Jag

är för mycket! !

Jag går inte att leva med, jag går inte att förklara saker för, jag är en som misstror honom. Det är kontentan av hans missbruk.

Jag vet att vi är 2 människor i det här, jag vet mina brister, defekter. Jag vet när jag gör fel, och ibland vet jag inte det direkt, utan får insikt om det efter ett tag.

En (1) sak vet jag.

Det går inte att leva såhär längre. Ingen av oss -min kille eller jag- förtjänar det här. Det kanske är så att jag är en sån dålig kvinna, som är för mycket för vad en annan människor orkar med, jag är benägen att hålla med, eftersom jag knappast uppenbarligen inte orkar med mig själv. Därmed inte sagt att jag ensam bär skulden till braket i våran relation. Det är kanske så att lögnerna fått mig att bli någon som jag inte är, en annan kvinna än jag var innan jag gick in i den här relationen.

Han kan läsa allt jag skriver, han kan följa mig på avstånd, hur jag tänker, känner. Jag ser det inte som alls någon svaghet för mig, utan mer som en öppenhet, det här är jag. Den jag har förvandlats till genom återupprepade ristningar av eld i det viktigaste jag har, min tillit.

Jag har 0 (zero) tillit kvar för min kille, den lilla jag uppbådar, försvinner lika fort, om inte snabbar på oerhört liten nivå. Den är så sårbar, så den riskerar att krossas, varje gång jag hör, ser min kille. Och det han säger, och det han inte säger.


Tara fyll mig med kraft ikväll, så jag orkar vara där jag är!