Mode

De här bloggarna ligger överst på Bloggtoppen. Har under sista dagarna plöjt igenom måånga bloggar därinne, och också varit lite stolt över att min blogg har iallafall lockat några också.

På 1:a plats ligger Tjuvlyssnat och det kan man ju förstå, kika in i folks privatliv är ju roligt. På 2:a plats Videofeber, knäppa klipp och filmer. Men sen ..... ! Bara mode, mode och glamour. Det känns tomt på något sätt att vi människor söker oss till kläder, smink, och shopping som det mest intressanta vi vill läsa om och titta på!?

Inget ont om mode eller bloggar om det, människan försökte säkert göra sig vacker redan på stenåldern, för att attrahera varandra. Men bara?! Vad är det som gör att vi attraheras så fruktansvärt av att gå in i en affär och köpa kläder, smink, prylar?! Och var finns vår ... längtan ... i allting. Vårat sökande, vårat existensiella behov, kan ju aldrig lindras genom en ny blus på Dolce Gabbana.

Jag tror vårt intresse för kläder och shopping, nästan är ett symptom för något, att vi saknar något i vårt liv, att vårt andliga liv oftast är lika med noll. För vem kan hinna stilla sig när dagarna går i ljusets hastighet?!

Lite nedstämt känns det, även om kläderna, färgerna är vackra och en lust för ögat. Så lämnar det nästan mer tomhet än uppfyllelse.

Edit: Å Ja, jag räknade lönerna så bra så jag har ingenting att göra.

Grattis

Till dagens och årets insikter. På något vis har jag växt litegrann, inte bara fått rynkor. Jag har kommit någorlunda hel ur ganska många känslomässiga svackor, och jag har överlevt. Inte bara det, jag är faktiskt ok.

Något jag fortfarande är allergisk emot är när någon ljuger för mig. Idag när jag pratade med M på lunchen ( - vet inte varför jag gör det? - ) så frågade jag honom om han visste att han var reggad på MP fortfarande?! Nej då, inte M inte. Han är så oskuldsfull så han går in på MP, - letar efter mig-, (tillåt mig tvivla) genom Aftonbladet. Han söker där så han kan kontrollera om jag är inloggad. Jag har varit det under sista veckan, och då är M snabb på att påpeka det.

Denna gång fick jag besök, en kaerleksfull hade varit inne på min sida. Jag konfronterar och M "Har aldrig varit inne på MP" på det viset, och så kommer förklaringen med Aftonbladet.

Jag blir tokig!

Det här är 1 av de saker jag kan bli fullkomligt vansinnig för. För det gör att jag faktiskt inte vet om M tror att jag är dum i huvudet, eller om han är det?! Det är som att bli ertappad körandes en stulen bil och ändå neka till att ha kört den. När en människa gör så, sår det frön hos den som blir utsatt - jag. Så till slut kan tom jag börja tvivla på mig själv.

Jag fattar inte varför jag känner sån ångest inför lögner, eller vansinne. Men jag vet iallafall att jag har klarat andra mentala besattheter och kommer igenom den här också.

Vinsten är ändå mycket, mycket större för mig detta år.

Södersjukhuset

För över40 år sen föddes jag. Över 4 kilo och frisk som en blomma kom jag till världen.

Jag lärde mig tidigt vad det innebar att komma till min familj, framförallt skulle man vara snäll, inte till besvär. På 60-talet var ledordet, att infoga sig i ledet.

I våran familj likaså, jag lärde mig tidigt att inte störa pappa när han låg och sov -bakfyllan av sig-, och jag blev riktigt bra på att smyga förbi vardagsrumsdörren tyst som en mus.
Det var viktigt att lära sig smyga, annars kom pappa upp och då var det många saker som blev trasiga efteråt.
Jag lärde mig också att aldrig känna efter, och absolut inte säga som det kändes.
Allt annat bra kunde sägas.
Mammas plats var i köksfönstret, väntandes på den stora mörka som skulle komma utifrån.

Idag behöver jag inte smyga, eller vara till lags, eller inte få säga hur jag känner. Idag är jag fri, och kan faktiskt erkänna att jag behöver någon, något.

..... Ändå gör jag inte det !?......

Ilska

Här ligger trädet jag skulle kunna rycka upp med rötterna.

Igår iallafall, nu är jag mest slö och mentalt trött av all energi jag lägger på onödiga saker, M tex. Fastän jag bestämt mig, och försökt att peppa mig själv, ringde jag upp igår. Det var inget övervägt beslut, utan jag formligen slet upp mobilen och undrade varför M inte ville jag skulle ringa hans mamma.

Hon hade nämligen trott mer om mig, när M har berättat att jag vill ha slut på våran relation. Jag frågade M om han berättat allt för sin mamma om hans umgänge med drogerna sista tiden, men det hade inte M gjort.

M; den skinande vita riddaren, "ville ju inte såra henne".

Jag är så besviken på M, så förtvivlat trött och ledsen och allting på en gång. Jag slår på mig själv att jag går igång och formligen öser min ilska över M, som blir "så trött och måste gå och lägga sig".

Jag skönk så lågt att jag sa att jag tänkte "straffk-lla någon, helst på MP " (så får M känna hur det känns ) när jag sen säger, "Nej, jag har inte gjort något!". Samtidigt är jag rädd för att faktiskt M träffar någon på MP, eller rättare sagt att han inte tycker att det angår mig, och väljer att spela sitt vanliga spel. Att han går bakom ryggen på mig liksom han gjort från början enligt mig - och det står jag för-.

Det kändes iallafall lite skönt igår, när jag var sådär arg. M frågade på sitt vanliga sätt - Är jag så hemsk?. Och jag sa att jag tyckte det, att han gjort mig så illa. Det är det här hoppfulla, naiva vackra M förstör. Den där guppande känslan i magen, förhoppningarna som skuttar omkring. Drömmarna som vävs, och slits iväg av drogerna, lämnandes bara ett stort svart hål. Att jag känslomässigt ska vara beredd så jag inte blir sårad när hans återfall kommer. All ständig oro för att överhuvudtaget hantera motgångar, gör mig alldeles matt.

Och jag slumrade, fick lite ro, lite tillit till M igen. Under de här 3 månaderna när han varit drogfri, har jag börjat våga sätta de där små sårbara plantorna i mitt inres jord, jag har vattnat och andats på dem och sett de faktiskt bli lite större, lite starkare för var dag. Sen kommer M:s fot farande, mitt ibland rabatten och bara klampar på, alla små plantorna blir nertryckta och de har ont ... och vet inte om de orkar resa sig igen.

Och jag räknar sekunder ...

Att (inte) släppa taget

Försökte mig på att illustrera med ord, vad jag känner nu. Men kom på att jag aldrig varit någon poet, och kommer säkert inte bli. Mitt språk är och kommer vara ”Jag känner, tänker”. Jag jag jag, e trött på Jag nu.

Vill fly, men ingenstans finns ju att fly med. Äta på kontoret är inget bra, och sova går ju inte. Nej, jag får helt enkelt be en kort bön (om hjälp) och bara vara ….. kvar.

Oron finns hela tiden ang M, vad han gör, och hur mycket jag måste veta för att passa in i rollen när/om vi pratar. Hur ska mitt sinnestillstånd förändras om; han har tagit, han har dejtat någon ny tjej.
Egentligen är det sinnessjukt. Eller, det är sinnessjukt.

Ovissheten är värst. Det är som att ligga och vänta på att en inbrottstjuv kommer när man ligger och precis ska somna, för att mörda. Samma väntan, samma oro. Det vore ju hur enkelt som helst och bara skita i M! Lätt som en plätt egentligen.

Men jag gör inte det. Min kärlek till M har ingenting med det här att göra, det här är något annat än kärlek. Det är en illlusion som baserar sig på att jag låtsas tro att jag förstår, vet, kommer förstå.

Tänk om det var så lätt som jag såg på TV igår, i Bullshit. De hälsade på hos en av de här Självhjälpsguru(na). Denna hade skrivit en bok om att Släppa taget, och vi fick följa honom under en workshop hemma hos honom. Där satt de längtande olyckliga människorna i sofforna och lyssnade på Doktorns råd, vilket han illustrerade med att ha en penna i ena handen

- Den här pennan symboliserar Era problem.

Han instruerade sedan deltagarna att vända handen med handflatan neråt golvet, och öppna handen.

- Nu har ni släppt Era problem!

Så enkelt var det. Och deltagarna såg nog lite lättade och (chockade?) ut att det var så enkelt.

Så är det inte för mig dock, jag vältrar mig i mina problem och speciellt M:s problem och hans liv. Det är som en osynlig magnet jag blivit inprogrammerad att synka med. Vi dras obönhörligt till varandra. Jag får från nu räkna minuterna som jag inte tänker, engagerar mig på ett (eller annat sätt) i M, och det är faktiskt hela 5 sekunder redan

Besatthet

Igår gick det en film på 5:an, som hette Sex, Lies and obsessions med Harry Hamlin. Det finns ett ögonblick i den filmen som fascinerar mig. Det är när huvudrollsinnehavaren Hamlin blir ertappad av sin fru, i en lägenhet han hyrt för att utöva sitt missbruk, sex. Han kommer in i rummet, och bland alla porrtidningar, frun som sett honom kyssa en annan kvinna, och stön som hörs ur TV:n säger han " Det är inte som det ser ut, det är inte så farligt".

Det är efter år av slaveri under drogen sexmissbruk, där han sjunkit så lågt så han äventyrar både sitt liv, sin hälsa och sin familj, barn.

Att leva i missbruk av sin egen drog, är att sakta förlora perspektivet över verkligheten. Det enda verkliga i den världen är just att försöka att få andra att inte rasera den, genom att hålla muren stenhårt intakt. Detta görs med förnekelse, och den är kraftig, med stort K. Även när personen uppenbarligen är tagen på bar gärning, förnekar han situationen eller förmildrar. Allt för att försöka hålla kvar illusionen av att kunna hantera.

Sån är sjukdomen, den där farliga besattheten, och där vi tror vi kan sluta själva. Jag kan själv, vilken missbrukare har inte sagt det? Och hur många gånger?! Ett flertal, säkert hundratals.

Kvinnan i filmen lever i det helvetet som kallas medberoende. Jag har gjort båda, och jag tror att medberoende är snäppet värre än att vara beroende av något annat. Vid medberoende lever jag ju 24/7 med oron, misstänksamheten, kontrollbehovet av en annan människa, oftast en alkoholist som inte alls går att lita på. Att försöka lita på någon, eller ha kontroll över någon som är beroende ökar det som kallas medberoende.

I mitt fall gällande M är jag helt säker på att det är något barndomstrauma som gör att jag håller fast vid honom. Att mista honom känns fullkomligt omöjligt. Jag tror att det är att jag försöker ändra det trauma jag blev utsatt för som liten av min pappa. Att idag få någon sorts förändring på M, tror jag blir som en sorts besatthet för att ändra det jag inte kunde med min pappa.
Ett barn som blir utsatt för kränkningar, blir skuldfyllt. Genom att lägga skuld på sig själva, står barnet ut med att de som ska ta hand om det, inte klarar det. Det är det traumat de flesta medberoende -även i vuxen ålder- sysslar med att försöka förändra, genom att kontrollera alkoholister, narkomaner, spelmissbrukare osv. Så är det för mig, rent intellektullt vet jag ju att jag behöver någon att kunna lita på. Men kärleken - eller besattheten- gör mig alldeles otroligt fast vid M.

Det är kanske inte hela sanningen, men en del. Varför jag har så svårt att släppa M, och gå min egen väg.