Jaha

Intentionen med bloggen var att skriva av sig, helst som bloggeliten rekommenderar, - varje dag, även bara om det blir korta bloggar. Ingenting av det, har blivit av.

Långa bloggar, och långa mellanrum. Inte för att det händer mer i mitt liv nu, än förut. Mer för , - att det gått en tid, och tiden gör allting tråkigt. Den första tidens rosa skimmer har lite förvandlats till en grå sörja. Ändå är bloggen hit jag återvänder, när jag vill känna tacksamhet, när jag vill minnas, och komma ihåg, det jag inte ska göra eller det jag ska göra.

Var på anställningsintervju, och fantasierna om jobbet, har också avtagit lite. De har inte hört av sig, .... än. De sa så snart som möjligt, jag skulle få åka ut till arbetsplatsen, och jag hoppas att så snart som möjligt = en vecka ... eller nåt!!?

Sonen har varit i en del problem, hans pappa är också hemkommen ifrån England, på besök. Så mycket har snurrat kring sonen just på sista tiden. Det är konstigt, att smärtan jag kan känna när det gäller barnen, och deras misstag eller tillkortakommanden är sju resor värre än det jag någonsin kännt bara i mig själv. Att se sitt barn lida, är något av det värsta jag upplevt. Min son är ändå ganska stor, och erfarenheterna har lugnat mig, att inte gå alldeles upp i taket, men ändå vill jag strö bomull kring min son på hans väg, för att det gör så ont att se honom kanske , eventuellt behöva utstå bara en bråkdel av det jag upplevt av smärta. Det är som den rädslan, binder mig vid att vara oförberedd på insikten att han precis som vi andra måste göra en del misstag, för att lära sig liksom vi andra.

Men smärtan när det närmar sig examen är mer än jag ibland klarar. Jag vill linda in honom i en filt och bara bära honom som en bebis igen. Och jag vet jag isåfall gör honom världens otjänst. Men att stå emot, är ungefär lika svårt som en alkoholist att stå emot sin alkohol. Men jag tränar, varje dag försöker jag föreställa mig tanken att han kommer bli sårad, att hans rosa skimmer inför världen kommer rasa, att de som står honom nära kommer svika. Det är då, vi alla behöver förbehållslös kärlek, och speciellt vid tillfällen vi kanske inte - i vanligt tal - förtjänar det.

En person som betyder mycket för mig, som faktiskt hjälpt mig och min son att komma nära varandra, är Tupac. Tupac är mest känd för att vara en gangster som blev ihjälskjuten på en gata i USA, och något av en legend för sina raptexter. Alla som kan något om HipHop håller honom som en av de största rapparna som skrivit en text. Hans texter är som ett tal av Martin Luther King, eller Nelson Mandela. Bara tänk en värld där det för bara 50 år sen, inte var tillåtet för svart att gå in på vilket café som helst, eller sitta på vilken sida man ville på vanliga bussen. I den andan befann sig Tupac när han skrev om samhället, society, där han som blev uppfostrad i sann Svarta Panter anda, och orättvisorna som funnits generationer tillbaka. Hans text till Changes är något av en känga rakt emot det system som fostrar människor att sätta etikett på varandra, utifrån hudfärg, men också numer vanligt, efter taxeringstabellen.

I see no changes.
Wake up in the morning and I ask myself, "Is life worth living? Should I blast myself?
"I'm tired of bein' poor and even worse I'm black.
My stomach hurts, so I'm lookin' for a purse to snatch.
Cops give a damn about a negro?
Pull the trigger, kill a nigga, he's a hero.
Give the crack to the kids who the hell cares?
One less hungry mouth on the welfare.
First ship 'em dope & let 'em deal the brothers.
Give 'em guns, step back, and watch 'em kill each other.
"It's time to fight back", that's what Huey said. 2 shots in the dark now Huey's dead.

I got love for my brother, but we can never go nowhere unless we share with each other.
We gotta start makin' changes.
Learn to see me as a brother 'stead of 2 distant strangers.
And that's how it's supposed to be.
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids, but things change, and that's the way it is.

copyright Tupac Amuru Shakur.