Sol

Min kropp längtar, saknar, behöver Solen. Så länge nu har jag varit i mörket, vilse i min egen maklösthet. Nu börjar det ändligen ljusna, både i mitt liv, mitt sinne som så länge varit famlandes i svärta.

Takdropp, små små bitar av asfalt som tittar fram, kisa emot det vita. Fönster som vintervilat och minner om våren, i all sin smutsighet. Skotten som stått gömt och nu ska klippas och förvandlas till oaser. Ljuset som redan smekt min kind om morgonen, strålar som leker inom mig.

Idag, varit hos kriskontakten på psyket. Det gick över förväntan, jag meddelade faktiskt utifrån mig själv, vad jag ansåg om kontakten. Att jag inte var riktigt nöjd, och att att det känns som hon inte riktigt kan förstå mig. I ett oroligt ögonblick sa jag att hon skulle ringa min psykolog på arbetsförmedlingen, men hon sa att jag förklarade så bra vad jag behövde, så att ringa psyklogen var inte nödvändigt. Va skönt, att jag äntligen vågade vara ärlig emot henne, och hur bra hon tog det. Bara det gjorde att hon steg i respekt hos mig.

Tankarna på M finns där, men de hindrar mig inte längre att leva mitt liv. Även om hans svek kommer göra det ganska lång tid. Allt fint som eventuellt funnits där en gång, har raserats och ersatts av insikter genom vilka jag är övertygad jag ska leva. Jag respekterar att M och jag inte valt samma väg. Det handlar väl om livsprinciper, att välja väg på något sätt. Livsexistensiella frågor som börjar bli viktigt för mig. Och alla människor har inte samma, vilket blir oförenligt om det inte är någorlunda lika vägar. I mitt och M:s fall har jag upptäckt att vi är på helt olika plan i våra respektive liv. Vi har så olika livsmål, och så illa vi gjort varandra gör att vi på något sätt har iscensatt vårt eget scenario.

Min kraft är att jag håller fast i min inre kraft, som jag kallar Gud.

27 juli

Your Birthdate: July 27

You are a spiritual soul - a person who tries to find meaning in everything.
You spend a good amount of time meditating, trying to figure out life.

Helping others is also important to you. You enjoy social activities with that goal.
You are very generous and giving. Yet you expect very little in return.

Your strength: Getting along with anyone and everyone
Your weakness: Needing a good amount of downtime to recharge
Your power color: Cobalt blue
Your power symbol: Dove
Your power month: September

Födelsedagstest

Ishjärta

Jag är buren, över isiga händelser. Fastän jag inte känner det så är det så. Internationella kvinnodagen igår, - bättre sent än aldrig - Grattis alla kvinnor.

Lugn i kroppen, ingen direkt oro. Även om sista tidens insikter har varit smärtsamma, och frågan hur kunde han?! ha svårt att lämna mig. Men jag kommer inte få några svar, därför förblir jag stilla i min ovisshet.

Den orimliga bördan

Likt Jesus som släpar sitt kors, släpar jag mitt bestående av perfektionism, orimliga förväntningar, självkritik intill döden.

Alltid så länge jag minns har jag gjort det. När jag var liten kände jag mig aldrig ok, ingenting var ok med min uppenbarelse. Ok, när Pappa tog mig med in till stan för att visa upp mig för sina bilmekanikerkompisar, och jag fått putsning intill djupet, och var söt och änglalik i mitt korskruvelockiga hår. Då kunde jag känna mig värdig, ok eller hur man nu vill uttrycka det.

Annars har mitt liv bestått i hur väl jag presterat, hur mycket jag haft ordning i mitt hem, hur stolt min mamma varit över mig då jag fick löneförhöjning som var högre än hennes egen lön. Då kunde jag känna mig uppskattad, och jag såg mammas stolta blickar. T.o.m när jag födde mina barn hade jag absolut självkontroll, ingen skulle få se mig lida, jag måste prestera, och göra det intill perfektion. Som tur var, var mina förlossningar lätta, annars hade min fasad rämnat.

Självkritiken har blivit en ständig följeslagare, den finns där liksom, jag är knappt medveten om den. Den livnär sig på misstag, gjorda med en inre dömande manual, som inte ens existerar i det verkliga livet, utan bara för att hålla den vid liv. En ständig piska, en checklista på vilken rätt jag har att motkräva lycka i mitt liv. För om jag inte presterar finns ingenting förutom en ständigt gnagande, tärande känsla som äter sig igenom kroppen.

Allting i mitt liv är påverkat av bördan, den orimliga. Till de små detaljerna i mitt kök, till de stora exstensiella frågor. Självkritiken boar in sig, djupt därinne, och föder sig själv.

Hos psykologen i måndags, kommer den fram. Genom mina egna ord hur jag uppfattar mig själv, hur jag tvivlar med bördan som ifrågasättare. Hur jag famlar där mitt i livet, om hur ska en människa vara för att få existera?! Hur mycket måste jag stå ut med att jag klarar/inte klarar?! Alla tankar virvlar, och söker sammanhang, där inget finns.

Psykologen tycker såklart jag dömer mig själv för hårt, hon ifrågasätter, försöker få kontakt med bördan för att på så sätt punktera. Hon lyckas ganska bra, jag kommer på mig själv att tycka att jag faktiskt är bra!? Väldigt konstig känsla. Och vila i den, den där lite klappa-sig-själv-på-axeln känslan, förnimmer jag med henne. Hon frågar ut mig om barnen, min akilleshäl. Vilken mamma tycker att hon är den absolut bästa mamman? Vilken mamma plågas inte av frågor om hur hon är/ska vara som mamma?

Jag berättar vilken svårighet det har varit att ha ett barn som är annorlunda. I fina ord, och med bra dagar, kan jag säga att han är mitt mirakel. Sen kommer skammen, när jag åker tunnelbanan, och han kastar ur sig frågor, får de andra i vagnen att titta/titta bort. Då är miraklet inte lika närvarande. Men jag har lärt mig, jag har lärt mig genom honom, mitt mirakel på ett smärtsamt, - jag lovar- sätt att stå upp för honom, på att älska honom precis som han är, och inte efter hur han presterar.

- Jaha säger psykologen, du älskar dina barn förbehållslöst, vilken mamma kan säga det!?

Där fick du dig en väldig törn, bördan, självkritik, bödeln/domare. The only way it´s up!

Val

Jag har satt på mig min sköld, för M:s projektioner att studsa emot.


Valet idag ter sig ganska kort och enkelt. Jag mår dåligt av att M följer efter mig på nätet, han skiver kommentarer, han följer mig på dokusåpaforum för att skriva sina hemliga meddelanden till mig mitt i alla diskussioner om Big Brother. Jag väljer därför att återgå till min hårddisk igen för att skriva, iallafall till M är nere hos sina barn, där han säkert kommer att ha annat att bry sig om än mig.

Insikter

Varför skriver jag om mig och M i min blogg. Jag får ju bara bitter smak efteråt, som hans kommentarer tex?!
Jag vägrar flytta på mig för att han ska få lugn och ro, i sin förnekelse.
Ibland flyttar jag plats, till min hårddisk, men för mig känns det mer verkligt att skriva här, som om jag behöver påminna mig själv vilken verklighet jag lever i. Så jag inte fångas in av andras.
Därför skriver jag vidare i min blogg, om mitt liv med M - som är en del i min medberoendeproblematik -, och om mina insikter om mig själv i förhållande till andra människor förutom M.


Idag är just en sån dag när min sinnesro störts av att jag är alltför snabb att bli arg, och irriterad. Jag vet att jag har rätt att vara det, men för min egen skull skulle jag behöva analysera situationen mer utanför mig själv. Det är därför jag skriver nu.

Jag har lätt att leva utifrån och in och inte innifrån och ut. Därför är jag mer känslig för vilka människor jag umgås med. Jag vet att det handlar om att jag måste försöka leva mer innifrån mig själv, och inte vaja omkring utifrån vilka människor jag är med. Så har det varit med M. Jag träffade M på MP för 1 år sen, 12 februari-2005. Jag hade jobbiga relationer bakom mig, jag var ärlig emot M om mycket, nästan allt jag kände sa jag direkt till honom. Därför var ju också projektionerna starka. Mitt levnadssätt gör ju också att det är lättare att puffa mig än någon annan. Jag brukar oftast ta på mig skuld, jag behöver inte någon skuldtripp för det.

När våra problem började dyka upp, bara som små subtila signaler, så var jag snabb att analysera min del så noggrannt så jag glömde vi var 2 i relationen. Detta pågick länge, jag tror också det var därför vi kunde förstöra så mycket på så kort tid. Alla gånger jag blev osäker, ville jag dra mig undan, vara tyst, bara vara i mig själv. Det var mitt sätt att hantera våran relation, jag lyssnade också mycket på hur ledsen M var, i början var det charmigt, att en man kunde vara så känslig. Vad jag inte förstod var att vi båda målade in varandra i varsitt hörn. Jag med min självrannsakan, och han med hans självömkan.

Jag kommer ihåg att jag ofta sa till M att han var otydlig, att jag inte fick något grepp om honom. Efter varje gång jag dragit mig undan, för att sen fika med M i stan, och få förklaringar, som mest bestod i att M satt och såg ledsen ut, och jag pratade!! Jag vill hjälpa, ställa tillrätta, om ändå M fick en lägenhet, fick träffa barnen mer, fick ett jobb, om ändå jag inte var så svår av mig, så skulle allt bli bra. Genom handling, ord och förändring försökte jag förändra våran relation. Allt för att inte upptäcka det där djupa hålet som kom närmare och närmare för varje gång jag ville dra mig undan M. Sanningen kallar jag det idag. Min sanning, den sanning som jag alltid kände i varenda andetag tillsammans med M men som jag valde att förneka, för att orka fortsätta vara med honom. Jag började tro på hans sanning, min egen blev grumligare och grumligare. Jag kände en sak, men fick genom M förklarat en annan sak. Precis som det var när jag var liten, när pappa sa att jag inte behövde bli rädd, medan han stod och skulle bestraffa mig. Samma känsla, hade jag med M från dag 1.

Jag tror att det är därför vi vuxna barn, vi medberoende söker oss till såna här män, som kan bekräfta det vi var med om som små, så vi iallafall som vuxna kan ändra på vårat livsscenario. Det gör för ont att inse oss maktlösa, inför våran egen uppväxt. Vi fortsätter att försöka förändra omöjliga män, omöjliga barn, människor. För att det gör så oerhört ont att se att vi kanske inte var älskade som små. Inte ens det kunde jag åstadkomma, blir vårat mantra när vi uppfyller våran profetia. Jag tror och känner att det är därför M haft sånt grepp om mig.

Jag måste börjar lyssna till människos handlingar, även om de är mer tysta och subtila än människors ord. Jag själv pratar också alldeles för mycket, så jag ser till att överröstar andra, och för smärtan att se att jag kanske återigen står framför min potentiella livsverk att förändra. Jag måste försöka lära mig att 'känna' in männisor, se till de här tysta signalerna i min kropp som faktiskt varnar mig i alldeles rätt ögonblick. Jag måste försöka leva mitt liv, inte någon annans.

Idag fick jag dessutom reda på att M firade våran 5 månadersdag, med att gå på Gröna Lund, med sina barn och kvinnan I han träffat på MP. Jag blev ja -vansinnig-, när M berättade det idag. Kvinnan I hade erbjudit sig att bjuda barnen på Gröna Lund, för att det var så synd om dem (I:s egna ord). Därför hade hon bjudit hem dem till sig, och gett dem mobiltelefoner, och besök på Gröna Lund. I hade ingen aning om att jag träffade barnen nästa dag, i stan, då jag inte heller hade någon aning om att barnen träffat Kvinnan I, från MP.

Usch jag ryser när jag tänker på det. Jag har också förstått att det inte alls bara handlar om M:s roppar, utan hela hans beteende. Hans otydlighet, som jag kännt i hela kroppen sen jag träffade M, men som han förklarat bort, förminskat, och jag valde tro på hans verklighet istället för min egen. M:s förklaring denna gång var:

- Han ville inte såra Kvinnan I med att han hade mig.

- Han ville inte berätta sanningen för mig, för då hade jag blivit arg.

- Det var bara 'gamla tant I', som ungarna och han hälsade på

- Jag var så taskig emot honom, hade dragit mig undan.

Hans förklaringar är läskiga. Det är därför jag ibland tror att M lider av något större än bara beroende?! Han verkar dessutom nästan tycka att det här är helt ok beteende, och kan inte förstå hur jag kan vara så arg, förbannad och besviken som jag är!? Det är nästan mer förvirrande än hela situationen, att M inte kan förstå att han liksom klivit över hur många moraliska och etiska gränser som helst. Tycker jag, och hela min kropp med mig.

Det är nästan mer än jag kan bära när jag verkligen förstår innebörden i vad jag varit med om sista året. Det som ändå varit hälsosamt är att jag faktiskt förstått att jag känner rätt. Att mitt intuitiva jag alltid har rätt. Jag har alltid haft den där lilla rösten inom mig. Och ibland har jag lyssnat, ibland inte. Den har försiktigt viskande varnat mig när något inte är bra för mig, när jag gör något som inte är bra för mig. Oftast lyssnar jag inte. Men insikterna efter året med M har gett mig hopp om att kunna lyssna till mig själv mer än jag gör idag.

Kommentar

Jag tycker det är konstigt att M, efter bara 24 timmar kan skriva något sånt här?! Men ..... han undrade hur länge hans kommentar skulle sitta kvar innan censuren. Här är svaret.