Behöver balans

Jag har 2 lägen, on eller off.

Antingen allt eller inget.

Motsatsernas mästare, manövrerar jag tillvaron. Svårigheten med det, är andra människor. Hur de uppfattar mina lägen.

När jag är på on, är jag närvarande, kreativ, driftig. Men på off-läget står allting still, och jag menar allting. Telefonen orkar jag inte svara i, jag kan komma på mig själv vara i hallen, stå och titta på telefonen som ringer, men inte förmå mig att svara.

Det börjar minst sagt bli handikappande.

Jag delade om det här på mötet igår, jag pratade också med en kvinna efteråt om det här, som känner mig ganska bra efter några år. Hon sa att vissa kanske kunde bli ledsna/besvikna på mig eftersom jag inte svarar i telefonen, att de kan tycka att de finns när jag behöver dem, men när de behöver mig svarar jag inte.

Jag har alltid haft telefonnoja, ända sedan jag började dricka alkohol, och träffa killar. Och ge ut mitt telefonnummer när jag var på on-läget. Då var ju allting hur bra som helst, såklart du ska ringa imorrn, så kan vi göra det och det och det. När eftertankens kranka blekhet kom som sällskap dagen efter och telefonen stod där och ringde och ringde, var inte on-läget lika närvarande.

I nästan alla mina angelägenheter har jag min on/off knapp. Även i kärlek. Minsta lilla subtila signal, får mig att hastigt byta till off. Jag märker det inte ens själv, endast en stor sorg överbemannar mig när det redan är försent. Jag kan bara vara jag 100%, om inte, åker off-knappen på.

Det är roligt med on-läget, men den börjar inte kunna kompensera off-läget, har jag börjat märka. Det börjar bli mer tydligt att jag måste lära mig leva i någon sorts mellanläge, att leva i standby-läge. Och hur jag än funderar så kan jag inte komma på hur det ska gå.

Tara, hjälp ..... !