Nervsammanbrott

Jag fick ett nervsammanbrott igår. Jag har jobbat väldigt mycket på sista tiden, dels är jag ny på jobbet och dels är det omänskligt mycket att göra. Jag jobbar som redovisningsekonom, och är assistent till ekonomichefen.

Jag har under lång tid kännt att det är omänskligt, konstigt mycket att göra på det där jobbet. Dels alla rutiner, men också alla rutiner som (jag tycker) kan göras på ett lättare sätt. Jag har verkligen försökt att styra upp mina rutiner så gott jag kunnat, men eftersom jag är beroende av min chef blir jobbet liksom lite att 'vänta' ut henne också. Och hon är verkligen speciell.

Det har gått bra, vi har skrattat åt eländet under några veckor. Jag har jobbat både jul-nyårshelgen, (inte nyårsafton), och vårt jobb känns inte mindre för det. Det känns som om min chef hittar nya rutiner alltefter vi jobbar undan. Att sköta en ekonomiavdelning, innebär ju en del avvägningar, gällande resultatet. Jag har kännt att allteftersom vi betar av en del, så vill hon ha 'böckerna' renare och renare. Inget fel i det, men det känns så omänskligt på något sätt.

Igår hade vi en liten diskussio, jag frågade om just en rutin, och hon tog det på alldeles fel 'sätt'. Hon vrider och vänder, och jag började gråta, hejdlöst.

Det är som jag blottar mig då. Och jag kunde inte sluta, och ju mer jag grät, ju mer skulle hon förklara, så det kändes som att hon trängde sig på mig, jag kände mig fångad.

Jag gick ut och rökte, och försökte lugna ner mig, bad sinnesrobönen på toaletten, och gick tillbaka. Skämdes för att de andra på kontoret skulle se mig. Jag blev rädd för min reaktion, först trodde jag att jag kunde lita på min kropp, och mitt psyke. Men ju mer tiden gick, fick jag konstiga symptom som jag inte kände igen. Trycket över bröstet, den där svidande känslan, vet jag ju är ångest. Men det kändes annorlunda, dels att jag grät som ett barn och inte kunde sluta, och dels att jag fick en sån här 'blurrande' känsla, som om jag inte hade fast mark under fötterna, kanske panikångest?

Min chef har ett sätt att påpeka att hon gör det lättare, men hennes agerande gör det svårare. Hon ironiserar, och talar 'ner' folk. Hon är verkligen svår, och tar mycket personligt. Jag har pratat med en arbetskamrat om det, och hon säger att många tycker hon är jättejobbig, för hon lyssnar till allting som sägs i korridorerna, och kan plötsligt lägga sig 'i'. Hon berättade att folk på avdelningen 'ringer' varandra på telefon, jag börjar ana varför!?

Det är omänskliga omständigheter. Jag kände direkt när jag kom dit första dagen, att det var något konstigt. Inga fikaraster, inga som pratar med varandra. Alla går som robotar in i sina rum direkt på morgonen. Jag också, med tårarna nerför kinderna.

Nu ner till jobbet.

Aha ...

Jag har börjat de senaste 2 dagarna knäböjande, och samtidigt bett 3:stegs bönen. Igår upptäckte jag att jag var sååå lugn, och konstig?! Det liksom pirrade inte av speed inom mig, jag var inte på högvarv.

Jag kom inte på det direkt, men när tom M:s röst började låta annorlunda, och jag inte längre 'retade' mig på honom som jag brukar, började jag undra?!

Vad hade jag gjort annorlunda sista dagarna!?

Och det enda jag kom på, var att jag första bad M om ursäkt för mitt beteende sist, sen på nåt sätt, släppte jag taget och på mitt sätt bad om hjälp, genom att göra det jag glömt att göra. Min andliga hälsa fick sitt.

Och, ....... fan vad det fungerar.

Nu gäller bara att komma ihåg det!

Livet E orättvist

Var kommer all ilska ifrån?!

Jag som är så snäll och timid och har alltid varit duktig flicka - iallafall som jag kommer ihåg !?-.

Igår när jag kom hem ifrån jobbet, klockan 10!!, vi jobbar alltid känns det som, så hade M varit här på dagen.

Jag hade förväntat mig:

• M skulle välkommna mig i dörren.
• M skulle ta mina svullna fötter i sina händer.
• M skulle gått runt i min lägenhet med alla städartiklar som finns att tillgå hos mig.
• Tända ljus i hela lägenheten.
• Jag skulle bara få sätta mig ner, och bara ta emot.

Ingenting av detta hände. M hade sovit till 11, när jag kom hem på lunchen, hade han knappt kommit upp ur sängen. Sen var han tvungen att åka till sin mamma för hon hade lagat mat till M, nyårs supé.

Jag kände att livet var så orättvist och blev jätte förbannad på M.

Mest ledsen ....

Skuggor

Det är bara skuggor

kvar

Av det vi hade

Vi famlar och griper efter

det vi tror finns kvar.

Men

vi hittar inte

tillbaka

till där

vi en

gång

var.

1 dagen 2007

Jag firade in nya året i min säng, försökte sova bort 'skiten'.
Var först och öppnade mötet, en kvinna hade tagit återfall och behövde verkligen oss, och jag behövde henne. Det är lätt efter många år drogfri att släppa tacksamheten, och tro att det går att ta droger/dricka.

Jag har aldrig hört någon komma tillbaka ifrån ett återfall och säga

-Fan va bra det gick, jag har inga problem längre.
I de flesta fall är det ett mirakel att ens människan sitter där, .... levande.
Jag var sönderstressad, så jag fick mig verkligen en tankeställare, om vad jag sätter som viktigt i mitt liv, och just nu är det jobbet.

Sen iväg till kyrkan, 12 alkoholister som ska samsas, om dukningar, blomarrangemang, matlagning och inköp. Det gick bra som alltid, även om rökpauserna andades prövningar i tålamod, för många. Jag var bara glad för uppgifterna jag fick, för alla blommor jag fick känna på, all tallrikar jag fick ställa ut.
Jag var bredvid och med.

Åkte hem, och träffade sonen, han ville inte ta med sig sin nya tjej till kyrkan när de nyss träffats med sin annorlunda mamma, där gick hans gräns liksom.

Ringde M som satt och fikade med kompisen som skulle på nyårsfest, uppklädd och fin tillsammans med de andra paren, M var så ledsen för att vi inte kunde gått till. M lät annorlunda, jag tom ringde upp och frågade om han hade en ny tjej? Det hade inte M, han hade sin fulla (fika)kamrat i köket, som han tyckte var så jobbig. Jag hörde att M hade druckit, bara en mugg glögg, men eftersom jag är vis av erfarenhet la jag till lite på den muggen.

Jag blev så ledsen och besviken, fast jag sagt mig själv 100-tals gånger att inte förvänta mig något, så hade jag hoppats på att M och jag kunde gått till kyrkan tillsammans denna gång. Och eftersom jag inte vågar hoppats på nåt, så hade jag inte sagt något till M, utan hans släp i telefonen fick mig så ur balans.

När jag blir ledsen blir jag arg, och när M blir ledsen vill ha 'lägga' saker på mig som inte stämmer. Han säger att han inte tror jag älskar honom, han säger att jag tycker att han är värdelös att jag hånar honom när han gråter. Jag tycker inte så, jag älskar M fruktansvärt mycket men orkar inte bli besviken om och om igen. Jag orkar inte. Jag orkar heller inte hoppas något mer, och hur jag än lovar mig själv så håller hoppet mig alltid vid liv, i den här himla soppan.

Jag vill ha 0 tolerans, vare sig jag ringt M, träffat M eller någonting. Jag kanske har allt för stort ställda förväntningar!?

Säkert därför det gör så j-la ont!

Ny(tt) år

Firar jag med att byta till Blogger utan beta, och därmed kunna göra om min blogg hur jag vill. Färgerna får vara såhär, för jag har inte tid, måste stressa iväg till kyrkan för att stressa av.

Gott Nytt år alla levande varelser.

Mary och Pappor

Kvinna med stor K. En förebild för andra kvinnor som liksom jag varit i 'helvetet'. Jag har aldrig haft en sån stor insikt genom musik, som när jag hörde Mary ropa åt sin frånvarande pappa Varför, jag gjorde inget fel! Smärtan i insikten slog mig med all kraft i magen, jag grät som ett spädbarn, den där allra djupaste gråten som efterlämnar stillhet, och som gör något fruktansvärt ont.

Jag har alltid varit glad och tacksam att min pappa stack, att han inte var där hos oss efter jag fyllde 9. Det var bäst så, - har jag tänkt-, att få vara ifred och själva, utan hans närvaro. Den mörka hotfulla. Därmed har jag inte sörjt det andra människor tar för givet, en pappa som tar en i knä och inte letar sig in mellan bena, en pappa som sitter på sin tron och inte är full, en pappa som inte skrämmer skiten ur sin familj. En pappa som jag aldrig kan föreställa mig.

Kan man sakna något man inte fått?!

Ja det finns alltid där, omedvetet. Varje gång när jag sett pappor lämna sina barn på dagis, varje gång när jag sett pappor trösta om någon ramlat. Omedveten om min sorg, har jag distanserat mig genom ironi, genom att förneka. Den pappan har nog något problem, han gör säkert något med barnet hemma i ensamheten, han är bara ute med barnen idag. Det har varit mitt sätt att förneka min egen saknad efter en pappa. När jag skriver orden, blir jag illamående, för tanken för mig på något vis till att jag saknar min egen pappa, och det gör jag inte.

Jag hatar honom inte, jag är bara j-lig tacksam att aldrig behöva se, träffa, prata med honom mer. Jag har bestämt att jag kommer säga farväl om han ligger på sjukhus och ska dö, men inget mer. Jag får hitta alternativa pappor. Jag har tränat på dem i programmet, ibland när jag haft sällskap med G hem ifrån mötet, har jag försökt att tänka mig om han var min pappa, om han skulle utnyttja mig eller kanske vara det där jag inte vet något om.
Det har gått i myrtakt, men det har iallafall fått mig bort ifrån skräcken ifrån min egen pappa. Ibland har jag tom tänkt på att G kanske skulle kunna säga till pappa vad han gjorde för fel, vara det min pappa aldrig var, beskyddande.

Jag är otroligt tacksam att Mary öppnade kanalen jag haft stängd så länge. Iof är det länge sen jag såg programmet med Mary, men för mig i min process är tiden min kompis och nuet är min homie.