitet eller rycka på axlarna när man slutligen efter många undanflykter, bortförklaringar och motangrepp, lyckas konfrontera dem med att ha ljugit. ”Det är klart jag ljög. Det förstår du väl i min situation. Efter allt vad du gjort mot mig. Har aldrig du ljugit någon gång?”

· Låtsas hjälplös. M kan framställa sig som hjälplös och därmed få människor i hans omgivning att gå in och agera för hans räkning. M beskriver sig som ett offer för omständigheterna och utsatt för ständiga oförätter från myndighetspersoner. Själv är M utan möjlighet att påverka och styra sitt liv.

Prolog: Jag skrev en kärleksförklaring till M, eftersom jag kände att han visade mig sån respekt och lät mig vara ifred. I natt kom svaret på den, (efter ett sms där M berättar om hur stark han är).

Jag ändrar en del namn och ord i återgivandet, så det inte kan härledas, texten är alltså redigerad av mig, med det viktigaste kontentan kvar.

"Jag måste tyvärr sms dig, är ju orolig som f-n för dig, i motsats till dej älskar jag dig, när du inte ens bemödade dig att smsa ett ord bad jag xXx gå in på din blogg, för att kolla om du var sjuk, det är jobbigt när man älskar någon eftersom du inte vet, där skriver du att att nu kunde du skriva, när jag är långt borta och inte kunde skada dig, FY FAAAN, hur kunde du skriva så! Hur kunde du lura mig så, har aldrig skadat dig, men du har gjort fleratusen ggr mer illa med din misstänksamhet, fått mig att ta bens (benzo , min anm), pga det, jag har alltid hållt dig bakom ryggen för att inte göra dig ledsen. Varför säger du att du är värd nått BÄTTRE än mig, tycker du att du är så bra är du pinsam. OCH HUR KAN DU GÖRA SLUT I EN BLOGG, vad lessen jag blev när xXx sa det, efter 2 år kan du inte träffa och prataRING." klockan 1:15 (min anm)

M

Prolog: Jag pratade med M igår, där jag bad honom låta mig vara. Jag klarar inte att höra honom flummig, konstig och börja undra, bli orolig. Det handlar om mig, att jag inte kan släppa kontrollen förrän M är långt ifrån mig. Men det handlar även om min överlevnad, mitt liv, mående, min ork. Jag bad M i kärlek att hålla sig borta ifrån mig. Och det har han gjort, förutom ett litet inlägg i GB här nedan, innan jag bad honom. För det vill jag ge honom min kärleksförklaring, långt ifrån honom så han inte kan skada mig.

M du är mitt hjärtas man. Du är den jag alltid tänker på, undrar över, och känner styrka hos när allt är tungt. Du är i mina tankar dygnet runt. Jag kan inte tänka mig någon annan än dig, det finns ingen som jag ens kan tänka tanken att vara med förutom dig. Jag har inga andra män, min kärlek är förbehållen dig. När vi älskar, när din hand famlar efter min, känner jag att jag vill leva hela mitt återstående liv med dig. Andra tvivlar, på min kärlek, även du. Men ni vet inte hur starkt bandet jag har inom mig till M är. Det är förutom verklighet, det finns där osynligt, kraftfullt.

Jag bevarar dig inom mig, även om du inte är här. Jag plockar fram ett minne, och får en ilning till svar. Inom mig finns du alltid.

Jag vill inte fortsätta med den här förstörelsen, och förgöra det jag känner för dig. Hur konstigt det ä låter, kan jag inte stå ut med att min kärlek till dig blir behandlad på det här sättet. Jag vill ha en förändring. Jag klarar inte att gå vidare såhär. Det tär mig sönder och samman, att jag själv blir en del i att förstöra något så vackert. Jag är villig att göra vad som helst för det, även om det innebär att vi måste lämna varandra.

Och mötas i nästa liv ....

Karin Boye

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

Kvinnobehandling

Korpbergets behandlingshem är ett av de få behandlingshem som fattat galoppen ang kvinnors missbruk, och att det ofta ser annorlunda ut än mäns. De ha utökat sin behandling för kvinnor till 3 månader. Allt för att ge kvinnorna mer hjälp som kan göra att de inte återfaller i missbruk.

En normalkvinnas situtation när hon kommer in i behandling - vare sig hon är alkoholist, narkoman eller båda - brukar ofta innefatta andra element än mäns. Ofta har kvinnan trassliga relationer med män bakom sig, ofta med våld misshandel och våldtäkt. Korpberget är en av det första svenska behandlingshem som nu har behandling för det.

Kvinnan kan bli drogfri, nykter. Men ofta väljer kvinnan att ha kvar sin eventuellt missbrukande man i högre utsträckning än för män i samma situation. Det finns statistik på det här, men jag väljer att inte (orka) leta upp den. Däremot är deras erfarenhet min egen.

Ofta har jag mött kvinnor som tagit återfall, till viss del pga att de valt att hålla kvar vid sina män som kanske missbrukar eller är hotfulla etc. Jag har mött det många gånger genom mina år i 12-stegsprogrammet. Faktiskt kan jag inte påminna mig en enda gång, jo kanske 1 gång, där en man valt att hålla kvar vid sin missbrukande kvinna.

Det är helt enkelt ett störrre och allvarligare problem för kvinnor, som är medberoende. De håller kvar mycket längre i det destruktiva än män gör. Därför kallar också medberoendegurun, Robyn Norwood "Kvinnor som älskar för mycket" , alla sina fallbeskrivningar för hon, henne. Hennes upptäckt genom åratals studerande av medberoende är att närmast 100% är kvinnor.

Det är svårt ändå för en kvinna att tillfriskna ifrån missbruk. Tyvärr (och här blir jag tyvärr generaliserande), så har oftast kvinnan vårdnaden/ansvaret över barnen, och i många fall även en missbrukande partner. Därför kan det vara ett annat sorts stöd som behövs för kvinnor som tillfrisknar, vilket nu Korpberget uppmärksammat.

Halsont

Min hals känns som jag stått och skrikit och sjungit på en konsert en hel kväll. Svårt att svälja, ont, ont, ont. Jag åkte till läkaren, (jag är så bra på att vara snäll emot mig själv *klappa*). Läkaren testade för halsfluss och jag hade varken det eller öroninflammation. Jag känner mig bättre efter det. Alvedon hjälper också. Och sonen som följde med. Mitt mirakel i livet, han som känner mig bäst, min nära vän.

M och jag har haft sms-kommunikation idag. Följerr samma spår, han blir ledsen för att jag inte tror han älskar mig, känner sig kränkt över att jag hånar honom genom att säga att han bara varit på AA 4 ggr.
Men det är ju sant, för mig.

Jag skulle också var ledsen, om jag vore M, - liksom jag är - , vilken förödelse drogerna ställer till med. Inte ens den starkaste av kärlekar, kan överleva.

Den dör av syrebrist.

Nu bada, tvätta håret, i morgon jobba. Jag behöver inte prata mycket på jobbet så halsen kan vila.

Sanningen

Jag har lagt in den förr, men här är den igen, .... för den är så vacker.

"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen.

Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?

Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Missbruk hjärta Kärlek = Sant?!

Desullisionerad och förkyld. Så känner jag mig just nu. Är så sjuk så jag orkar inte bry mig om M.

Våran verklighet följer ebb och flod, samma tidvatten som rullar in med Miss Ro, för att rulla bort med löften, innerlighet och samhörighet.

Försöker förklara för M vad jag känner, svårt när han inte är drogfri. Han är ensam och har ångest. Han tycker inte jag älskar honom. Jag försöker att förklara att jag INTE älskar hans älskarinna, Miss Ro.

Pratade med honom i går på lunchen. Hörde tabletterna 'kicka in'. Pratet mer och mer flöddrigt och oengagerat, inte ens förnekelsen eller ångesten höll honom uppe. Han avslutade med ett matt Hej då.

Jag är inte intresserad av andra män, som M tycks tro. Mitt hjärta tillhör honom, men jag börja rmer och mer förstå att jag är besegrad av Miss Ro. M håller givetvis inte med, han vill ju inte droga, han går ju på AA (4 ggr), han älskar mig.

Jag tror inte att M älskar mig, han älskar drogen. Hade han älskat mig vilket är svårt för en missbrukare, hade han;

Lämnat mig, direkt när han förstod att han inte kan lämna drogerna.
Hållt sig borta ifrån mig när han tar droger.

Därför vet jag att M inte älskar mig, han tror det.

Men;

Kärlek och Missbruk kan inte finnas i samma rum, dimension.

.... så enkelt är det ....

Ringde M i fredags på lunchen. Han satt med sin brorsa, så jag sa att vi kunde höras senare, efter jobbet. Redan där borde jag reagerat, min dumma naiva. Men jag gjorde inte det, pratade med V som skulle gå ut på fest, om hennes skjorta och linne hon skulle ha på sig. Hur ovetande som helst?!

Kom ifrån jobbet sent som vanligt, och ringer M direkt. Jag hör en sprattlande glad M, lite slirig, men absolut inga problem. Men för mig blir det problem!

Jag drar mig undan direkt. Jag vill inte prata, umgås med M när han är påverkad. Det är inte att jag inte skulle träffa M när han druckit, inte heller när han tagit benz. Det är LÖGNERNA som gör att jag drar mig undan, tillbaka. M tycker jag är löjlig, han jämför sina utsvävningar med hasch, Miss Ro, alkohol med de där som går ut och tar sig en bira på fredagar. Ja visst säger jag. Låt dem göra det, jag vill iallafall inte ha någon relation med någon sån.

Jag tycker allt är stenklart mellan oss.

Det tycker inte M.

Jag vet vilken form av relation jag klarar av, jag vet att jag vill vara tillsammans med någon som tar relationer lika seriöst som jag. Som går längst samma väg, sida vid sida. Som är helt drogfri, och har ett mentalt drogfritt inre.

Det vet M om. Och enligt honom är han denne en. Jag tycker inte det. Jag tycker tvärtom att han lurar mig. Eller han lurar sig själv och mig!

Jag har dessutom fått reda på saker om M som gör att jag inte längre vet varken ut eller in. En sak vet jag, att M aldrig kommer kunna vara helt ärlig. Han är helt enkelt för sjuk för det. I min värld är han att betraktas som farlig, eftersom han kan få mig att må satans dåligt.

För en vecka sen släppte jag in M i mitt liv igen. Det är som att han slappnar av då, och jag blir mest sårbar. Varför?! Jo för att han sviker mig om och om igen. Det är det som M brukar kalla att förra veckan älskade du mig, men inte nu. Det är inte så att jag har någon on-off knapp att trycka på, mina känslor fryser inom mig. Då jag riskerar att såras. Bränt barn skyr elden, för en medberoende är det Bränt barn älskar elden. Jag vet varje gång att priset för att släppa in M, kommer göra ont, nästa vecka, idag, i morgon. Men jag släpper in han ändå!. Medvetet sätter jag dit handen för att bränna mig, om och om igen.

Det är det som kallas medberoende.

PMS och jobb

Idag hade jag fruktansvärd PMS. Höll på att börja gråta. Känns som det bara växer i högarna, och allting jag tyckt jag haft kontroll över, faller bara isär.

Chefen peppade mig, och i den stunden kände jag väldig medkänsla med henne. Hon puffade, och uppmuntrade mig. Efter att jag fått gråta lite på lunchen, var jag redo igen. Det är så mycket att lära sig, så många nya rutiner, nya system (på engelska!!!) och 2 olika företag att göra redovisning på, i olika valutor, med kursdifferanser som extra jobb.

Nästa vecka kommer revisorerna och jag känner av min chefs nervositet, och det gör mig ännu mer stressad. Jag vill hjälpa, och göra mitt. Idag har jag väldigt ont i ena axeln. Jag har reumatism och är rädd för att jag inte klarar att jobba.

Det känns nattsvart. Men som jag läste nånstans, det är efter förvirringen som sinnesron kommer. Vet att det stämmer. Allt känns bara konstigt piss idag.

Kyssar och jobb

Lika mycket som jag vill lämna M och inte tycker vi tillhör, lika mycket förening känner jag när min tunga möter hans efter några famlande nervösa minuter, efter vi inte setts på 1 ½ månad.
Fullkomlig förening ifrån alla tvivel, all osäkerhet suddas ut, och jag bara är. Vid Slussens tunnelbanestation möts våra hjärtan igen, och känner igen varandra som kära vänner som återses. "Hej, jag har saknat dig!".

Det är så svårt och smärtsamt att möta sin tvillingsjäl och samtidigt har sjukdomen som övervakare. Och som plötsligt sticker fram sitt fula tryne, och jämnar allt med marken.

Vi har iallafall börjat prata om dagarna då M är fast med Miss Ro, mina känslor inför det, och jag har sagt till M att han är mannen i mitt liv, utan sällskap av henne. Den känslomässigt guppiga vägen förstör bränslet i våran relation, själva kraften. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer träffa någon som jag så fullständigt känner mig rätt med när han är drogfri.

Jobba. Ordet låter normalt och föredömligt. Alla jobbar ju. På sitt sätt. Jag jobbar på mitt sätt, och hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte att gå ihop. Det är som en ständigt kamp emot tiden. Varje dag jag går hem ifrån jobbet så känner jag att jag kunde gjort mer, att det där och där skulle jag gjort. Det är en påminnelse hur mycket jag måste jobba med mitt eget tankemönster mer än jobbet i sig.

Mitt jobb är så att vi varje månad har deadline, varje dag har jag också deadline. Men man jobbar sig fram emot den där stora händelsen som ska ske varje månad, där det dagliga arbetet ska värderas. Om jag gjort ett bra jobb fram till dess, blir månadsbokslutet oerhört mycket lättare. Därför känns varje dag som en sorts förenkling av det som ska ske .... därborta. Nu har jag precis fått struktur på det dagliga, dels det jag har, och dels det som blev liggande vid förra månadsbokslutet. Då kommer den j-la brytningen igen. Nästa vecka stänger vi månadens böcker. Och då får jag ett kvitto på vad jag gjort hittills.

Jag uppskattar jobbets ständiga ström av uppgifter, att det aldrig är en lugn stund. Jag jobbar ifrån 8-17, och har inga och då menar jag verkligen inga lugna stunder. Det gör att jag ständigt är alert, på G, och hinner inte slöa till mig. Däremot känner jag mig oerhört störd när det är så fullt och min chef kommer in med någon ny rutin, eller förklaring. Hon är fena på att förklara allting så oerhört ingående, så när hon kommit till första passagen har jag redan passerat mål. Det gör mig oerhört stressad. Jag har försökt att utröna om jag själv har någon del i det, och har kommit på att jag själv faktiskt ställer många frågor, och inte så precisa som jag skulle kunna. (Förresten M som sa det, Tack). Jag berömde henne igår för hennes ritförklaring, där jag faktiskt förstod jättebra, istället för hennes entoniga röst som alldeles för ingående tappar mitt engagemang.

Jag har intagit en ganska passiv roll socialt på jobbet. Det är skönt och befriande och se att jag faktiskt kan förändra mig, och vara lite mer återhållsam, och trivas med det också. Det känns som jag börjat få integritet.

Jag lär mig så mycket, därför är också grundkänslan tacksamhet idag.

mystic

Har inte träffat M på nästan en månad, ja mer än en månad. Det känns som jag försöker hålla honom ifrån mig, för att jag orkar inte bli sårad en gång till. M ska gå på möten, och jag förstår hans rädsla att gå dit.

Känner mig ledsen för att M och jag på något sätt inte har samma mål, utan svävar runt i den här karusellen.

Jag hann inte iväg på möte idag heller, måste försöka gå. I måndags Maria Ungdom, för sonen skulle ta pissprov, och igår jobba över och idag också. I morgon möte i skolan om sonen. Jag hinner inte med mina andliga behov. Jag känner det, för jag känner mig sorgsen, och jag behöver få känna tacksamheten jag får ifrån möten., Jag har iallafall en andlig bok vid sängen, börjat läsa iallafall. Dalai Lamas meditationens nivåer.

Tara kom fyll mig med din kraft igen.

Är detta jag!?

Har så länge jag minns haft svårt att städa och slänga saker. Nu har jag ingen pardon, jag slänger, formligen väller grovsoperna med allt kan vara bra att ha grejer. Helgerna ägnas mest åt detta nya intresset. Och inte är det svårt heller! Jag kastar i grovsoperna vilken dag som helst, förr hade detta inte gått. Det var förbehållet de dagar då jag visste lastbilen skulle komma, för jag visste att jag annars stod därnere och ångrade mig någon timme efter jag varit där och kastat.

Igår var det 1 svart sopsäck, hela grabbens rum är städat och länsat på saker som kan vara bra att ha. De där tröjorna han hade för 4 år sen, som jag tänkt ge bort. Sortera, tvätta och sen gå ner till Myrorna med. Ingenting av detta har någonsin hänt. De högarna har bara vuxit, så jag knappt fått plats med hans 15 åringskläder.

Mitt rum har gåtts igenom, alla lådor i bokhyllan har rensats, alla gamla örhängen med nostalgitouch har slängts, likaså den gamla klänningen jag hade på mig 1981. Den där svarta med speglar. Den ligger nere i grovsoperna, och jag känner inte minsta lust att gå ner och hämta den igen. Hmmm strange.

Jag tror jag håller på med ett 4:e steg härhemma.

Det är underbart befriande, för hur ska det annars komma in nya saker, upplevelser, och känslor, om jag hela tiden är proppfull med gammalt!?

Scenen

På denna scen ser jag mitt livs drama spelas upp. Huvudrollerna innehas av mig själv, mina båda söner, min bror och M.
Mina söner är uppväxta med alkohol/drogmissbruk. De agerar enligt manus, med sina roller inövade.
Den äldsta hjälten, den yngsta syndabocken. Jag själv har svävat igenom alla dessa roller någon gång under min uppväxt. Fortfarande idag är jag påverkad av allt utanför mig själv.

Jag var på Maria Ungdom igår, med sonen som varit påverkad (påtänd) på lektionen.
Jag blir orolig, och min vanliga medberoendepersonlighet tar vid, där jag egentligen måste släppa taget, håller jag krampaktigt fast.

Allt började när jag fick åka till polisen och vara med på förhör med min son, misstänkt för bilstöld tillsammans med 2 andra pojkar. Efter det har mycket rullat på, och inte allting handlar om M. I lördags kom min son hem hotad till livet av några äldre grabbar som påståd att bilen han misstänkts ha tagit tillhör dem. Nu måste sonen sona sitt brott, på kriminellt manér. Vilket innebär att han ska ta 3 datorer, (inbrott) för att betala sitt misstag. Som sonen bekänner sig oskyldig till.

När någon blir hotad, aktiveras något i mig som förefaller märkligt. Iallafall för mig själv. Första tanken (känslan) är "äh det är bara skoj, det är inte så allvarligt". Följt av några dagars tänkande, några dagar med försök till att hålla sanningen borta, men den tvingar sig på " vad kan hända, är min son ok, lever han!!?". Jag orkar inte, ... längre. Därför försöker jag stänga av.

Mobilen är min räddning för att få behålla jobbet, den kan jag ringa med på min lunch till åklagare, förhörsledare, skola och alla andra jag behöver ha kontakt med. Men som jag inte vill att de på jobbet ska veta att jag har kontakt med. I morgon sos på lunchen, länge sen jag fick äta någonting på lunchen nu. Kaffe är min bästis, liksom automaten på hörnet mittemot tunnelbanan.

Jag har börjat träna, och det är lika med det som med jobbet.

- Jag måste jobba för att överleva, (inte ekonomiskt, utan själsligt).
- Jag måste träna för att orka jobba, så jag inte behöver tänka på alla problem.


Tack Gud att jag har ett jobb!

Ljus

Ljuset i mitt liv, är mina aha upplevelser. Såna där när jag funderat och funderat på hur jag ska lösa ett problem, och så plötsligt finns bara lösningen där!

Jag har inte kommit så långt med M än. Vi håller på i samma hjulspår som tidigare, med skillnaden att jag inte längre tar åt mig av det som händer när han träffar Miss Ro.

Situationen är nu denna;
Jag har ställt ett ultimatum som M vill ändra på. Det är att M ska gå på möten och var inskriven i behandling innan vi börjar om igen. Enligt M älskar jag honom inte tillräkligt om jag ställer såna krav. Han vill "vi ska fixa det här".

Det är just dem orden som får mig att falla tillbaka gång på gång. Ordet vi. Jag är medberoende, de vill vara med och fixa, de vill göra rätt och ha kontroll. Han är beroende, och om han vill fortsätta med benz, vill han ha någon att skylla på. Därför har jag fått insikt att vi funkar inte längre. Det måste vara M!
Nu är det 3 veckor sen M stod på Plattan och köpte droger, 3 veckor sen som han rånades och hittades långt ifrån Stockholm. Första dagarna var mitt ultimatum lätt att följa, och han var inställd och kraftigt påverkade av det som hänt.

Men så går tiden, den letar sig in i rädslan, och för sakta in förnekelse igen.

Jag märker det, vet inte om M är medveten om det!? Men sakta förs vi tillbaka till varann igen, och det är där vi är nu. Jag som sakta tycker synd om M som ska klara allt detta själv, - jag vill vara med. Vi träffas, mysigt för stunden. Jag glömmer alla konstiga telefonsamtal, isklumpen i magen när jag ska ringa M på kvällarna, fladdret kring ögonen när jag hör att M är på Plattan. Allt det börjar sakta försvinna för mig också.

Men inte helt, det finns alltid där närvarande, under ytan. Tills en dag, det pyser ut, jag blir sarkastisk, kontrollerande, och cynisk.
Tycker inte det händer något för M, med hans mötesgående, hans inskrivning på behandling, att han inte ligger på sos mer så han får hjälp.
Det var 'det' som hände i torsdags, på lunchen när jag ringde M. Jag blev tveksam till det 'här', allting. Som bara känns som en upprepning, och jag vet hur ont resultatet blir. Jag sa det till M, och på kvällen när jag ringde var M borta igen.

Nu är det inte längre om han har tagit eller inte som är svårt, jag har börjat lita på mig själv att bedöma på den punkten. Det är att om han inte gör något, kan vi inte fortsätta som gör ont.
Och det gör han, om och om igen. Och kommer fortsätta under hela våran relation som jag känner idag.
Jag drog mig ur, alla projekt, alla överenskommelser vi hade. Att träffas, gå på möte (för M behöver mig för att gå), all god mat vi skulle laga på fredagen.

Sån är min vardag, upp och ner i en ständig berg o dalbana, där jag får leva ständigt vaksam. Sånt tär på psyket på en människa, lika mycket på mitt som M:s!

Polis

Inatt ringde mobilen klockan 3:30, min son var misstänkt för brott och de ville att jag skulle komma för att vara med vid förhör.

Jag har misstänkt detta länge, ända sedan han började skolan i Augusti har han betett sig underligt. Vi går på Resursenheten inom stadsdelen och pratar, så jag har på något underligt sätt kännt mig trygg.

Min sons sociala skyddsnät är inte stort, en bror som är Aspis, och en pappa som är medlem i ett kriminellt gäng. Jag är den - i hans liv - som är hans enda förebild, men han saknar en manlig gestalt i sitt liv.

Jag är glad för mina år i samhällets utkant, så en del av mig kan förstå hans handlingssätt, - som iof kanske inte är så bra?-. Jag har genom att visa honom försökt få honom att förstå att han faktiskt snart måste välja väg. Med en troende mamma och en kriminell pappa har jag förstått att hans vägval är något komplicerat. Han har också en förkärlek för kickar. Något som kriminalitet ofta står för. Blandat med dåliga erfarenheter i skolan är utgången på något sätt mörk.

Han var iallafall ganska rädd, och skrämd av upplevelsen. Jag har bett min högre makt under sista tiden att visa min son något. Som kan få honom att få en tankeställare, så på något sätt känner jag mig bönhörd, på samma sätt som det känns otroligt frustrerande.

Jag är glad att jag inte reagerar som mamman jag mötte där igår, hans medbrottslings mamma. Hon var helt övertygad om att hennes fina son haft otur, blivit lurad av dessa andra hemska kompisar. Jag tror problemet är mer komplext än så, speciellt efter jag fick höra att det faktiskt varit hennes son som varit den drivande, - tillsammans med min *suck*!

Det var en gudagåva att ha ett arbete att gå till efter vi kommit hem ifrån polisen halv 7 i morse, tackar ödmjukast för det.

det finns en mening med allt...... (gäller bara att hitta den).

... gå ....

Presenten till mig själv, efter månader av slit med jobbet i somras. Alla soldagar jag satt inne på kontoret, för alla dagar som pendeln var försenad - och det var många! -, alla dagar jag var helt slut efter arbetsdagen och hade 2 timmars resväg framför mig hem.

Det finns ett ordspråk inom 12-stegsrörelsen som lyder ; "om du bara gör det du ska kommer allt att ordna sig". Det har det gjort, även om jag tvivlat på vägen, om det varit värt? , om jag ska orka. Men det har lönat sig, med envishet har jag äntligen börjat återfå självkänslan, sakta börjar jag känna mig som en bland andra. Det är en oerhörd gåva, för mig som alltid sett mig lite speciell, lite mindre bra, lite bättre. Allt annat än bara en bland andra medmänniskor. Jag börjar återfå den konturen i mitt liv igen.

Den är värdefullare än alla pengar, alla kläder, materiella saker jag någonsin kommer kunna tjäna ihop till, - även om det kommer bli svårt - pga KFM. Men jag har gjort det. Börjat återfå respekten, tilliten till mig själv.

Så i bruset ifrån Tupac, Sanne, Johnny och tysta Buddha hör jag den där lilla rösten inom mig som börjar få fäste och känna tillit. Och hon hörs och får synas och börjar våga ta plats.

Jag har också skrivit på mitt första anställningsintyg med riktig månadslön, idag. Det första sedan -95. Jippie, jag är värdefull precis som jag är!

Återfall och återfall

Varje gång M tar återfall insjuknar jag också. Igår var ett sånt tillfälle. Han sms:ar på morgon att han ska ta livet av sig, jag ringer upp som den lydiga hund jag är, driven av rädslan att han faktiskt ska göra slag i saken denna gång.

Jag blir hans docka som följer minsta vink, driven av rädslan att kanske inte stå ut med mig själv om han dör. Som den duktiga medberoende jag är, drivs jag av rädsla. En stark känsla som M kan använda att göra vad han vill med mig.

Men ... jag har ett truimfkort, jag vet M:s svaga punkt. Det är metadonet. Utan det kan han inte leva, utan det är han inget. Liksom en Gud styr det M, liksom han styr mig. Jag hotar och skriker med min allra myndigaste röst, lämnar inte M mig ifred nu, inga samtal ingen kontakt, jag vill inte ha något med han att göra. Så släpper jag bomben, " Då ringer jag upp metadonprojektet och berättar att M går nere på Plattan alldeles okapabel att ta hand om sig själv!". Sånt får inte förekomma för de som går på Metadon, - fastän det är mer regel än undantag -, så isåfall blir M utskriven och mister sitt älskade, livgivande metadon.

Det fungerade!

M har inte hört av sig, ingenting. Inte ens det minsta lilla sms, mail. Det är förunderligt, även om tystnaden också är skrämmande så kan jag nog lära mig att leva med den. Jag tänker inte skiva vad jag ska göra med våran relation, förgiftade relation. Det har jag gjort så många gånger, så det tänker jag undvika. Jag ska ta min fria tid, till att försöka att inte vara konstant orolig inför M:s nästa steg osv. Utan den tiden ska tillägnas den viktigaste varelsen i universum, Jag!. Jag är viktigast, jag är också sjuk, jag har insjuknat liksom M. Min väg är också guppig tillbaka. När jag tänker tillbaka så är jag ett skadeskjutet djur om jag jämför med innan jag träffade M. Jag behöver rast och ro, och mest av allt, befrielse från den ständiga oron jag är i när jag lever nära M. Den är värst, den där känslan av vaksamhet, misstänksamhet som förgiftar mig, så jag inte kan göra något annat.

Jag är fri! Att jobba med mitt medberoende i min takt, min varsamma kärleksfulla takt. Jag har tagit återfall i beteenden, skrikit, gormat och haft mig. Nu ska jag klappa mig på kinden och säga du är helt fantastisk!

Ok?!

Ser ju mysigt ut, att släppa taget. Bara fladdra iväg, och lita på att det håller. Den där kittlande känslan i magen, att "nu går det inte att ändra sig".

Men ... det gör det, i verkliga livet.

Jag har en sån där gummisnodd, så när jag äntligen släppt taget, så far jag tillbaka. Som att taget är det viktigaste, för tankarna att hålla fast vid.

Jag har fått arbete, nej förresten, 2 arbeten. Jag var tvungen att välja och jag valde den trygga stilen. 1 års vikariat - inge mer tankar på kollisionskurs-, fast månadslön och 10 minuters promenad till jobbet! Kan det bli bättre?! Nej!

Jag gick ner lite i lön, emot det andra jobbet som erbjöds, men där var det timpenning och det gör att jag måste jaga timmar, vilket är påfrestande. Nu har jag samma lön varje månad. Och jag kommer inte räkna löner, utan nu är jag Ekonomiassistent till den kvinnliga Ekonomichefen. Hon var förövrigt väldigt gullig.

Jag vill tacka, FK, Arbetsförmedlinen Globen, Rädda barnen, AA, NA och alla andra som gjort mitt liv till vad det är idag. Men framförallt vill jag tacka - knäböja - inför min högre kraft, som funnits i mitt liv och burit mig när jag inte orkat gå själv. Jag ber att h*n finns i alla levande varelsers liv.

Bioplär!?

Min kille frågade om jag var manodepressiv häromdagen. Oj vad jag blev förnärmad. Jag !
Det är ju han som har problem!

Jag märker att ett återgående mönster i all den här röran, är just min oförmåga att förstå att min kille kan stanna kvar hos mig. Även om han äter tabletter!
Även om ingenting/allting.

Jag var själv inne och läste på en sida om borderline, och kände igen mig. Inte bara idag, när jag ibland är hemsk emot min kille. Utan hela mitt liv, har jag utsatt mig för konstiga, farliga saker. Jag gör också ofta en höna av en fjäder. Som när jag anmälde min son till sos, när han hade varit ute på felaktigheter. Jag var alldeles för rigid, om jag ser det efteråt så förstår jag att jag såklart skulle reagerat men kanske inte lika starkt. Jag gör det i vissa situationer, blir oerhört arg och vill bara skada. Jag har också jobbigt med separationer, inte så att jag blir klängig, utan tvärtom. Jag vill bara att alla människor som jag bryr mig om ska dra åt h-vete så jag får rätt i mitt självförakt att ingen orkar med mig.

Jag har också haft problem med bulimi, inte så mycket längre, men det börja komma tillbaka. Jag klarar inte att INTE äta, och massor för att sen gå och spy. Det är som en tvångstanke. Jag har beställt tid till läkaren, dels för att få recept, dels för att få hjälp att sluta röka (idag är det svårt få jobb som rökare), och dels för min bulimi.

Jag söker jobb hela tiden, idag är det bemanningsfirmornas gyllene tid. De ringer, jag går dit, och sen händer ingenting. Förutom sista veckan, när jag åtminstone fått gå upp på 2 anställningintervjuer. Det första fick jag inte, de skulle ta in en firma som gjorde deras löner. Och det andra väntar jag spänt på att få besked om idag. Hoppas *.

Jag måste jobba, det har blivit en förutsättning för mig att leva.

Återfall

Jag har mindre skydd emot M när jag inte jobbar. Då har han lättare att krypa under skinnet på mig.
Som nu.

Han 'klev' på igår, direkt efter han pissat så var det dags igen. Jag ringde honom precis när han köpte, för han slängde på luren, och när jag ringde igen stängde han av mobilen. Vid första samtalet lät det ungefär som han var nere på plattan, vilket M givetvis kommer förneka.

Nåt som var förvånande och ovanligt, var att M direkt när vi återigen fick kontakt per telefon sa att han 'tagit'. Visserligen hörde jag tabletten 'kicka' in, så det kanske var klantigt av honom att ljuga, eller så var han iallafall lite normal när vi började prata.

Vid senare tillfälle på kvällen, när jag var orolig, eftersom M skickat sms att han skulle ta livet av sig. Då var det riktigt coco i honom. Han berättade att "efter han träffat mig igår, och mina 2 brorsor, och vi hade varit hos tandläkaren". Jag har bara 1 brorsa, och tandläkaren var det månader sen jag besökte.

Då var M snurrig, riktigt snurrig. Och denna gång förnekade M som vanligt. Han hade absolut inte tagit något.

Jag är/blir en bitch, jag skriker, hånar, förnedrar M. Det är så smärtsamt att jag själv ocksås blir sjuk i det här. Det här är inte jag.

Par rådgivning

Igår öppnade jag upp såhär mycket, *pekar uppåt*. Med risk för att dö, - för det är så det känns -, så vågade jag. Allt går bra när jag har distans, (vi har inte hört på några dagar, efter min önskan). Jag lugnar mig, och börjar sörja att våran relation är såhär förstörd.

Att vi i drogernas dimma, betett oss emot varann så respektlöst.

Jag känner mig kränkt, att hans ord ekar tomma. De låter så bra när de uttalas, och jag öppnar, försöker en försoning. För att återigen agera på andra sätt som får mig att tvivla.

Jag mår bra när vi har distans, han gör det inte. Han blir rädd, och krävande, och försöker känslomässigt pressa mig tillbaka. Jag är rädd för att säga de förlösande orden, känner fortfarande hopp om oss.

Jag är rädd att jag försvinner bort ifrån mig själv, i relation med honom. Att han fräter sönder mig. Igår fick jag en upplösning, som fick avgrunden att öppna sig framför mig. Det gjorde så ont, att få se den exakta innebörden av det vi har, gjort, och gör.

I tillitens saknad agerar jag på ett sätt jag inte vill kännas vid hos mig själv. Jag skriker, ålar, hotar, manipulerar, och gråter, aggressivt. Det är smärtsamt att inte ha kontroll på mig själv.

Saknar jobbet, slutade i fredags, och fick jättebra rescensioner *s*. Det var en bra kick för min självkänsla, att känna att jag hanterar att jobba, vara ute bland människor. Ska ringa på ett nytt jobb nu.

Mode

De här bloggarna ligger överst på Bloggtoppen. Har under sista dagarna plöjt igenom måånga bloggar därinne, och också varit lite stolt över att min blogg har iallafall lockat några också.

På 1:a plats ligger Tjuvlyssnat och det kan man ju förstå, kika in i folks privatliv är ju roligt. På 2:a plats Videofeber, knäppa klipp och filmer. Men sen ..... ! Bara mode, mode och glamour. Det känns tomt på något sätt att vi människor söker oss till kläder, smink, och shopping som det mest intressanta vi vill läsa om och titta på!?

Inget ont om mode eller bloggar om det, människan försökte säkert göra sig vacker redan på stenåldern, för att attrahera varandra. Men bara?! Vad är det som gör att vi attraheras så fruktansvärt av att gå in i en affär och köpa kläder, smink, prylar?! Och var finns vår ... längtan ... i allting. Vårat sökande, vårat existensiella behov, kan ju aldrig lindras genom en ny blus på Dolce Gabbana.

Jag tror vårt intresse för kläder och shopping, nästan är ett symptom för något, att vi saknar något i vårt liv, att vårt andliga liv oftast är lika med noll. För vem kan hinna stilla sig när dagarna går i ljusets hastighet?!

Lite nedstämt känns det, även om kläderna, färgerna är vackra och en lust för ögat. Så lämnar det nästan mer tomhet än uppfyllelse.

Edit: Å Ja, jag räknade lönerna så bra så jag har ingenting att göra.

Grattis

Till dagens och årets insikter. På något vis har jag växt litegrann, inte bara fått rynkor. Jag har kommit någorlunda hel ur ganska många känslomässiga svackor, och jag har överlevt. Inte bara det, jag är faktiskt ok.

Något jag fortfarande är allergisk emot är när någon ljuger för mig. Idag när jag pratade med M på lunchen ( - vet inte varför jag gör det? - ) så frågade jag honom om han visste att han var reggad på MP fortfarande?! Nej då, inte M inte. Han är så oskuldsfull så han går in på MP, - letar efter mig-, (tillåt mig tvivla) genom Aftonbladet. Han söker där så han kan kontrollera om jag är inloggad. Jag har varit det under sista veckan, och då är M snabb på att påpeka det.

Denna gång fick jag besök, en kaerleksfull hade varit inne på min sida. Jag konfronterar och M "Har aldrig varit inne på MP" på det viset, och så kommer förklaringen med Aftonbladet.

Jag blir tokig!

Det här är 1 av de saker jag kan bli fullkomligt vansinnig för. För det gör att jag faktiskt inte vet om M tror att jag är dum i huvudet, eller om han är det?! Det är som att bli ertappad körandes en stulen bil och ändå neka till att ha kört den. När en människa gör så, sår det frön hos den som blir utsatt - jag. Så till slut kan tom jag börja tvivla på mig själv.

Jag fattar inte varför jag känner sån ångest inför lögner, eller vansinne. Men jag vet iallafall att jag har klarat andra mentala besattheter och kommer igenom den här också.

Vinsten är ändå mycket, mycket större för mig detta år.

Södersjukhuset

För över40 år sen föddes jag. Över 4 kilo och frisk som en blomma kom jag till världen.

Jag lärde mig tidigt vad det innebar att komma till min familj, framförallt skulle man vara snäll, inte till besvär. På 60-talet var ledordet, att infoga sig i ledet.

I våran familj likaså, jag lärde mig tidigt att inte störa pappa när han låg och sov -bakfyllan av sig-, och jag blev riktigt bra på att smyga förbi vardagsrumsdörren tyst som en mus.
Det var viktigt att lära sig smyga, annars kom pappa upp och då var det många saker som blev trasiga efteråt.
Jag lärde mig också att aldrig känna efter, och absolut inte säga som det kändes.
Allt annat bra kunde sägas.
Mammas plats var i köksfönstret, väntandes på den stora mörka som skulle komma utifrån.

Idag behöver jag inte smyga, eller vara till lags, eller inte få säga hur jag känner. Idag är jag fri, och kan faktiskt erkänna att jag behöver någon, något.

..... Ändå gör jag inte det !?......

Ilska

Här ligger trädet jag skulle kunna rycka upp med rötterna.

Igår iallafall, nu är jag mest slö och mentalt trött av all energi jag lägger på onödiga saker, M tex. Fastän jag bestämt mig, och försökt att peppa mig själv, ringde jag upp igår. Det var inget övervägt beslut, utan jag formligen slet upp mobilen och undrade varför M inte ville jag skulle ringa hans mamma.

Hon hade nämligen trott mer om mig, när M har berättat att jag vill ha slut på våran relation. Jag frågade M om han berättat allt för sin mamma om hans umgänge med drogerna sista tiden, men det hade inte M gjort.

M; den skinande vita riddaren, "ville ju inte såra henne".

Jag är så besviken på M, så förtvivlat trött och ledsen och allting på en gång. Jag slår på mig själv att jag går igång och formligen öser min ilska över M, som blir "så trött och måste gå och lägga sig".

Jag skönk så lågt att jag sa att jag tänkte "straffk-lla någon, helst på MP " (så får M känna hur det känns ) när jag sen säger, "Nej, jag har inte gjort något!". Samtidigt är jag rädd för att faktiskt M träffar någon på MP, eller rättare sagt att han inte tycker att det angår mig, och väljer att spela sitt vanliga spel. Att han går bakom ryggen på mig liksom han gjort från början enligt mig - och det står jag för-.

Det kändes iallafall lite skönt igår, när jag var sådär arg. M frågade på sitt vanliga sätt - Är jag så hemsk?. Och jag sa att jag tyckte det, att han gjort mig så illa. Det är det här hoppfulla, naiva vackra M förstör. Den där guppande känslan i magen, förhoppningarna som skuttar omkring. Drömmarna som vävs, och slits iväg av drogerna, lämnandes bara ett stort svart hål. Att jag känslomässigt ska vara beredd så jag inte blir sårad när hans återfall kommer. All ständig oro för att överhuvudtaget hantera motgångar, gör mig alldeles matt.

Och jag slumrade, fick lite ro, lite tillit till M igen. Under de här 3 månaderna när han varit drogfri, har jag börjat våga sätta de där små sårbara plantorna i mitt inres jord, jag har vattnat och andats på dem och sett de faktiskt bli lite större, lite starkare för var dag. Sen kommer M:s fot farande, mitt ibland rabatten och bara klampar på, alla små plantorna blir nertryckta och de har ont ... och vet inte om de orkar resa sig igen.

Och jag räknar sekunder ...

Att (inte) släppa taget

Försökte mig på att illustrera med ord, vad jag känner nu. Men kom på att jag aldrig varit någon poet, och kommer säkert inte bli. Mitt språk är och kommer vara ”Jag känner, tänker”. Jag jag jag, e trött på Jag nu.

Vill fly, men ingenstans finns ju att fly med. Äta på kontoret är inget bra, och sova går ju inte. Nej, jag får helt enkelt be en kort bön (om hjälp) och bara vara ….. kvar.

Oron finns hela tiden ang M, vad han gör, och hur mycket jag måste veta för att passa in i rollen när/om vi pratar. Hur ska mitt sinnestillstånd förändras om; han har tagit, han har dejtat någon ny tjej.
Egentligen är det sinnessjukt. Eller, det är sinnessjukt.

Ovissheten är värst. Det är som att ligga och vänta på att en inbrottstjuv kommer när man ligger och precis ska somna, för att mörda. Samma väntan, samma oro. Det vore ju hur enkelt som helst och bara skita i M! Lätt som en plätt egentligen.

Men jag gör inte det. Min kärlek till M har ingenting med det här att göra, det här är något annat än kärlek. Det är en illlusion som baserar sig på att jag låtsas tro att jag förstår, vet, kommer förstå.

Tänk om det var så lätt som jag såg på TV igår, i Bullshit. De hälsade på hos en av de här Självhjälpsguru(na). Denna hade skrivit en bok om att Släppa taget, och vi fick följa honom under en workshop hemma hos honom. Där satt de längtande olyckliga människorna i sofforna och lyssnade på Doktorns råd, vilket han illustrerade med att ha en penna i ena handen

- Den här pennan symboliserar Era problem.

Han instruerade sedan deltagarna att vända handen med handflatan neråt golvet, och öppna handen.

- Nu har ni släppt Era problem!

Så enkelt var det. Och deltagarna såg nog lite lättade och (chockade?) ut att det var så enkelt.

Så är det inte för mig dock, jag vältrar mig i mina problem och speciellt M:s problem och hans liv. Det är som en osynlig magnet jag blivit inprogrammerad att synka med. Vi dras obönhörligt till varandra. Jag får från nu räkna minuterna som jag inte tänker, engagerar mig på ett (eller annat sätt) i M, och det är faktiskt hela 5 sekunder redan

Besatthet

Igår gick det en film på 5:an, som hette Sex, Lies and obsessions med Harry Hamlin. Det finns ett ögonblick i den filmen som fascinerar mig. Det är när huvudrollsinnehavaren Hamlin blir ertappad av sin fru, i en lägenhet han hyrt för att utöva sitt missbruk, sex. Han kommer in i rummet, och bland alla porrtidningar, frun som sett honom kyssa en annan kvinna, och stön som hörs ur TV:n säger han " Det är inte som det ser ut, det är inte så farligt".

Det är efter år av slaveri under drogen sexmissbruk, där han sjunkit så lågt så han äventyrar både sitt liv, sin hälsa och sin familj, barn.

Att leva i missbruk av sin egen drog, är att sakta förlora perspektivet över verkligheten. Det enda verkliga i den världen är just att försöka att få andra att inte rasera den, genom att hålla muren stenhårt intakt. Detta görs med förnekelse, och den är kraftig, med stort K. Även när personen uppenbarligen är tagen på bar gärning, förnekar han situationen eller förmildrar. Allt för att försöka hålla kvar illusionen av att kunna hantera.

Sån är sjukdomen, den där farliga besattheten, och där vi tror vi kan sluta själva. Jag kan själv, vilken missbrukare har inte sagt det? Och hur många gånger?! Ett flertal, säkert hundratals.

Kvinnan i filmen lever i det helvetet som kallas medberoende. Jag har gjort båda, och jag tror att medberoende är snäppet värre än att vara beroende av något annat. Vid medberoende lever jag ju 24/7 med oron, misstänksamheten, kontrollbehovet av en annan människa, oftast en alkoholist som inte alls går att lita på. Att försöka lita på någon, eller ha kontroll över någon som är beroende ökar det som kallas medberoende.

I mitt fall gällande M är jag helt säker på att det är något barndomstrauma som gör att jag håller fast vid honom. Att mista honom känns fullkomligt omöjligt. Jag tror att det är att jag försöker ändra det trauma jag blev utsatt för som liten av min pappa. Att idag få någon sorts förändring på M, tror jag blir som en sorts besatthet för att ändra det jag inte kunde med min pappa.
Ett barn som blir utsatt för kränkningar, blir skuldfyllt. Genom att lägga skuld på sig själva, står barnet ut med att de som ska ta hand om det, inte klarar det. Det är det traumat de flesta medberoende -även i vuxen ålder- sysslar med att försöka förändra, genom att kontrollera alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare osv. Så är det för mig, rent intellektullt vet jag ju att jag behöver någon att kunna lita på. Men kärleken - eller besattheten- gör mig alldeles otroligt fast vid M.

Det är kanske inte hela sanningen, men en del. Varför jag har så svårt att släppa M, och gå min egen väg.

Anhörig

Läste den här för några år sen, tyckte det var en orgie i smärta som flög förbi genom bokens sidor. All den där ångesten hon känner när hennes man är ute och dricker och droger, och ångesten som kryper närmare ju längre kvällarna lider. Och lyckan när hennes man periodvis väljer att umgås med familjen, drogfri.

I mitt högmodiga huvud tänkte jag "Men sådär kommer det aldrig bli något mer för mig, jag jobbar ju i programmet ... " . Ack så fel jag hade, och då visste jag heller inte vilket beroende det är i sig att vara anhörig. Och vilket kontrollbehov det väcker. Det är enormt och mycket smärtsamt.

Jag har förstått att jag inte kan leva nära M. Jag klarar det inte, alla lögner och fantasier vi skapat tillsammans börjar blekna, och ersätts istället av den bistra verkligheten. Den som gör så j-la ont. Den som förvandlar alla våra skratt, alla våra äventyr, alla våra mornar i sängen, alla våra sexuella äventyr i naturen, allting förvandlas till det där hårda, kalla som kallas verkligheten.

Det är den jag försökt gömma, genom att låtsas, glömma bort, försöka andas bort min smärta, be och gå på möten. Har jag inte lyckats hindra den längre. Den bultar på obevekligt. Att vi inte längre kan stanna i det här, där ingenting förändras. Vi själva stagnerar, vi ramlar och har oss, slåss med ord och psykologi. Vad som tänkas kan för att blunda, få ro.

Jag känner en helvetisk saknad efter den verkliga M, och jag älskar honom förbehållslöst. Men det vi har är endast en liten folktom arena där vi fäktas, och jag håller på att dö.

Meh ..liksom

Här sitter jag på jobbet och bloggar. Fantastiskt, ingen hade trott det om mig för ett halvår, när jag låg instängd på psyket.

Men se där, där tog ni fel.

Nu ska jag stämpla ut på min inbyggda stämpelklocka :-).

Bakom

När jag kör bilen vill jag att alla andra människor ska hålla sig hemma, titta på TV, umgås med familjen eller nåt.
För alltid när jag kör bil, blir jag stressad av bakompersonerna , de där som ligger tätt-tätt bakom, och omärkligt stressar mig.
Inga ljussignaler, inga stressande tutor, inga omkörningstendenser utan bara att de är där gör mig stressad.

För, tänk om de blir stressade av att ha min lilla Golf framför sig, de ska iväg till ett viktigt möte, de ska hem till frugan för att äta middagen hon lagat.

Jag vill ha tomt när jag ska ut och köra, därför ska jag åka iväg denna tidiga söndagsmorgon och göra puppe glänsande.

Blink

http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&id=5054

Utsikt(er)

Här sitter jag och jobbar på dagarna, både som idag i spöregn men oftast i sooool. Finns det någon bättre utsikt, över havet, Gotlandsfärjan utanför fönstret och alla segelbåtar som lugnt kryssar över vattnet?!

Nej, ingenting -nästan- grumlar min horisont. Bara detta enda, min otrygghet som gör sig gällande. Ang skulder, skulder jag drog på mig i missbruk, under tiden min son var liten och jag kämpade för att överleva en dag i taget. Försäkringskassan vill dra 1.073 på mitt bostadsbidrag. Och jag har just skrivit en överklagan till det. Jag försöker så ärligt jag kan säga hur min situation var då, och hur de varit under dessa år.

Jag känner mig så ensam om ansvaret, inga närvarande pappor, ingen mamma att -låna av-, ingen pappa, mitt enda syskon missbrukare. Den enda som har funnits för barnen är jag. Och jag har inte räckt till, vare sig mentalt eller vad det gäller ekonomi. Under den mest kaotiska tid när jag kämpade för min äldste son, genom tingsrätten till hovrätten var inte min största prioritet att kontrollera att jag hade rätt bostadsbidrag, tyvärr. Den beska eftersmaken kommer idag istället.

Men men, jag har iallafall övertygat mig själv om att jag inte är värdelös på arbetsmarknaden. Jag kan mitt jobb, att komma tillbaka till det yrket jag lämnade för 15 år sen, först pga missbruk, sen pga mitt tillfrisknande och mina barns tillfrisknande sitter kvar, än idag.
Det gör mig glad iallafall.

Sen vet jag ju, att det ordnar sig.

Bullen och jag.

Jag

Fick ett telefonsamtal till jobbet idag. Min lilla kisse har blivit påkörd, han är död och vilar i katthimlen med sin mormor, sin bror och de andra kissarna som är där och bara får Whiskas när de vill.


Rip Bullen 11/1 - 5/7 2006.

Teardrops in heaven.

Vem

Blir tröstad?!
Den som skriker mest, högst?

Den där lilla därborta, hon som knappt syns
så suddiga är hennes konturer.
Hon som sitter bakom en sköld av försvar och
murar.

Vem syns hon för?
Vem hör hennes tysta, omärkliga rop på hjälp, genom
den där 'präktiga' ytan?

När den stora vargen skrider fram och gör henne osynlig
i hans skugga.

A som i Ansvar

När jag missbrukade droger, var ansvar något jag skydde som pesten. Jag visste förresten knappt hur ordet stavades. Jag trodde det betydde att jag betalade mina räkningar i tid, vilket jag såklart inte gjorde då.
Jag förstod inte att ansvar handlar främst om mig själv, och hur jag beter mig emot andra människor. När jag missbrukade droger så kände jag djupt inom mig att det inte kändes bra, jag själv led, mina barn led, och mina nära anhöriga. Jag kommer också ihåg hur krävande jag var. Hur jag vände på begreppet ställa upp, finnas till hands, till att gälla då jag behövde. Jag ville också lägga mitt liv utanför mig själv, min taskiga barndom, hyran som gått upp, mina barn som var så krävande. Det var därför jag missbrukade.

Jag levde mitt liv som om någon annan höll i ratten.

Jag visste ju inte hur jag skulle leva eftersom drogerna levde åt mig. Varenda känsla jag fick, hade jag ju bedövat, glädje för att uppleva mer, sorg för att ta bort. När jag blev drogfri var det som att börja leva om sitt liv.

Idag är jag drogfri sen många år, men har istället upptäckt att mitt grundläggande problem är just medberoende. Jag har funderat kring det här så mycket, och sista tiden har det utkristalliserat sig något som jag vill säga är mitt största problem när det gäller att vara medberoende till andra personer med missbruk. Just missbrukaren har en förmåga att projicera sina brister, på just den medberoende, just för att missbrukaren inte kan, förmår, se sin egen verklighet. För om?! han gjorde det så skulle det förstöra för honom att använda mer droger.

Därför är just projicering missbrukarens vapen han bär och slåss med för sitt liv, eller för att fortsätta kunna ta droger.

Jag har svårast att hålla min gräns, min integritet emot just det. Den här totala oförmågan att se sig själv, sina brister och vad som orsakar hans missbruk. Den är just vad jag kallar en av de värsta formerna av medberoende. Att när jag hör att M tagit, och han förnekar så kan jag inte stå kvar i min egen känsla vad jag hör, känner. Sista veckorna har jag också förstått det här med ilskna medberoende. Jag tror att de flesta medberoende blir just ilskna pga av oförmågan hos missbrukaren att ta ansvar, att säga ; Ja jag gjorde fel, jag tog ett återfall, det hade ingenting med dig att göra, jag valde det själv. Istället gör de flesta missbrukare alldeles tvärtom Jag var tvungen, du var ju så taskig, jag blev så ledsen, du var så arg.

Missbrukaren med sin sjukdom, spelar ut den medberoende till att det är hennes fel. Det här är ett kraftfullt vapen, som ofta de medberoende tar sitt ansvar inför. Om inte om fanns, är ett talesätt jag får lära mig när jag börjar tillfriskna ifrån drogberoende. Det är också det första att ta ansvar inför, att jag är drogfri för min skull, att jag behöver ta reda på vad jag behöver för att vara fortsatt drogfri, det är mitt ansvar.

Jag tänker på att jag som vuxen kan hantera det här någorlunda idag, men vad som också kommer till mig är hur många barn som får uppleva det här?! Och vilken kraft missbrukaren har att lägga skuld hos sina barn. Sånt smärtar så mycket så det tar jag i nästa blogg.

Jag ska sköta lönerna för en massa arbetare nästa vecka, alldeles själv. Det trodde jag aldrig när jag för 10 år sen låg på avgiftningen på Huddinge. Allt för att jag för första gången velat något till 100%. Aldrig någonsin har jag gjort något så fullständigt som när jag klev in på möte för första gången, det var som att komma hem, till sig själv. Nu ska jag öppna kvinnomötet.

Puppe

Till ett omgjort avgasrör, är jag. Lilla Puppe måste få ny andning, och då behövs nya rör. Just nu står min alldeles egna bilmekaniker på min p-plats och hjälper Puppe att kunna riktigt gasa ut ordentligt. Bilprovningen väntar också i morgon. Bilprovningen är som tandläkaren, de river och sliter inuti, knackar och känner och hissar upp en i en stol - bilhiss. För att där verkligen kunna göra sina justeringar. Precis som hos tandläkaren, verkar det som att allting i vilken sekund som helst bara ska brista, gå sönder.

Men Puppe höll, och i morgon väntar bara testning av nya avgasröret, och kontroll av fötterna. Precis som pensionärerna behöver broddar vintertid måste även Puppe ha bra grepp för att inte slira.

Pratade med M idag på lunchen. Jag lyckades att inte gå in i hans förnekelse, fördömande kring hur taskig jag varit emot honom som inte orkade träffa honom på midsommar - för jag var så trött efter arbetsveckan- och att han faktiskt lät som han hade tagit vid torsdagkvällens samtal. Därför har han återigen varit tvungen att dricka alkohol, och röka marijuana. Det är synd om M som inte har någon fri vilka.

Jag påtalade för M att om det är så att varje gång vi har en konflikt och han känner sig ledsen, förorättad måste han gå och dricka eller ta droger, kanske han borde tänka på om vi överhuvudtaget ska vara tillsammans längre?! M ville inte svara på den frågan, han ville mycket hellre förklara hur pass taskig och ouppmärksam jag är emot honom, och att det är därför han känner såna här känslor som gör att han går ut och drogar.

Vid det här laget kan jag ju M:s finter, även om de sved i början. Så jag sa faktiskt var jag skrev i morse "Ok". När han ville förklara hur dum jag var. Han fick väl hållas med det då, det skadar mig inte längre. Jag tror M börjar känna att hans projektioner inte fäster längre, att jag inte går in i den där labyrinten där jag så lätt går vilse. Eftersom min förföljare är en drogmissbrukare, som gör allting för att förneka, att det faktiskt är han som väljer om han ska ta droger eller inte. M vill inte alls ta den rollen, nej allting annat är problemet, speciellt jag.

Jag är faktiskt inte involverad i den här cirkusen på liv och död längre, som jag var förut. Jag kan jobba, jag kan tom vara glad fastän han väljer att skylla sitt intag på mig. Vad jag än säger kommer han att vinkla det så att det är något fel, som gör att han kan fortsätta leva ett liv utanför sig själv. Jag börjar också tvivla på M:s förmåga att vara drogfri, det känns som M lägger sin drogfrihet i mina händer, att jag är lösningen på hans problem, kontra, lösningen på hans drogfrihet.

Jag tror jag börjar komma djupt i den insikten - i mitt hjärta- att jag har ingen betydelse alls. Även om M vill få sig själv att tro det.

Det är befriande.

Det var jag ..... !

Som gjorde att M tog det där blosset av haschet, det var pga situationen som jag försatte honom i. Känslorna av värdelöshet som jag väckte i honom.

Det var för att jag börjat jobba och är så trött att vi inte kunnat träffas som han ringde igår och hade druckit. Det var för att jag dragit mig undan som han ljög när jag frågade om han hade 'tagit'.

Det var jag ... !

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Och inte bara säger "Jaha!" ?!

Regn

På väg till jobbet i regnet. Ska ha på mig mina rosa gummistövlar med blommor på, (visste jag skulle få användning för dem!). Jag är tacksam att jag har jobbet att gå till, min hjärna klarar inte av köksbordet några längre stunder.

Uppgiven

Jag vet just nu inte vad som är värst?!

• Att jag tror att M återfallit i droger
• Att jag har fel
• Att Sverige inte gick vidare
• Eller att jag är så ledsen.

???

Blogportalen

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig "spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget". Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.

Midsommar

Midsommar och medberoende. Jag har - i ett väldigt energiskt ögonblick - bestämt med M att vi ska fira midsommar ihop. Igår när jag ringde fick jag självan, han låg och sov. Inte nog med det, han har fått egen lägenhet och första natten skulle invigas där. Jag ringde och han sov, jag ringde igen och han sov igen. All min tillit som jag byggt upp under sista månaderna var plötsligt mil ifrån. Jag reagerade, registrerade, och muren närmade sig.

Såklart hör M på mig när jag blir sådär. Liksom jag hör på M när det är något. Jag är överkänslig såklart, precis som alla andra som vuxit upp med alkoholism droger i barndomen. Så jag ställer mig i stridsposition, och därmed stängs många dörrar om min objektivitet.

Vi klampar på som vanligt i den här traditionella dansen, inte runt någon midsommarstång utan vår egen missbrukare vs medberoende - dans. Vi missar inga steg, för den här dansen sitter i själen, den är svår att glömma. Den för oss längre och längre ifrån varandra, och den befäster avståndet. Vi kunde iallafall enas om att ta ett break för att sova.

Nu ringde M, och jag tycker såklart att han är oförstående för min rädsla. Han undrar hur länge min misstänksamhet ska sitta i, för något som han gjorde förut??!. Och jag vill han ska förstå att den går inte att bara tvätta bort med Vanish eller nåt. Men han är ju redan på defensiven - och känner sig bortstött - så vi befäster återigen det vanliga scenariot.

Jag känner att M inte har så många vänner, jag känner att han - till skillnad ifrån mig - är beroende av mig. Jag tycker det är viktigt med andra input än just honom, och det betyder inte att jag inte älskar honom. Det betyder inte ens att min kärlek är mindre för honom än den han hyser för mig, även om M gärna vill påskina det.

M blir som en liten pojke som känner sig bortstött, jag blir som en liten obstinat flicka när M inte förstår mig.

Vi behöver så mycket vi sårade och vingklippta vuxna barn. Och jag ser det, men jag undrar ibland om M gör det?! Vi har iallafall börjat gå hos en familjeterapeut som mest koncentrerat sig på mig och de problemen jag har i våran relation. Det handlar mest om tillit. Jag tycker såklart inte han förstår heller, men kanske han inte kan det efter 2 gånger. Han påtalar mest att mycket av min tillitsbrist är skapad i min barndom, vilket han har rätt i. Men det känns också som jag är lite av en förlorare -vilket egentligen är fel ord, men rätt känsla - i den här terapin. Han vet ju inte M:s problem, eller hans projektioner, för vi har mest koncentrerat oss kring min tillitsbrist.

Pratade med M nu, och magen knyter sig, och vaksamheten ökar. Det känns i hela kroppen att jag måste vara på min vakt. Jag vill inte men det tar över helt. Kanske om jag skriver om det och ber en bön så jag kanske kan hantera det utan att projicera det, eller överhuvudtaget bry mig?! Om jag misstänker något är det ju inte mer med det. Såklart är det stor risk att M kommer använda igen. Droger är listiga falska och starka. Ingen mänsklig kraft kan mäta sig med dem.

Tyvärr.