Nattblot

Vet inte varför jag valde ovanstående rubrik, men något i ordet fick mig att känna igen..!

Jaha några dagar sedan jag sist bloggade, och som alla bloggare vet, brukar det vara bra dagar, när allting liksom ligger still i ens liv på ett eller annat sätt. För mig är det väl detsamma, även om jag längtat oerhört till det skrivna ordet, och dess lugnande inverkan på mig.

Jag har varit, hängt med, umgåtts, socialiserat med min kille sedan i fredags. Allting i mitt liv blir så overkligt på nåt konstigt sätt, jag får inte mitt utlopp i skrift som jag så väl behöver. Skrivandet har blivit som luft för mig, livsnödvändigt.

Jag har famlat mig fram, i fredags var jag i helvetets korridor, springandes mellan dörrarna och hittade inte ut. Det var en sån enkel sak som en odiskad tallrik, som fick mig att kravla mellan hopplöshet och avgrund. Jag ville gömma mig, skrika på sonen, - vilket jag inte kunde när min kille var här, och vad gjorde han här förresten?-, jag ville bara han skulle gå. Han frågade om jag behövde hjälp med något?! Plocka undan, .... julsaker? Granen?

Och jag satt med mitt lakan i köket och bara grät och ville försvinna in i de goda, trygga trådarna, färgerna i tyget. Hela överdelen var täckt av mina tårar. Dagen innan hade jag dessutom tagit mig in till stan iklädd mina svullna ögon, och denna dagen efter verkade inte bli något annorlunda? Kunde inte min kille bara GÅÅÅÅ!!??

Men han satt kvar, som en stenstod stod han kvar där, försökta omfamna, för att bli avvisad, försökte trösta en som inte ville bli tröstad. Jag ville inte han skulle se mig i all min bedrövelse, att han skulle få den där lilla lilla inuti mig. Jag ville få honom ut härifrån, så jag likt ett stolt lejon kunde få slicka mina sår i ensamt majstät.

På något sätt bedarrade stormen, jag återfick mig själv en stund, med hjälp av cappuccino och cigg och en ytterst förvirrad kille mittemot mig. Han försökte, sa precis rätt ord iallafall... - Det känns bara som du inte orkar, det känns annorlunda sen!!

Och han hade så rätt, jag fick pengar och var på möte i lördags, visserligen bara sista minuterna men ändå. Jag liksom får svårt komma iväg möte när jag är med min kille, han är liksom inte 12 stegsprogrammet, han och jag lever liksom vårat lilla universella liv parallellt med mitt andra, självpenetrerande liv.

Jag känner mig kluven i 2 delar, där den ena kämpar, och den andra bara vill släppa taget. Jag fick brev av Försäkringskassan som säger att jag avbrytit min arbetsrehabilitering!!!?? Jag blev ytterst upprörd, och kommer få reprimander(??) för de mail jag skickade iväg i mitt upprörda tillstånd.
Hur kan jag avbryta för att jag vårdas på psyket? Har jag inte rätt att bli sjuk utan att jag måste ringa dem? Vadå avbryta?`
Det känns så definitivt, jag kämpar för att få en samtalskontakt, jag går på mina möten, även det med deras handläggare på Arbetsförmedlingen Rehab, fastän jag var helt slut efter psyket. Hon själv hade haft semester, och jag får inte bli sjuk då?

Jag förstår liksom inte logiken?

Om jag har ledigt, jul och nyår, måste jag avbryta min rehabilitering då, fastän jag blir sjuk när det är ledigt liksom?

Nä jag blev så upprörd så jag skickade iväg 2 mail till henne. Det låter som jag är återigen ska sjukskrivas i ytterligare 1 år, och vara hemma oförmögen att arbeta. Det är det jag inte är, jag är oförmögen att gå hemma en dag till!!

Ska bli intressant med deras förklaring i morgon .... eeehhh eller inte?!

Förbered dig på det värsta, slipper du bli sårad ...!