Tupac i kyrkan

Ska försöka skriva av mig lite här. Idag vaknade jag med sån där värdelöshetskänsla. Alla tankar hopades, om hur mycket jag inte klarade, hade klarat av. Först bilen som står på min väninnas parkering, och som jag inte haft råd att köpa ny startmotor till, och den bara står och sjunker i värde. Nu måste jag ha någon som bogserar bilen hit, och jag har såna svårigheter att fråga personer, att vara krånglig, att be om hjälp. Det är som att; om jag ber någon om hjälp, har den 1 upp på mig, jag blir skyldig något. Så var det i min ursprungsfamilj, och de tankarna kommer automatiskt tillbaka för mig.

Jag lyckades komma iväg på ett möte iallafall, och där var det en kvinna som sa att hon har börjat liksom acceptera, iallafall välkommna de här värdelöshetskänslorna. Att liksom känna att det är ok att de finns där. För mig blir det alldeles överväldigande när de kommer, jag liksom fastnar i det tänket och kan inte riktigt komma loss.
Jag ska försöka göra så gott jag kan med hennes sätt, och inte slå på mig själv om jag inte lyckas första gången. Jag lider nämligen också av ett oerhört dåligt tålamod. Vilket gör att när jag fastnar i de här negativa tankarna, är det också ett självvalt plågeri att tänka på hur ofta jag fastnar och hur dålig jag är på att hantera dem, vilket vem som helst kan räkna ut inte blir bättre.

Jag och M är ganska ok, jag fick en släng av kontrollbehov idag med honom. Det värsta är att jag börjar se att jag liksom projicerar något som jag inte är helt nöjd över på honom. På något sätt är jag så j-la rädd att han ska kliva på, så ibland känns det nästan som jag vill provocera fram att han gör det, så är det gjort liksom. Ingenting att undra om längre. Som något sorts straff, och som någon lindring emot själv ovissheten som för mig är den värsta. Vi lyckades reda ut det här, han blir jätteledsen när jag inte tror på honom, utan fortsätter säga att han tagit. Det är det värsta för honom säger han, att vad han än gör, så är jag inte nöjd. Och jag vet -tyvärr- så ligger det nog något i det. Jag älskar honom besinningslöst, hans händer, hans kropp, hela hans väsen gör mig uppfylld.

Nu ska jag iväg på möte igen i morgon. Är sekreterare i min grupp, så jag ska släpa på datorn och skriva ut protokollet direkt på plats, vilket kommer gillas. Eftersom jag har en tendens att skjuta upp utskicken på protokollen. Inte så mycket för att jag inte har dem utskrivna, sånt går fort för mig. Det är de olika momenten som måste göras, de här olika väntetiderna mellan att få det påskrivet, bestämma tid, leta upp en kopieringsmaskin, sånt får mig att liksom bli apatisk.

Ska till psykologen på måndag, och hon säger att hon inte kan hjälpa mig med någon remiss till något annat ställe än psyket. Faktiskt bröt jag inte ihop pga det, utan tog det rent logiskt riktigt. Det är alltså damen på psyket Fröken-titta-på-klockan-och -gäspa(inte diskret), som ska avgöra om jag får någon annan terapi än hennes kristerapi. Ibland känns det som jag är väldigt, väldigt liten.


Jag har iallafall gått ner till kyrkan och ska vara där som volontär, var där förra året också och jobbade frivilligt. Måste ut härifrån, måste ut och träffa männniskor, få lite rutin på mitt liv. Nu ska jag koka soppa till pensionärerna, och träffa ungdomarna i kyrkan. Vi brukar faktiskt lyssna på lite Tupac därnere i stereon ibland, killen som sköter psalmböcksutdelningen är gammal värsting som gillar honom. Yeah där rockar vi loss tom ibland. Sånt är ju glädjande.

Behöver balans

Jag har 2 lägen, on eller off.

Antingen allt eller inget.

Motsatsernas mästare, manövrerar jag tillvaron. Svårigheten med det, är andra människor. Hur de uppfattar mina lägen.

När jag är på on, är jag närvarande, kreativ, driftig. Men på off-läget står allting still, och jag menar allting. Telefonen orkar jag inte svara i, jag kan komma på mig själv vara i hallen, stå och titta på telefonen som ringer, men inte förmå mig att svara.

Det börjar minst sagt bli handikappande.

Jag delade om det här på mötet igår, jag pratade också med en kvinna efteråt om det här, som känner mig ganska bra efter några år. Hon sa att vissa kanske kunde bli ledsna/besvikna på mig eftersom jag inte svarar i telefonen, att de kan tycka att de finns när jag behöver dem, men när de behöver mig svarar jag inte.

Jag har alltid haft telefonnoja, ända sedan jag började dricka alkohol, och träffa killar. Och ge ut mitt telefonnummer när jag var på on-läget. Då var ju allting hur bra som helst, såklart du ska ringa imorrn, så kan vi göra det och det och det. När eftertankens kranka blekhet kom som sällskap dagen efter och telefonen stod där och ringde och ringde, var inte on-läget lika närvarande.

I nästan alla mina angelägenheter har jag min on/off knapp. Även i kärlek. Minsta lilla subtila signal, får mig att hastigt byta till off. Jag märker det inte ens själv, endast en stor sorg överbemannar mig när det redan är försent. Jag kan bara vara jag 100%, om inte, åker off-knappen på.

Det är roligt med on-läget, men den börjar inte kunna kompensera off-läget, har jag börjat märka. Det börjar bli mer tydligt att jag måste lära mig leva i någon sorts mellanläge, att leva i standby-läge. Och hur jag än funderar så kan jag inte komma på hur det ska gå.

Tara, hjälp ..... !