Psykolog

När jag och M är tillbaka i varandra, bloggar jag nästan ingenting om honom och mig, finns liksom ingenting, allt flödar. Igår pratade jag med M i telefon, och bröt ihop totalt. Jag tycker M ska ha en annan tjej, som kanske kan ge honom det han behöver, det känns som jag inte kan det. Som om den utvägen skulle vara den bästa och lindrigaste. För M är en relation viktig, medan jag har lärt mig -dyra och smärtsamma misstag-, att en relation gör ont, mycket ont. Det är som att sätta handen på plattan, det bränns och så vill man inte dit igen. Så är relationer för mig, det bränns, det händer något i mig och så stängs någonting i mig. Som krävs massor med känslor, massor med övertalning att öppna igen. Nu har M lyckats få in en springa ljus därinne och jag är tillbaka i M.

Isprinsessa skrev till mig, och hon hade liksom det magiska spöt, om jag kan lära mig det. Hon menade att jag skulle ta avstånd ifrån M:s missbruk, backa ifrån och säga Nu får du klara det där själv! . Det var befriande i all denna självkritik jag har emot mig själv, att jag föll till föga och träffade M igen, trots att han åter klivit över gränser. Inte bara hennes ord var magiska, utan de kom exakt när jag höll på att förgöra mig själv, genom negativa tankar om mig själv och själva situationen med M.

Jag var hos Arbetsförmedlingens psykolog igår. Detta för att min handledare -tillsammnans med FK-, tyckt att jag har trauman som jag måste få hjälp med innan jag är redo för arbetsrehabilitering. Jag tycker som alltid - Jag är frisk, kom igen, nu vill jag ut och jobba. Att ta hand om sig själv har inte varit min starka sida, eller att ... vara begränsad. I alla år har jag tagit hand om mina bara, där den äldsta har grava problem, med autism. Som gjort att jag har haft all anledning att glömma mig själv. Nu är det inte så längre, den yngsta går i skolan <> och den äldsta får hjälp på ett elevhem. Och jag står alldeles själv och kan koncentrerar mig på mig.

Jag tyckte om psykologen. Hon var respektfull, inte alls oengagerade som hon på psyket. Hon förstod mig direkt, vilka problem jag har att knyta an till människor. Hon förstod att jag var känslig. Hon sa att jag hade såna trauman, som gjorde att jag inte kunde ta tillvara min intelligens. Det har de gjort test på däruppe, inte för att jag vet varför, men blev tillfrågad om det efter en kurs jag gick där. Sen började hon återupprepa att hon var övertygad om att jag har ADHD, vilket jag inte gillade. Först för att jag tänkte, att ska det bli fokuserat på det, jag som snart inte kan överleva här, och snart inte vet hur man överlever. Det är som om något i mig öppnats efter det här sista psykbrytet. Som att jag är skyddslös, utan hud, och som om jag förändrats till något jag vill bort ifrån. Lite zombiekänsla ungefär, men med en 12 årings sinne. Min känsloliv är så skört, så öppet nu. Psykologen förstod det, hon sa att vissa saker gör att vi inte har något skydd -som hon kallade det.

Där är jag nu.

Men psykologen var obeveklig. Fortsatte och prata om ADHD, och jag stängde av. Satt och tänkte mest på vad jag skulle handla ICA, och vilken väg jag skulle ta hem. Hur många maträtter krävs det för att jag ska känna mig säker på att grabben har mat hela månaden?!

- Du tycker inte om att jag pratar om ADHD va?! säger psykologen.

Nej, jag tycker inte om det. Jag sitter bara och tänker på ; om jag ska behöva gå tillbaka till Fru Titta-på-klockan-och-gäspa på psyket. Jag sitter och får mardrömmar mitt på vakna dagen, att jag ska behöva gå tillbaka till henne, om det är hon -som psykologen säger- som förstår sig på min problematik med ADHD?! Just nu finns bara hon, mina katastoftankar växer i kapp med att psykologen pratar. Det är just emot slutet, som jag hör -lite svagt genom mina egna tankar-, att hon säger att det finns andra än hon på psyket som förstår sånt. Då börjar det lätta, jag börjar känna lite lugn och ro. Kanske jag kan få hjälp utan att gå tillbaka till titta-på-klockan-tanten. Efter 40 minuter börjar myrorna krypa, jag vill ut därifrån. Vill gå ner till ICA eller någon annan affär och bara tänka på vilken mat jag ska handla till grabben, och röka.

Jag ska tillbaka igen. Hon tänker fråga mig vissa saker då, vilka jag inte riktigt kommer ihåg. Jag ska till henne måndag om 1 vecka. Hon var respektfull, varm, inkännande, och framförallt sa hon -genom sina frågor- att hon förstod mig, vilket är det viktigaste. Henne kommer jag självklart inte få gå till, utan hon ska tänka lite till nästa gång vilken hjälp jag kan behöva. Helst någon med ADHD erfarenhet som hon säger ! Hon ska även skriva papper att jag behöver göra utredningen så snabbt som möjigt på Karolinska.

Det känns inte som jag har ADHD, ja kanske ibland då!?