Nallen

Jag kramar min lilla nalle nu, istället på kvällarna. Brukar låtsas att nallen är jag som liten, och klappa på kinden och säga "Du är ok, du är fin precis som du är". Och faktiskt känner jag mig lite ok, när jag tar nallens labb och klappar min egen kind. Förunderligt ... !!

Ska se på My little Eye på 5:an nu. TV har visat sig vara en bättre vän än jag trodde. Jag har oftast blivit rastlös när jag suttit framför den förut. Nu förmedlar den lugn och ro.

Jag ringde M igår, och berättade att jag tyckte vi hade så fint samtal i fredags morse. Är så glad att jag lyckades vända det där misstänkartänket, till en annan känsla. Av att allting var gott och bra just då.

Katastroftankar vik hädan, idag är jag lugn och jag älskar M, och jag har ingen aning om han tagit eller inte. Och kommer inte lägga någon energi på att ens tänka på det.

Förutom TV:n så är min passion det här. Jag gillar Linn och Jessica bäst. Malin får jag öva tålamod på ... !

Kudden.

Det enda jag gör nu, är att umgås med min kudde. Alla psykologer, läkare, psyket, och kontakter hit och dit blir för mycket för mig. Jag orkar bara sova, och det absolut nödvändigaste. Exempel på det är, tvättstugan, laga mat sonen, diska efter densamma, gå på möte nödvändigtvis, tömma kattlådan, ge katterna mat, och titta på TV har jag börjat göra också. Jag tittar på nästan alla program, dokumentären om Mozart, krigsdokumentärer på Discovery, BigBrother på 5:an, även kulturnyheterna på 1:an kan jag sitta och titta på. Det enda jag vägrar i min passion för TV är Mythbusters på Discovery, som de verkar ha köpt in enormt många avsnitt av, då tar jag hellre Jay Leno.

M och jag har träffats, och efter det fick jag något sorts sammanbrott. I Söndags när vi hade 6 grät jag, stora tårar rullade nerför mina kinder, och jag kände mig så fruktansvärt naken i mina känslor för M, någonting inom mig har öppnats. Dagen efter skulle jag till samtalskontakten kvinnan-som-tittar-på-klockan-odiskret-och gäspar-i-handen och jag fullständigt bröt ihop, jag grät och skakade och var tom uppe på benen för att visa hur fullkomligt misslyckad jag var, vet inte hur jag skulle visa det dock!?
Hon frågade inte så mycket denna gång, så inga grodor hoppade ur hennes mun, hennes frågor kan annars ställa till det, för de verkar så verklighetsfrämmande så jag alldeles kommer av mig. Denna gång lät hon mig bara vara, och trots att jag tittade på klockan och tänkte "herregud så lång tid kvar". Så gick våran session ganska snabbt. Hon sa att hon aldrig sett mig såhär, att såhär kris(ig) var jag inte förra gången jag var där. Hon tycker dock att varannan vecka är bra, för att deras beläggning är en aning full. Typiskt psykvården idag.

Jag fick ett brev nu ifrån Försäkringskassan där min senaste handläggare kommer bytas ut pga nya arbetsuppgifter. Jag tycker verkligen det är skandal, speciellt som hon sist sa att jag måste berätta vad som varit jobbigt för mig, för att hon också ska kunna veta det. Det är just därför, som jag inte berättar, för jag vet att jag kommer få byta handläggare, vilket jag gjort senaste åren 2 gånger om åren. Det är därför jag inte berättar mer än det nödvändigaste för FK, för jag har ingen tilllit. Sånt verkar inte de kunna, hur viktigt det är för en person som varit med om trauman, att få känna att den andra personen stannar för att kunna berätta något. Och Försäkringskassan som ska ha hand om sjuka människor!? Systemet är underligt.

Nu ska jag ner och göra min favoritgrej, efter tvättstugan. Handla mat, förutom de timmar jag spenderar med min nya kompis TV:n, går resterande åt att planera matinköp. Jag vet att det är något maniskt i det, att jag alltid tänker på vad sonen ska äta, hur mycket han kommer att äta till nattmat, vilken mat som är bäst till det eller det?! Det är som ett heltidsjobb, därför behöver jag min kudde.