Surrender

Googlade på tillit (såklart) och då kom den här bilden upp. Kanske speglar den tillit jag (som det känns nu) aldrig kommer få, eller ens vill ha.

M och jag bråkat, jag bad han gå igår. Han och jag som varit tillsammans dagarna efter min operation, (eller vad man ska kalla det?), och haft det bra, och kommit tillbaka till varandra.

Vi har varit tillsammans varje sekund sen dess, sovit ihop. Men igår släppte jag av honom hemma hos sig, M verkade inte vilja det, varför vet jag inte?! Men när han kom tillbaka var han ok?! Men när jag skulle väcka honom för att maten var klar, så var han konstig, vaknade inte ordenligt som han brukar. Tittade på mig och sa " vem är du? gå åt sidan, jag tror inte på dig!". Jag blev rädd, så har aldrig M reagerat förut!?

När han sen kom upp, satt han och somnade i soffan. Försökte hålla sig vaken, svarade mig på tilltal, för att sen saaaakta falla tillbaka i det där tillståndet jag formligen hatar. Ögonen sluts, munnen putar, cigaretten åker neråt, och M sitter formligen och sover.

Jag frågade om han tagit något, samma gamla svar, samma gamla grej som kommer över mig, bara en enda jävla markant skillnad. Jag blir rasande på mig själv! Varför slappnar jag av såhär, varför låter jag mig envist falla tillbaka in i drömmen där M och jag är som vilket jävla parr som helst. Varför släpper jag garden, när jag behöver den för såna här tillfällen!??

VARFÖR?! Jävla skit.

M känner sig förorättad, jag förstår honom. Och läser du det här, förstår jag att du tröttnat, jag förstår allt. Det är mest synd om dig. För jag kan inte älska när jag hela tiden måste vara på min vakt. Jag erkänner allt du säger om/till mig.

Jag ger upp ....... !

Mag Mamma

Magen har blivit undersökt, och som de kunde se var den ok, men prover är skickade på analys. Jag har alltså varit hemma några dagar, sen i onsdags.

M kom och hämtade mig, för jag blev nersövd, och sen dess har han varit här vid min sida. Vi har sovit länge, och varit uppe länge, och byggt pussel. Hela min tid med M är ett pussel, där bitarna ibland går snabbt och lätt att hitta, men ibland tar tid och tålamod, vilket inte är min starka sida.

Jag saknar Mamma, den starka, svaga och livrädda Mamma. Min mamma som inte ens med döden flåsande i nacken kunde släppa tanken på hur hon skulle uppfattas.

Så stark är sjukdomen medberoende ...

Maria Pol sårbar

vulnerable - sårbar

Det är ju så jag känner mig när det här med M hände. Därför jag får sånt raseriutbrottt på honom för att han inte verkar intresserad att höra av sig. Även om det inte är så, så är det känslan att behöva blotta mig, att jag faktiskt brydde mig som är värst.

Det är det jag försöker förklara för M men misslyckas med varje gång. Jag är ju den som aldrig kan gömma hur jag mår, på gott och ont. Och varje gång jag behöver något ifrån M, eller känner mig åtsidosatt så får jag den där avgrundskänslan, och mitt enda vapen är ilska, ren och skär överlevnadsilska!

Idag har jag lugnat mig, och jag vill aldrig dö, egentligen. Jag vill bara inte höra M säga det, för det skär i kroppen på mig. Jag tycker han är taskig som kör med den utpressningen.

Idag kom svaret ifrån Maria beroendeenhet, dit vi gick - sonen och jag - i höstas och han fick lämna urinprov, dels efter han åkt dit för "tillgrepp av fortskaffningsmedel " (bilstöld), och för att skolan ringde och sa att han kommit påtänd på lektion. Jag är oerhört stolt över min son och att jag lärt honom vikten av ärlighet. Han sa att han hade rökt hasch, men ingenting synts på proverna. Han har någon heder som är beundransvärd för en snart 16-åring.

Eftersom han är aktuell vid rättegång snart och att det i hans föreslagna vårdplan ingår att han ska ha kontakt där, mailade jag nu efter jullovet att vi ville ha en ny tid, helst så sent som möjligt på dagen.

Hej J

Det här med tider är inte lätt alltid, De närmaste sena eftermiddags tiderna vi har är, 19/1 kl. 15.00 eller 24/1 kl. 15.00. Om det sedan är så att Ni vill ha en samtalskontakt med oss så kan vi isf boka in bestämda dagar kl. 15.30.

Det är just det här som gjort att jag inte kunnat ha ett jobb förut, nu är detta bara ena barnet, tillägas så har han hjärtfel som vi också går på kontroller för, + hans sociala, skolkontakter.

Den andra sonen likadant, Asperger, där jag själv varit hans assistent i skolan, terapi, läkar, social kontakter.

+ att jag också behövt en del terapi, för min egen del.

Kvar finns kanske cirka 2 dagar kvar att jobba per vecka, och då endast halvtid.

Suck ....

Jag hade nog inte fått det här jobbet, om jag sagt att jag måste gå med min son på Maria Pol, skolan söker mig varje dag, nästan. Ska inte klaga, men jag har ingen manual på hur andra har det PLUS klarar sitt liv.

Jag vill avsluta med att krama om Monica, som trots hon har det så tungt hade massa lugnande ord till mig. Tack!

Döda samtal om vem som har det värst

Jag nere i svarta hålet. M har kommit tillbaka ifrån sina barn, och jag ringer honom. Vi börjar direkt bråka. Jag börjar .... såklart, med att förklara hur det känns för mig. Det blir som en ping-pong match, ingen kan vinna. Så beredda är vi på varandras servrar.

Allt handlar om ..... the lack of trust ....

Denna gång blev jag osäker, när M åkte var allting bra mellan oss, han var trygg liksom jag. Jag visste att han hade viktigt möte ang barnen, och jag försökte genom samtal och sms peppa honom. Jag märker att M inte är lika 'på' som han brukar vara, tex vid julbesöket var det en helt annan smstrafik ifrån M. Jag blir besviken, - barnsligt -, men jag känner mig utnyttjad av M och att det känns som det hela tiden är hans behov som styr. Är allt bra mellan oss är han trygg, och kan luta sig tillbaka. Jag har tagit upp det med M tidigare, där han faktiskt höll med.

Detta började vårt samtal om den här gången. Och i M:s värld kanske det bara är det, men inte i min.

Jag märker hur medsjuk jag blir, hur dåligt jag mår av allt det här snurret. M påpekar saker, och samma situation utspelar sig om och om igen.

Det är så många ord som blivit sagda, så mycket ilska och smärta inom mig, av alla de här turerna. Vad jag är mest arg för är att jag blir 'pålagd känslor som inte stämmer, för att M inte känslomässigt tar 'in' hur det verkligen känns för mig. Han försvarar sig, och jag åker med i den här känslomässiga utpressningen.

Jag blir så ledsen när M säger att hans dotter sagt;

- Du som är så gullig Pappa, hur kan J (jag) göra slut med dig?!

Det rister i kroppen av ilska när jag hör det. Jag vet att hon är ett barn, men det finns alltid en väg till hur föräldrarna varit/är när man hör barns ord, liksom jag hör massor i M:s dotter.

Jag gör slut för att sen ta M tillbaka, när han bedyrar att det ska bli annorlunda denna gången, hur han ska gå på AA, hos terapeuter osv. Varje gång går jag på det, och varje gång blir/är jag en bitch när jag sen reagerar.

Jag orkar snart inte vara den starka, som går till jobbet och hör M benza, fara till beroendemottagningen, sjukhus med M, finnas när han behöver.

Jag är sjuk själv, utarbetad och trött, ont i magen, av all oro, alla lögner, men framförallt all känslomässigt utpressningen ifrån M, jag orkar snart inte själv längre.

Säger som M brukar säga:

- Jag vill bara dö .....