Down and sinking ....

Jag vaknar med en tung känsla i kroppen, jag vet inte om det beror på förkylningen eller på mitt neråtgående mående jag känner såhär. Tiden räcker liksom inte till, när allt känns tungt. Allting tar ju sån tid, och med apatin ökar mitt absurda behov av att straffa mig själv, att slå mig riktigt ner, för att jag inte orkar mer än det jag gör.

Jag börjar fundera på om jag är nere, inte så där klämkäckt nere som det nästan är modernt att vara, utan riktigt nere?! Jag har ju under många år levt under stark press, stress, kanske inte kroppen orkar det? Eller har jag äntligen blivit så "frisk" så jag vågar släppa in kroppens signaler?

Jag kom iväg och handla igår, nere i Centrum, min lilla trygghet annars. Igår kom de mest underliga tankegångar som sällskap Hoppas jag inte träffar någon granne, jag kommer aldrig orka säga ett ord! Varför är det så jobbigt att gå? Varför orkar jag knappt ner till Centrum? Kan jag rycka upp mig? NEJ!! Jag kan inte, tanken får mig att börja gråta.

Hur kan människor orka gå såhär dag ut och dag in? Jag förstår att tanken på ett slut måste vara befriande på något sätt!

Jag försöker på positivt 12 stegsvis affimera mig själv, Jag är ok, du kommer orka mer sen, du är i en svacka. De annars så lugnande orden, har ingen effekt på mig längre, och det gör mig skräckslagen! Var är jag på väg? Neråt, verkar vara enda vägen.

Jag ska ringa psyket nu, de har inte hört av sig -eller har dem det, många skyddade nummer missade på min mobil?-, och höra vad deras berömda krisreaktionssamtalskontakt tagit vägen?

Var är min son?

Sitter och väntar på sonen, som inte setts till sen i morse, hans mobiltelefon ligger vid badkarskanten och lyser med sin ägares frånvaro.

Här kommer visdom ifrån Orienten.


"En österländsk myt berättar om när gudarna en dag beslöt sig för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen.

Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen uppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den?
Det roliga och spännande var ju själva sökandet."Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget", föreslog en av gudarna. "Där blir den lagom svåråtkomlig!""Nej", sade en annan gud. "Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!""Varför inte lägga den på månens baksida?" dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och äldste guden på idén: "Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!".

Jag får inte riktigt till det, så det känns msn härinne på blogger. Men som vanligt tar förändringar tid. Även om det är något så trivialt som att byta blogg. Innan man kommer underfund med alla nya funktioner och alla gamla som kändes mer ... ehhh.. rätt.

Jag grät igår, så när jag vaknade i morse vara ögonen alldeles igensvullna, röda och de gick nästan inte att öppna. Jag gråter för att allting känns så orätt, konstigt, och främmande för mig.

Hur jag än försöker, så känns det som jag gör fel någonstans. Jag famlar mig fram, säger med sträng röst, snäll röst åt mig själv att jag inte är fel på något sätt. Men jag lyckas inte. Min självkritik når nya höjder. Jag är glad att jag hittade Alanon i allt det här, det syns som en gudomlig kraft vägleder mig sakta försiktigt, och samtidigt uppmanande dit.

Jag slits itu av alla krav, köpa mjölk, göra mat, tvättstugan och umgås med vänner, skriva, vara med min kille, gå på möten. Jag vill börja jobba, så jag innerligt kan lägga ifrån mig en del krav, så jag inte känner att min tid kan spenderas mer värdefullt än nu.

Jag pratade med min kille på morgonen, han sval och inkännande, jag skamfylld och kvävd. Han berättar så lyckligt om sina barn, hur perfekta dem är, hur bra det ska bli när de placeras, hur bra familjen är. Jag frågar honom om han inte känner igen medberoendesignalerna, han som bott nästa 15 år med en kvinna som blivit fråntagen sina barn, pga alkohol och droger. Han säger Nej så var det inte, jag var beredd på när hon skulle dricka". Jag hör att han är ärlig, därför blir det så förvirrat, när han säger att han inte kännt något.

John Bradshaw beskriver det såhär i sin bok Frigör BARNET inom dig. "Omvärldsberoende (medberoende, min not), utvecklas i störda familjesystem. I en alkoholistfamilj blir alla beroende av alkoholistens drickande". Jag är en produkt av en sån familj, min pappa är alkoholist och drogberoende. Jag är stigmatiserad av den första tiden i mitt liv, tillsammans i denna familj, där vi alla utvecklade strategier för att överleva.

Jag levde mina första år i livet, alldeles ny på jorden i en familj där INGEN visste vad som skulle hända, där det alltid skedde katastrofer, krig och våld. Där min pappa styrde med järnhand, denna hans medspelare i alkoholgudens grepp. Jag vet att vi kom hem ibland, och han satt och hade druckit, massor alltså, han var rejält full. Mamma frågade -Har du druckit? - Nej!

Det var en i mängden signaler som visade mig att jag hade fel, att jag kände fel. Alkoholisten lider nämligen av en sjukdom som gör att han förnekar. För ett barn i en sådan familj, blir det ödestigra konsekvenser, eftersom barnets känslor måste ignoreras.

Min killes dotter ringer honom varje dag, jag känner först ett stygn av avund, va gulligt av henne, Gud vad han är älskad av henne, vilken tur för henne att hon har en sån fin pappa, som aldrig slåss eller höjer rösten". Så gör inte mina barn, de räknar med att jag finns här, för dem. Igår berättade min kille att hans dotter ringt honom och sagt att hon var "jätteglad att han varit så glad och positiv" (inte så flummig som han var över jul, min not). Min kille låter glad när han säger det, som att det är en bra sak som hänt. Medan jag känner att mitt inre reser sig av irritation, av ilska.

- Hur kan han tycka att det är ok, att hans dotter blir glad om han inte är påtänd?

Jag skulle bli ledsen, om mina barn inte kunde räkna med att jag var drogfri när de kom till mig. Jag skulle bli oerhört sårad, om jag var glad och trevlig och inte hade tagit något, var ljusglimtarna för mina barn. Det skulle såra mig djup, djupt.

Jag vet varför jag överhuvudtaget bryr mig, jag är ju medberoende. De känslor det väcks i mig, gör ju ont. Att han är där han är. Samtidigt blir jag avundsjuk att han alltid har sina barns kärlek, kanske mer för att de är medberoende till honom, och han lever i ovisshet att det är så, utan bara tycker det är ok att hans 12 åriga dotter ska känna sig som en medberonde till honom. Jag undrar när denna dotter ska göra revolt emot att vara snäll? Jag var själv den lilla söta snälla flickan, tills jag hittade droger, och alkohol. Då gjorde jag revolt emot all den tid jag levt för andra människor, och all den skam jag kände inom mig. Jag gjorde mig illa, för jag trodde att det var mig det var fel på. För en liten flicka kan det bli ödesstigert, det blev det för mig.

Det är en annan historia.

Sinnesro

Hur ska man mäta Sinnesro, tillfrisknande?

Dagen började med att min kille åkte ner till sina barn, därnere vet jag att han har en kompis som tillhandhåller tabletter, vilket min kille precis klivit 'ur' ifrån.

Jag känner oron komma krypande någon gång på efteremiddagen, inte tillräkligt för att fullständigt knocka mig, men den finns där, smygande, närvarande. Jag är så 'duktig' (hatar det ordet) så jag iallafall inte sätter mig fullständigt apatisk, utan badar och tvättar håret, kollar mina räkningar och sånt jag annars inte klarar när oron kommer.

Sen iväg på ett Alanonmöte, när jag går ombord tunnelbanan, är oron så stark så jag tittar på klockan. Första impulsen är "Skit i honom, Dra, Stäng av honom, Spring så fort du kan". Men jag lyckas lugna mig, är ju trots allt på väg möte där de är experter på den här sortens oro. Klockan 18:00 har han redan 'klivit på' i min fantasi, jag gör upp mentala förberedelser för hur jag ska orka hantera detta en gång till, hur jag ska undvika att inte hamna på psyket igen om värsta tänkbara scenario inträffar, att han tar återfall.

Att jag ens tänker så gör mig ursinnig, och smärtsamt medveten om innebörden i våran relation. Hur det kommer att påverka mig framöver, visserligen är jag expert på katastroftänkande, men jag brukar också kunna ta fram mitt sunda förnuft. Emot droger finns inget sånt, det vet jag.

Mötet är jättebra, jag delar om min oro, och min fullständiga brist på tillit, det handlar inte bara om relationen med min kille, utan om de flesta människor jag möter. Jag ställer mig in på att de 'fuckar' mig så slipper jag bli ledsen. Så som jag gör med min kille. Men ; sanningen är den att den sorgen det väcker att verkligen och jag menar verkligen känna in den känslan, det är mer än jag klarar.

Jag pratar med min kille på kvällen, vid 23:00 ringer han, han har precis skickat sms, där han säger att han försökt ringa mig i 1½ timme. Jag blir förvånad givetvis, och tänker "det kan han inte gjort, det har inte ringt hos mig?" , vilket givetvis sätter igång försvaret, vad ska nu komma? Ska han lägga skuld på mig för att komma undan själv? Jag intar försvarspositionen direkt.

Jag förklarar för min kille, - och ja, jag vet inte om det är rätt vara ärlig?-, att jag blivit orolig, och att jag vet inte om jag kommer orka vara såhär orolig hela tiden? Kommer jag med Alanons program kunna släppa honom, vad han gör? Eller kommer den här oron bli min ständiga följeslagare? Den sista möjligheten gör mig sjuk, jag känner så mycket smärta och vet inte om jag kommer orka mer smärta?! Jag har haft min beskärda del, och jag får tankegångar att jag kanske inte orkar ha en relation. Jag är så smärtsamt rädd för kärleken, och det brukar min kille vara snabb att på minna mig om.

Men ska kärlek kännas såhär? Är kärlek att gå omkring med en ständig oro?

Kan det vara så verkligen, och det viktigaste; Är jag redo att betala
priset?

Samtalet slutade med att min kille blev arg på mig, irriterad, förorättad, över att jag ser allting så svart. Jag blev arg och sa ett snabbt Hej då, och därmed tar smärtan vid igen om inte än värre.


Nu sova!

Min kille har åkt iväg, jag ensam kvar härhemma, skolan börjar ju idag gör sonen. Alldeles ensam, det firade jag med att gå naken en stund, bara sådär.

Det är som om kroppen minns det mitt förnuft vill tränga tillbaka, den far och flyger och beter sig inte som den brukar. Den 'minns', att vara på sin vakt, emot saker som är oförutsägbara.

Min kille och jag har ju återfunnit varandra, eller hur säger man? Återförenats, efter han klivit av sina droger. Det är som att kroppen minns att han varit annorlunda, att sinnet ser den gamla men att kroppen påminner. Magen gör ont, lederna stelar än vanligt, att vara öppen sexuellt svårt.

Kroppen vill inte glömma ... !