Evighet

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst". (Hjalmar Söderberg)







Jag har blivit kommenterad av min kille här nedanför, jag blir arg för att sen förstå att vi är i någon sorts maktkamp , och jag vet att där ingår jag. Även om jag gärna skulle se det som allting vore beroendets fel, men det här är liksom krusningarna - de hårda - efter stormen.

Han vill veta om han är så dålig som jag beskriver honom, om han är så värdelös och den skithög som jag beskriver. Nej! Det är han inte, han är en alldeles underbar människa, en attraktiv kille/man och begåvad med det allra innersta känsliga. Han är varm och medkänslig, han utstrålar kärlek till mig, nästan alldeles ofattbart mycket.

Gårdagens scenario spelar upp sig i mitt inre. Jag vet varför jag skickade sms:et på kvällen, jag vet att en del i det var för att förebygga hans teatraliska sms utspel, om hur jag skiter i honom, hur jag fullkomligt myser när vi inte är tillsammans, hur lite han betyder för mig. Jag kan säga, att jag skickade sms:et i ren självbevarelsedrift. Problemet var när han inte hörde av sig, på mail som är det mest lämpliga, eftersom han måste ha pengar till sina barn, och om det händer något. Men inget kom. Min uppfattning och den är oerhört rigid, är att hur man blir behandlad ska man behandla andra, fastän det är tvärtom, men så är jag lite av en revolutionär också.

Så därför i detta kalla kärlekskrig, måste det ju rimligtvis vara hans sak att höra av sig, det är när han inte gör det jag går igång. Jag gör det inte på samma sätt som honom, genom att överrösa honom med en hop sms i stil med ; Är jag så dålig så du inte kan höra av dig, är jag en sån stor skit så du struntar i mig, var jag inte mer värd än det här?". Nej så billiga trick kommer inte ur mig, jag tar till storsläggan, och känner att den här slagserien emot min tillit är mer än jag kan bära, därför måste det sluta, vi måste ta ett allvarligt snack, jag vill inte höra några förklaringar, lögner osv". Så gör jag, och det aktiverar ju såklart den här underlägsna sida, offermentalitet i honom.












Och såhär rullar det på i ett evighetshjul som vi inte kan stoppa.