Olika

Regler gäller tydligen för mig och min kille i våran relation. Igår skiljdes vi på eftermiddagen, efter en dag på stan med muséibesök. Jag i min dumma enfald säger något när hans tunnelbana kommer Vi hörs ikväll.

När kvällen kommer, är allting lugnt och fridfullt inom mig. Inga alls tankar på vad han kan tänkas eller inte tänkas göra. Jag vill koncentrerar mig på mig själv, och det lyckades jag med igår. Idag är annorlunda, dagen var ok, inte för att den innehöll så mycket annat än ett lååångt samtal med Försäkringskassan, där jag försökte väga mina ord på guldvåg, så jag inte blir utförsäkrad ifrån Rehab, vilket jag känner är en livlina för mig just nu. Att komma ut ifrån dessa tapeter, detta köksbord, detta sunkiga kök, denna lägenhet överhuvudtaget. Jag påtalade vikten att jag behöver komma igång med en psykologkontakt och inte den psyket har att erbjuda, utan att jag behöver mer kvalificerad vård. Jag lyckades förmedla det, ... tror jag!? Hoppas jag?!

Jag hatar den här ovissheten. Min kille har inte hört av sig sedan igår, vi brukar ha kontakt iallafall varje kväll. Efter hans övertalningsförsök sen hans senaste återfall, så kanske han tyckt att jag är tillräkligt preparerad, så han inte behöver lägga mer krut på den här kvinnan. Han har redan fått henne dit han vill ... !? Så känns det exakt. Exakt så känns det.

När han känner mig fast, tillbaka in i hans existens igen, så kan han sakta ner på entusiasmen. Han vilar på lagrarna, tills nästa gång. Han förstår inte, att varje sån här gång, gör att jag inte kommer närmare honom utan längre ifrån. Jag brukar försöka -så gott det går- att det går att såra en människa tillräkligt, när hennes hjärta är knäckt, finns inget mer att såra. Inget mer finns!

Jag skickade sms till honom klockan 9, när jag kom ifrån mötet, Alanon. Tack Tara för det! Jag vet inte om jag kan orka leva med den här maktlösheten, ovissheten något mer. Att det är den som förstört något inom mig som jag tror det kommer att bli omöjligt att laga. Min kille är fin, han är kärleksfull, men hans älskarinna är det INTE. Hon är grym, skövlar och drar fram och river upp varenda strå av tillit som någonsin funnits mellan mig och honom. Hon har en son, och han heter medberoende. Han kan inte finnas utan sin mamma, hon föder honom. Jag är drabbad av henne son.

Vilket betyder, att jag inte har en aning om:

• Min kille är ute i återfall igen?
• Om det hänt honom något, vilket väcker skräck i mig.
• Om jag orkar leva såhär länge till?
• Om det här ger mer än det tar?

Jag kämpar varje dag för att hålla mig kvar, och just nu river ångesten i mig. Måste få skriva. Jag är också j-ligt irriterad på hans respektlösa sätt, han kliver ut i återfall, han kämpar för att få mig tillbaka, sen beter han sig såhär.

Om det varit jag som varit ute, hade jag åtminstone haft känslan att den andra undrar, funderar, och därför skrivit något, ett sms, ett mail, eller på något annat sätt försökt få kontakt!!

Han kommer säkert ha några komplicerade förklaringar till det här, som kommer att låta väldigt trovärdiga ...... för honom. I mig gör det bara ont, det är som om något brustit inom mig, som om det inte kan göra illa mig längre, eller jag inte ens vill det ska göra illa mig.

Skriver hans förklaringar här i morgon, jag är så tacksam att jag har internet och kan skriva ner mina tankar och känslor. I mig är det tumult, kapitulationen slåss med sanningen som sköld, emot offret med förnekelsen som lans.

Dunk .... dunk .... dunk