Fragment

Jag ska försöka förklara något jag haft inom mig sen barnsben och som för mig är så naturligt så jag inte ens reflekterar över det oftast, förrän igår.

Ofta när jag träffar människor sorterar jag direk in dem i fack, det kan vara min chef till exempel. Oftast när jag litar på den där första lilla rösten inom mig har jag oftast rätt. Jag har en omärklig förmåga att lyssna till vad personen inte säger och väga in det i vilket fack jag ska placera personen i.

Jag letar efter små pusselbitar som är så subtila så personen kanske inte själv är medveten om det. Ända sen jag var liten har jag också kännt på mig vad som ska hända, hur människor kommer att reagera. Det är ju såklart för att jag är vuxet barn men det har varit något mer där, svårbegripligt och ogripbart.

Det är som att jag känner människor mer än vad de känner sig själva. Det var det lättaste sättet att beskriva det. Kanske därför mitt största intresse är just psykologi?!

Jag var liten alltså, kanske nyss fyllda 11 när jag åkte till Högdalens bibliotek och lånade först, Sybil om en liten flicka som hade 17 olika personligheter, som senare följdes av Jung och hans lärjungar. Jag var maniskt besatt av just psyket, kanske kände jag att någonting inte stod rätt till med mig? Det botade jag senare med alkohol och droger, vilket gjorde mitt psyke än mer instabilt.

Det är som att jag samlar på skärvor, av människor, för att kunna sätta ihop en hel människa inom mig, och på det sättet få en form kring henne. När jag letade efter en bild till just den här texten, såg jag för mig TV:4 as reklamposter, de hade uppsatt för ett tag sen, alla människoansikten, bildade en bild i bilden så att säga. Det är så det känns för mig, genom ord, tankar och samlande sätter jag ihop en människas karaktär.

Människo(hjärta)r

M nere i Kalmar för att besöka sina barn. Han har varit på jobbigt möte ang dem, och jag känner att jag inte varit så tålmodig som jag velat. Men jag tror jag är avundsjuk, vet ju hur tungt det varit för mig under alla år som ensamstående, och tyvärr går det ut över M när han har det som mest svårt. Det känns som han har det lätt, som kan distansera sig, och jag vill att han ska känslomässigt öppna sig mer, men jag hanterar inte det bra. Jag nästan kräver att M ska agera som jag vill. Usch så högmodigt.

Jag har varit med chefen idag och käkat bokslutslunch. Märker att jag noterar, iakttar och vill helst inte alls prata om mig och mitt liv. Speciellt inte när hon börjar prata om papporna till barnen. Vem vill berätta att de är narkomaner, kriminella och fängelseinterner. Vem vill berätta sånt. Jag har utvecklat varsin historia om papporna för att kunna bemöta såna frågor. Sånt är konsekvenserna ifrån mitt tidigare liv.

Däremot vill jag gärna att hon ska berätta om sig själv. Jag älskar det faktiskt, idag var hon också mer lugn och sansad. Tvärtom emot vad hon varit sista tiden. Hon sa en sak som fångade mitt intresse, när vi pratade om personer som inte får egna barn, hon sa att alkoholister och andra som verkligen kanske inte vill få barn, kan få det. Underligt att just det ordet kom upp, det skär lite i mig när andra talar om det.

Jag fick reda på att hon jobbat mycket med stort M under många år, alltid även när hon var med barn. Arbetsnarkoman ropar en liten röst inom mig. Och jag tror att just det där första kan vara rätt?!

.... Tara håll mitt hjärta inatt, och låt mig vara emot andra människor jag vill de ska vara emot mig ....

Måndag morgon

Alltså, M sa till mig att han saknade att jag skrev om våra bra stunder. Först tänkte jag "såklart säger han det, han vill ju att jag ska byta stämningsläge". Att det fanns ett syfte med det han sa, - som jag alltid tänker. Och det fanns det! Bara att det var helt annorlunda emot det jag tänkte, (såklart).

Han sa att när han läste en berättelse, det är så han uttrycker min blogg, vill han läsa om alla sidor. Åh vad rätt han kan ha min älskade M.

Lika mycket som jag vill ha honom ifrån mig när han drogar, vill jag ha honom nära när han är ren. Hörde en replik i filmen Back till Brobock Mountain igår, hon (Nicole Kidman) sa:

- Jag tänker på honom varje sekund.

Lika gör jag, M finns i mina tankar jämt. Antingen han är ute på 'banan', eller som nu, ren som en blomma så gör jag det. Första tanken som kommer i mitt huvud när klockan ringer på morgonen.

Har jobbat hela helgen. Och igår blev jag verkligen förvirrad. Det är en sån konstig arbetsplats, och som någon sa Jag kände något när jag började där. En manlig chef går med högklackade skor, har inte tänkt så mycket på det förutom att det klapprar när han kommer, men i fredags fick jag plötsligt en tanke Han kanske gillar att gå i tjejkläder? för hans klackar den dagen, var liksom inte sådär tjocka som killboots brukar vara, utan smala klackar, höga.

Igår stod min chef och berättade saker för mig (hade föreläsning), och ritade och målade, tog papper och tejpade upp på min dörr, och skrev och målade och fyllde tom i med överstrykningspenna, allt för att förklara för mig det som hände i fredags, när vi började diskutera. Först var det intressant, kul att hon förklara, sen blev det liksom .... hysteriskt, hon tog mer papper, sprang och hämtade tejp och mer pennor, och stod vid sin hemmabyggda föredragsdörr som hon förvandlat till en orgie i cirklar och diagram, allt för att visa mig hennes tanke bakom det hon ville säga.

Då förstod jag att jag kännt rätt, det är något i henne som gör att mycket kan uppfattas osmidigt och trögt på det där stället. Jag kom mig själv på att undra om hon var manisk, speciellt efter att hon berättat om sina sista års övertidstimmar. Också när vi gör något, registrerar något, kan hon fastna i någon meningslös detalj, som ska utredas.

Idag behöver jag verkligen gå ner på knä, och be om daglig vägledning.

Jag ska ju lita på att när jag ber på morgonen, och överlämnar mitt liv kommer det som ska hända hända.
Så, mitt nervsammanbrott måste väl haft någon betydelse, mening!?

Nu gäller bara att fundera över vilken/vilket!?

Tack alla underbara ni för Era kommentarer, de hjälper mig jättemycket. Ni är så kloka allihopa, tillsammans vet ni mer än mig.