Psykolog

När jag och M är tillbaka i varandra, bloggar jag nästan ingenting om honom och mig, finns liksom ingenting, allt flödar. Igår pratade jag med M i telefon, och bröt ihop totalt. Jag tycker M ska ha en annan tjej, som kanske kan ge honom det han behöver, det känns som jag inte kan det. Som om den utvägen skulle vara den bästa och lindrigaste. För M är en relation viktig, medan jag har lärt mig -dyra och smärtsamma misstag-, att en relation gör ont, mycket ont. Det är som att sätta handen på plattan, det bränns och så vill man inte dit igen. Så är relationer för mig, det bränns, det händer något i mig och så stängs någonting i mig. Som krävs massor med känslor, massor med övertalning att öppna igen. Nu har M lyckats få in en springa ljus därinne och jag är tillbaka i M.

Isprinsessa skrev till mig, och hon hade liksom det magiska spöt, om jag kan lära mig det. Hon menade att jag skulle ta avstånd ifrån M:s missbruk, backa ifrån och säga Nu får du klara det där själv! . Det var befriande i all denna självkritik jag har emot mig själv, att jag föll till föga och träffade M igen, trots att han åter klivit över gränser. Inte bara hennes ord var magiska, utan de kom exakt när jag höll på att förgöra mig själv, genom negativa tankar om mig själv och själva situationen med M.

Jag var hos Arbetsförmedlingens psykolog igår. Detta för att min handledare -tillsammnans med FK-, tyckt att jag har trauman som jag måste få hjälp med innan jag är redo för arbetsrehabilitering. Jag tycker som alltid - Jag är frisk, kom igen, nu vill jag ut och jobba. Att ta hand om sig själv har inte varit min starka sida, eller att ... vara begränsad. I alla år har jag tagit hand om mina bara, där den äldsta har grava problem, med autism. Som gjort att jag har haft all anledning att glömma mig själv. Nu är det inte så längre, den yngsta går i skolan <> och den äldsta får hjälp på ett elevhem. Och jag står alldeles själv och kan koncentrerar mig på mig.

Jag tyckte om psykologen. Hon var respektfull, inte alls oengagerade som hon på psyket. Hon förstod mig direkt, vilka problem jag har att knyta an till människor. Hon förstod att jag var känslig. Hon sa att jag hade såna trauman, som gjorde att jag inte kunde ta tillvara min intelligens. Det har de gjort test på däruppe, inte för att jag vet varför, men blev tillfrågad om det efter en kurs jag gick där. Sen började hon återupprepa att hon var övertygad om att jag har ADHD, vilket jag inte gillade. Först för att jag tänkte, att ska det bli fokuserat på det, jag som snart inte kan överleva här, och snart inte vet hur man överlever. Det är som om något i mig öppnats efter det här sista psykbrytet. Som att jag är skyddslös, utan hud, och som om jag förändrats till något jag vill bort ifrån. Lite zombiekänsla ungefär, men med en 12 årings sinne. Min känsloliv är så skört, så öppet nu. Psykologen förstod det, hon sa att vissa saker gör att vi inte har något skydd -som hon kallade det.

Där är jag nu.

Men psykologen var obeveklig. Fortsatte och prata om ADHD, och jag stängde av. Satt och tänkte mest på vad jag skulle handla ICA, och vilken väg jag skulle ta hem. Hur många maträtter krävs det för att jag ska känna mig säker på att grabben har mat hela månaden?!

- Du tycker inte om att jag pratar om ADHD va?! säger psykologen.

Nej, jag tycker inte om det. Jag sitter bara och tänker på ; om jag ska behöva gå tillbaka till Fru Titta-på-klockan-och-gäspa på psyket. Jag sitter och får mardrömmar mitt på vakna dagen, att jag ska behöva gå tillbaka till henne, om det är hon -som psykologen säger- som förstår sig på min problematik med ADHD?! Just nu finns bara hon, mina katastoftankar växer i kapp med att psykologen pratar. Det är just emot slutet, som jag hör -lite svagt genom mina egna tankar-, att hon säger att det finns andra än hon på psyket som förstår sånt. Då börjar det lätta, jag börjar känna lite lugn och ro. Kanske jag kan få hjälp utan att gå tillbaka till titta-på-klockan-tanten. Efter 40 minuter börjar myrorna krypa, jag vill ut därifrån. Vill gå ner till ICA eller någon annan affär och bara tänka på vilken mat jag ska handla till grabben, och röka.

Jag ska tillbaka igen. Hon tänker fråga mig vissa saker då, vilka jag inte riktigt kommer ihåg. Jag ska till henne måndag om 1 vecka. Hon var respektfull, varm, inkännande, och framförallt sa hon -genom sina frågor- att hon förstod mig, vilket är det viktigaste. Henne kommer jag självklart inte få gå till, utan hon ska tänka lite till nästa gång vilken hjälp jag kan behöva. Helst någon med ADHD erfarenhet som hon säger ! Hon ska även skriva papper att jag behöver göra utredningen så snabbt som möjigt på Karolinska.

Det känns inte som jag har ADHD, ja kanske ibland då!?

Tillbaka

Efter några dagars tystnad, - har skrivit på till min egen hårddisk-, för att återknyta lite till allt som hänt. Jag har precis pratat med M, han är urskuldande och har bra insikt i det han gjort. Jag har som hämnd, registrerat mig på MP, och jag gjorde t.o.m det som M gjorde, som jag blev så förtvivlad över bland annat.

Chattade på msn, med en annan kille därifrån. Eftersmaken var mer än besk, kändes bara tomt och innehållslöst. Iof är jag ingen van chattare, och jag är extremt dålig på att flörta, eftersom sånt kräver att gå emot sitt samvete. Något jag som världmästare i självkritik har väldigt, väldigt svårt för.

Jag får en bitter eftersmak. Jag söker ju ingenting på MP, min kärlek är förbehållen M, hur våran relation än är. Jag är en sån som inte klarar och inte har klarat att gå ifrån famn tilll famn, även om jag i missbruk ibland gjorde mina försök.

Det är så tragiskt. Även om jag inte litar på M, så känns det inte bra för min egen skull att chatta därinne. Skrev till en kvinna litegrann, och hon bekräftade bara mig, på cyniskt MP vis, att min kille var inget att ha, efter att jag i grova ordalag berättat om varför jag var där. Jag vill inte bli cynisk. I min värld är kärlek fortfarande vackert, förbehållen en person = M.

Endast han finns i mina tankar, endast han är den jag vill ha. Kan inte tänka tanken att inte vara med M, samtidigt som det känns svårt att tänka tanken att vara med M. Allting är så dubbelt inom mig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Allting känns ouppnåligt att jag en dag, kanske kan känna tillit till M, fastän jag på något sätt gör det.

Det är så dubbelt ... allting ..

M

Hit kan du ringa för att få hjälp, (klicka på länken). Här kan du fråga om du inte vet iallafall.

Och lycka till !

Återigen

Senast jag pratade med M uppgav jag när jag är villig att ta en diskussion med honom ang oss. Det var när M;

- Var inskriven på en behandling
- Gått på NA/DAA möten för sitt drogberoende.

Jag vet inte om M glömt det, fastän det var igår jag pratade med honom om det? Men det är de spelregler som gäller fr.o.m nu ifrån min sida. Jag vet att våra problem är drogrelaterade, och inget annat M vill göra gällande.

Eftersom jag inte vill synas med mina allra innersta tankar för M att dissekera, kommer jag att fortfarande skriva -fast mer privat-, att sparas på min hårddisk. Jag vet att skrivandet hjälper mig, och mina möten för att fokusera på mitt eget tillfrisknande. Enligt M är inte det Kärlek, men det är det för mig. Jag kan inte ge bort något jag inte själv har. Vad jag vill ge i en relaition är något annat än denna katt-o-råtta lek som utspelar sig mellan M och mig offentligt på internet.

Om jag skulle vara efterklok, vore väl det att jag inte hädanefter är så öppen om mitt allra innersta, både på gott och ont. Det är klokt att hålla lite saker inom sig själv, det är iallafall vad jag lärt mig efter det här med M.

Återigen, M sök hjälp. Du vet precis var du ska ringa! Om inte kan du fråga!

Lycka till M. All Sinnesro till dig!

I Should've

"I Should've Cheated"


First of all let me say
You can't accuse me of all the things
you know that you are guilty of
And I see that it is easy for you to blame everything on me
If that's the case I should go have my fun
and do all the things you say I do
Boy I can't continue to take this from you

I might as well have cheated on you
As much as you accused me of cheating
I might as well have lied to you
As much as you accused me of lying
I might as well have gone to the club
As much as you accused me of clubbin'
I might as well have threw away my love
As much as you accused me

You say I was out with somebody else
When my girl told me she saw you with some girl
But I didn't accuse you of something that I didn't see myself
Realize that I wouldn't never do anything to disrespect you
Trust me, you gotta stop accusing me

Don't you know I wish I knew
that you would treat me this way
If you don't promise me
that you've changed your ways I'm leaving today
And I ain't coming back
And you made it like that
Was unfair to me
All this jealousy
I'm your everything
What will you do without me?
Why you trippin'?

I should have lied
I should have cheated
Maybe I should have went out to the club
Or maybe I ... should have done it
Should have given away all my love
Or maybe I ... I should have played you
Cause you don't appreciate me, no
And I tried to stay down with you
But you're making it hard for me



I should have cheated

copyright KEYSHIA COLE

Svek

M verkar tro att allting ordnar sig. Allting blir bra, om han mailar och chattar med någon ifrån -vetvad?-, som han skriver i sitt mail idag. Innan han läste min blogg vill säga, där han förstod att jag faktiskt blev ledsen över hans snedsteg med I från MP. Han menade ju inget, han har inga vänner. Därför letar sina kamrater på MP -detjtingsajt-, vad tror han egentligen, att jag har IQ som en myra?

För mig är klivet så stort, som jag räknar det som gigantiskt. Inte ens när han själv raggat kompisar :ironi:, på MP, så kan jag skjunka så lågt som han. Det går inte!

Min kropp har vetat, den har kännt att jag inte vet vad M gör när han umgås med Ms Ro, jag har förstått genom andra gånger. Tex den gången när P kom in på M:s msn, och sa att hon gärna ville han skulle ringa senare på kvällen. Jag har kännt, att något inte stämmer, att han inte vet vad han gör när han benzar. Och ändå förnekar han.

Han berättade om kvinnan han träffade före mig på MP, hon blev också sårad av honom, hon fick lösen till hans nick där, och kunde efter ett tag läsa att M tänkte bjuda någon annan kvinna på middag. Hon lämnade direkt! Det gjorde inte jag !!! Jag stannade och lyssnade på M:s lögner. Och nu är ju allting förstört. På något sätt förstår jag att M haft stor kärlek till mig, jag har kännt det i hans händer, och i hans ögon. Men nu raseras ju allt av att han kryddat sin kärlek med lögner, bedrägeri.

För mig blir det så smärtsamt. På något sätt har jag anat, länge att jag inte kunnat lita på M. Och jag har frågat hur ska jag kunna lita på dig igen? det har inte M haft svar på.

Jag har inte heller något svar på det ...... !!!??

Nattsvart

Vad går gränsen mellan att vara otrogen och förklaringar som jag var så ledsen, kommer inte ihåg så mycket?!

Tänkte mig på något så komplicerat som någon sorts ordförklädda förklaringar vad jag känner just nu. Jag känner mig just det ! Bedragen!

Jag vet ju att jag inte kan, -eller kommer- kunna tävla emot Miss Ro, och på något sätt gör det mig så ont. Det finns förklaringar, och det finns förlåtelse, på något sätt verkar dem inte fungera i min värld just nu.

Har jag rätt att känna mig bedragen?!

Min kille har ju så enkelt förklarat att det berodde absolut inte på att han på något sätt raggade, flörtade med kvinnan ifrån MP. Nej nej, det här var annorlunda. Men jag känner ändå en bitter eftersmak efter det här utspelet som kom upp till ytan igår. Jag känner mig faktiskt bedragen, då han vill ha bekräftelse ifrån en annan kvinna, via en dejtingsajt!!

Ja jag gör det. Det återkommer som stick i magen, liksom isande fjärilslätta ilningar ibland. Jag vill inte tänka så, men sanningen är obeveklig. På något sätt börjar jag förstå, själva dynamiken i våran relation, jag börjar se mönstren klart, även om jag trodde det förut så börjar bitarna falla mer på sin plats enligt tidens gång.

Alla gånger räknas maniskt upp i mitt huvud, Aha var det så det var då, och .... då! Allting sköljer över mig, likt en tidvåg. När jag sover vilar vågen ute till havs. Jag smälter in i vattnet, följer dess mönster, dess krusningar, dess iskalla uppvaknande, jag renas. Tanken att bli ledsen, slår mig. Och jag vill också följa efter, göra mig vacker, tillgänglig, återuppstånden genom en annan människas bekräftelse. Och varför skulle jag inte det, min kille har ju gjort det?! Vad kan hindra mig liksom?! Jag vet inte, vad som just exakt nu hindrar mig, jag vet bara att jag är här, lever och andas just nu, exakt i denna sekund är jag här ......