"Missbrukaren spelar på partnerns vårdande svaga sidor och bollar över skulden till denne. Den ständiga psykiska och inte sällan också fysiska misshandeln leder till ett kroniskt stresstillstånd hos den medberoende. Så går självförtroendet i sank, man tar på sig skulden för sin partners beteende och vänder skulden i självanklagelser. För att inte krossas helt drar man sig undan känslomässigt, pressar bort vreden, vågar inte säga ifrån – att nu får det vara nog.
Innan man som läkare fått veta eller insett att en patient håller på att gå under av medberoendets våndor, ser man en fasad av oerhört kontrollerande beteende".
Ur Medberoende (vagava)
Försöker stanna kvar, men tankarna mal åt ena eller andra hållet. Försöker hålla fokus, prata med sonen, stanna kvar i känslan.
Nej
Vill bara bort ifrån det här nystanet av tankar, kontroll jag har i mitt huvud. Ångesten kommer krypande, liksom ovälkommen tar den sig in i kroppen, darrningar och rastlöshet, den där j-la rastlösheten som förebådar vilken dag denna ska bli.
Nu drar kroppen ihop sig genom att krampa, den är beredd, på lögnerna, undanflykterna, overklighetskänslan som kommer infinna sig med min killes lögner. Hans lögner gör att jag fullkomligt aldrig någonsin, kommer bli normal igen. Jag vill aldrig släppa någon innanför mig igen, jag vill för alltid ha mitt pansar som är ogenomträngligt för andras lögner att komma åt mig.
2005 blev året där mitt tillfrisknande ifrån mitt eget beroende verkligen skulle bli prövat, om det höll. Ja det höll, men ... det var inte mycket mer. Aldrig under mina 10 år drogfri, har jag blivit prövad på detta sätt. Det är som att släppa in en ovälkommen farlig gäst i sitt hem, för honom att bara gå runt och förstöra, allting, allting.
Jag är krossad, hela min tillit är slängd som en gammal väska ingen vill ha, på en soptipp någonstans i någon annans kropp. Kan jag någonsin få tillbaka den?!
1 kommentar:
Det är något med att vara medberoende som gör att man är den kloka, pålästa och samtidigt helt känslolös för sina egna behov. Allt som påverkar kommer och verkar måsta komma från någon annan.
Men vi har ju aldrig fått uppleva hur det är att vara tiollåten att känna, tycka eller bara vara. Vi har alltid anpassat oss efter andra, inte för att vi vill eller måste utan för att det är så vi lärt oss att vi ska vara.
Det blir en ond cirkel. Vi vet vad som gör oss illa men vi kan inte gå därifrån för det är vår trygghet. Vi känner oss inte trygga i en värld med omtanke, ömsinthet, respekt och ärlighet. Den är helt främmande för oss.
Så gång på gång går vi den väg vi kan och är trygga med. För att ta en ny väg behöver vi kraft och styrka. Och jag har inte den kraften än...
Är med dig i tanken... och du - ett pyttepyttelitet steg är också ett. Känner du att du står vid stupets kant är det också okej att backa.
kram
a.
Skicka en kommentar