Tillbaka

Efter några dagars tystnad, - har skrivit på till min egen hårddisk-, för att återknyta lite till allt som hänt. Jag har precis pratat med M, han är urskuldande och har bra insikt i det han gjort. Jag har som hämnd, registrerat mig på MP, och jag gjorde t.o.m det som M gjorde, som jag blev så förtvivlad över bland annat.

Chattade på msn, med en annan kille därifrån. Eftersmaken var mer än besk, kändes bara tomt och innehållslöst. Iof är jag ingen van chattare, och jag är extremt dålig på att flörta, eftersom sånt kräver att gå emot sitt samvete. Något jag som världmästare i självkritik har väldigt, väldigt svårt för.

Jag får en bitter eftersmak. Jag söker ju ingenting på MP, min kärlek är förbehållen M, hur våran relation än är. Jag är en sån som inte klarar och inte har klarat att gå ifrån famn tilll famn, även om jag i missbruk ibland gjorde mina försök.

Det är så tragiskt. Även om jag inte litar på M, så känns det inte bra för min egen skull att chatta därinne. Skrev till en kvinna litegrann, och hon bekräftade bara mig, på cyniskt MP vis, att min kille var inget att ha, efter att jag i grova ordalag berättat om varför jag var där. Jag vill inte bli cynisk. I min värld är kärlek fortfarande vackert, förbehållen en person = M.

Endast han finns i mina tankar, endast han är den jag vill ha. Kan inte tänka tanken att inte vara med M, samtidigt som det känns svårt att tänka tanken att vara med M. Allting är så dubbelt inom mig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Allting känns ouppnåligt att jag en dag, kanske kan känna tillit till M, fastän jag på något sätt gör det.

Det är så dubbelt ... allting ..