Flytt

Bloggen har flyttat, hänvisning saknas. Texten jag lämnar kvar är, snodd ifrån Jenny.

- Du har rätt att bedöma vad som är rätt och riktigt för dig
- Du har rätt att inte ständigt be om ursäkt för ditt beteende
- Du har rätt att inte alltid hitta lösningar på andra människors problem
- Du har rätt att ändra dina åsikter
- Du har rätt att begå misstag
- Du har rätt att säga "jag vet inte"
- Du har rätt att säga "det bryr jag mig inte om"
- Du har rätt att säga nej, utan att känna skuld

Källa: okänd

Årsta-71

När jag var 7 år, satt jag utanför en lägenhet i Årsta, i våran Volksvagen. Pappa hade stannat där efter något besök vi gjort, troligen hos Farmor.
Han vände sig emot mamma och sa att han skulle upp och göra ett ärende hos sin jobbarkompis och att jag skulle följa med.

Jag tror mamma var så trött, så hon kanske bara var glad att slippa han för en stund, och bara ville sitta och titta ut genom fönstret eller prata med min lillebror som satt bredvid mig i baksätet.
Mamma reste sig och släppte ur mig ur bilen, hennes blick dröjde sig kvar, som om hon ville protestera, men inte orkade.

Pappa tog min hand, och vi gick emot huset, över den snötäckta trottoaren. Porten var gammal 50-tal, med rundad trappa. När vi börjar gå upp för trappan, märker jag pappas frenesi, han går snabbare, snabbare, jag orkar knappt hålla tempo, mina ben är så korta.

Jag märker också den lilla rösten, jag så ofta bortsett från, viskande. Konstigt att just jag ska följa med, vill inte egentligen. Pappa är redan uppe på avsatsen, mina ben är små så jag hinner knappt upp innan han trycker på klockan.


Ring ..

Ut kommer en kvinna, målade läppar, knallröda, som rubiner, med en morgonrock. Mina blickar dras emot hennes nakna ben, som tittar fram. Jag ser ner i marken, rösten nästan skriker, det är något fel här.
Min pappa lutar sig fram och kysser henne, och presenterar mig. Hennes hand är kall, med mycket röda naglar på de långa fingrarna. Hon drar mig in, vill visa. Jag följer med, som så många andra gånger. Hon visar mig sitt lilla gull-rum, som ligger precis bakom köket, det är som matrum, fast omgjort. På sängen som står där, ligger en nalle, han ser inte glad ut hinner jag tänka.

Hon lämnar mig, och går ut till pappa, var är han? och jag hör de mumla något. Sen hör jag det välbekanta ljudet, pyys-ljudet, som betyder ölburk, eller för mig att min pappa kommer förvandlas. Jag sitter med nallen i knät och vågar inte röra mig, jag tränar på att försöka att inte andas också, för då kanske jag kan höra vad som kommer att hända?!

Ska vi inte gå?!

Vågar jag inte fråga, istället hör jag hur andhämtningarna därut blir mer och mer högljudda. Som stånkningar liksom. Jag trycker nallen emot bröstet och försöker lämna kroppen, som jag ofta gör.

Då ska vi gå. Pappa säger till, och jag reser mig, vet inte hur länge jag suttit så med nallen, men helt plöstligt får jag gå.

Vägen ner genom den rundade trappan får jag instruktioner vad jag ska säga mamma, jobbarkompis som heter Benke. Jag är van, och säger aldrig någonting. Men när jag möter mammas blick denna gång, är huvudet böjt och min kroppshållning ännu mer försjunken.

Detta är en sann historia från mitt liv. Den gör det också lite enklare för mig att acceptera att jag behöver tillit i en relation, och att jag behöver jobba mentalt med att alla män inte är som min pappa var/är.

M:s och min relation har på många sätt varit underbar, han har bekräftat mig, jag har kännt kärlek till honom, han har visat sig.

Men .... för mig krävs det en tillit som är helt annorlunda än den M och jag har, kanske jag aldrig hittar den i någon man, kanske är jag alldeles förstörd?. En sak vet jag, att jag har inte varit mig själv i relationen med M. Alla svek, lögner har förvandlat mig till en misstänksam, cynisk, hård och kall person. Något jag aldrig vill vara igen.

Really love

A love that

tears you

down

Aint really

love

Mary

Enough crying

Cause um

The sex was good

You had my mind

And I let youCome back

Every time

You would

Violate

And cross

The line

And you

Knew that IWould be

The typeTo always

Wait so patiently

Thinkin'

You was comin'

Home to me

WellDamn,

I never heard

The keys

OrFelt ya taps

Sayin' are

You sleep

Don't wanna

Play house

No more

So dumb

To think

You gon

'Marry me

I got to be out

My mind

To think I

Need someone

To carry me

I've done enough

Cryin', cryin', cryin'

(Cryin', cryin', cryin')

It's time to say

Bye, bye, bye

It's time I

Do something

For me

It's time

I choose

My clothes

Choose my friends

Be with my family

They been asking

Girlfriend

Where you been?

We ain't seen

You in weeks

Been chasin

'This fool around

Thinkin' he gon

'Hold me down

I would

Follow his lead

Thinkin' I would

Be the one

He keep around

What I needed

Not ya finance

And all that

I needed

Real commitment

I really couldn't see it

Not the real man

You said you would be

In this relationship

So many men

Think all

A girl needs

Is to be sold

A dream

But I won'tFall for it

Don't wanna

Play house no more

You treat me wrong

Tired of you

Playin' me

I been lookin

'At the front door

This ain't yours

So let me do me

I've done enough

Cryin', cryin', cryin'

It's time to say

Bye, bye, bye

It's time I

Do something

For me

Jag är fullständigt ok.

Jag är inte tokig, bara omtumlad av dessa år tillsammans med M, alla lögner, svek och oro. Jag är medberoende.

Ett glömt själv

Dagens ros; går till Distriksläkaren. Hon som jag gått till och nästan inte räknat med, för jag var van vid de andra som bara bytte namnet på dörren. Men hon har stannat ! I 6 år har jag gått till henne, och hon tom vid ett tillfälle skickade ett förslag där jag kunde få hjälp som hon själv tagit reda på. Vilket höjdare. Jag tycker sånt är ovanligt, att få träffa samma människa så länge. Jag har också börjat berätta saker som jag inte trodde, till henne ang min hälsa.

Dagens insikt; går oavkortat till boken jag lånade på biblioteket idag, efter jag betalat 200:- i förseningsavgift, jag frågade om jag fick pruta, men det gick inte. Det man inte har i huvudet, får man ha i plånboken".

Dagens storm; är i mitt inre. Dels av ofömågan att vara med M, och dels för sorgen det väcker i mig. Jag vet inte vad som är värst, att M inte läser mina ord (för att jag sa till honom), eller att han läser men inte skriver. M säger jag är dubbel, jag är dubbel.

Jag är dubbel för att det varit mitt försvar, jag har haft det emot M också, fastän jag spelat annorlunda. Men innerst inne har han aldrig riktigt nått, även om jag många gånger velat. Men överlevnadsdriften är starkare, mycket starkare.

Jag ska skriva några utvalda stycken ur boken, jag vet att många vuxna barn och medberoende känner igen sig, det finns ingen som inte utvecklar skadad personlighet av att växa upp såsom vi. Vi bär det med oss just nu i denna sekund, du och jag.

”Tidigt under livet, har hon lärt sig att andra kan göra henne illa, och som resultat av detta blivit livrädd för att bli beroende av någon. Det som ursprungligt var öppet, sökande, och förväntansfullt har blivit förvandlat till en attityd och misstro. Barnet gav upp hoppet om att få det som det behövde och lärde sig istället att det måste försörja sig själv. Priset för detta blev bristande förmåga att älska, att i tillit närma sig andra. Alldeles för tidigt tappade det lilla barnet kontakten med sina innersta känslor och behov. Dess finaste egenskap och största tillgång – förmågan att i trygghet och tillit kunna vara tillsammans med andra människor – kapslades in och gömdes djupt i det undermedvetna.

Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständigt, oberoende. Detta kan ge ett starkt och säkert intryck, som för betraktaren för tankarna långt ifrån det lilla behövande barnet som trots allt finns bakom den självsäkra fasaden. Hon kan ha invecklade fantasier om relationer, men i verkligheten är hon mycket rädd för andra människor. Korta eller till intet förpliktigande neutrala relationer går an. Det är det intima och hårt bundna som väcker djup ångest. Att uppleva relationer i fantasin, eller nöja sig med tillfälliga, eller känsloneutrala relationer skyddar henne emot risken att återigen konfronteras med den smärta och besvikelse som hon som litet barn lärde sig förknippa med beroende relationer och kärlek till andra. På många sätt försöker hon handskas med detta. I en sådan personlighetsbilda finns ofta inslag av överlägsenhetskänslor, föreställningar om allsmäktighet och o att klara sig helt på egen hand utan att behöva andra. Oftast varvas dessa föreställningar med känslor av mindervärde, djup osäkerhet, och självtvivel. Blotta tanken på att vara svag, beroende, är ångestskapande och måste till varje pris undvikas. Samtidigt är det just detta – att vara liten och behövande och ändå accepteras- som hon längtar efter.

Ofta är hon mycket duktig på att dölja allt detta. Beteende som är till för att dölja en människas inre tomhet och ensamhet kan ta många former. Ibland är en sån människa kylig, avvaktande. Lika ofta är hon dock festens medelpunkt, den som alltting kretsar omkring. Samtliga beteendemönster kan användas för att hålla andra borta, skydda emot beröring, dölja den levande människan som för länge sen försvunnit in i sig själv".

Inte undra på att vi är rädda att någon ska se oss. Jag tänker klappa på mig rikigt mycket ikväll, bada och ge mig själv fina affirmationer, att jag är fin som jag är. Och sen ska jag kolla på Dogwhisper som jag älskar, om jag ändå vore Ceasars hund, så skulle han se hur rädd jag var, och göra mig trygg! *önska*.

Aniara

"Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall, det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv, men glömde vara.

Jag reste alltid runt men glömde fara, ty jag satt fånge här i Aniara"

Harry Martinsson

Ensam

Ensam är stark

Jag klarar inte att öppna mig och bli bespottad, eller förnedra andra människor. Jag vill finna styrka i mig själv, och inte behöva ligga andra till last. För mig blir det ledordet, och jag kommer hålla mig på känslomässig nivå med människor som jag själv klarar av. Annars blir jag den där bitchen, som jag inte klarar av att vara. Jag vill aldrig visa någon annan den sidan igen. Jag vill aldrig bjuda in någon i mitt inre igen.

Så känns det

Nu

Jag har bett om en break/paus ifrån M. Jag vet många gånger förut jag bett om det, men tagit honom tillbaka, för återförening. Vissa gånger har jag själv bett M komma tillbaka till mig, och det får jag ta skulden för nu. Jag har/är dubbel i mina känslor emot M. Så många gånger jag blivit sårad, så många gånger jag sårat M, sitter som ristningar i mitt hjärta.

Jag är den svaga nu, när jag visar exakt vem jag är under det glättriga, sexiga ytan är jag "jobbig, löjlig, taskig, psykiskt instabil".

Jag märker att M börjar dra sig ifrån mig känslomässigt, att han tycker det är oerhört jobbigt, frustrerande med mina känslosväningningar. Jag blir den svaga som jagar, och han är den som mest vill dra sig undan. Så många gånger sakerna varit annorlunda. M sa idag att när jag beter mig såhär är jag som när han benzar. Och han har så rätt, jag är som aktiv fastän jag inte tar några droger.

Därför har jag bett om en paus ifrån våran relation. Jag lämnade också tillbaka ringen till M idag. Mest för att jag inte känner mig värdig att ta emot hans gåva, när jag riskerar att vilja lämna tillbaka den. M blir ju arg såklart. Och ringen symboliserar mer våran relation än vad vi anar. Han vill ge mig sin kärlek, och jag har sånt självförakt så jag klarar inte att ta emot honom. Våran relation har varit full med svek, fula ord, och misstänksamhet och droger.

M säger sig veta att allting som hänt är mitt fel, min misstänksamhet, min oförmåga till att ta emot hans kärlek, min respektlösa agerande emot honom. Han förstår inte att alla saker samlas i mig, att jag inte stänger av mig själv, efter det som hänt. Jag litar inte på M, jag litar inte på hans drogfrihet. Att 'släppa in honom' är dödsångest varje gång, fastän jag intalar mig själv att jag "klarar det den här gången". M förstår inte att jag kanske inte kan omformera mig och starta om igen. Och jag vet inte heller om jag klarar det. Såren sitter kvar och kan börja blöda när som helst, med M är det detsamma som att ha en blodrädd sköterska bredvid sig. Varje gång jag blir osäker startar jag något i honom, som gör att han agerar respektlöst i sin rädsla. Idag tyckte han att han hade 'rätt' till det eftersom jag var så taskig och behövde en paus, och för att jag lämnade tillbaka ringen. För M är det detsamma som att säga att han inte är värd att älskas, för mig är det samma sak. Våra rädslor lierar sig med varandra, och förökar sig som amöbor inom oss.

Jag har bett om några veckors paus, dels för att söka hjälp för mina övergrepp som aktiveras fruktansvärt i den här situationen, dels för att försöka sortera mig själv.

Biopolär

◦ 71% har varit/är utsatta för fysisk misshandel
◦ 68% har varit/är sexuellt utnyttjade, flickor och pojkar
◦ 62% upplever grovt våld i hemmet och familjen

Pågående forskning visar att borderlinepatienter oftare varit med om tidiga separationer från viktiga personer (fadern eller modern) samt att de blivit känslomässigt försummade av sina vårdgivare. Ofta är det så att föräldrar till borderlinepatienter också har svåra problem när det gäller impulskontroll, känslomässig instabilitet eller drogmissbruk.

Är det här jag?!

Lider jag av någon allvarlig känslomässig störning?

Kan jag tillfriskna?

Ja, allting stämmer på mig, mina känslomässiga dalar som svänger mellan svart-vitt, min obefintliga impulskontroll. Att jag blev lämnad när jag var liten? Och att jag har problem i nära relationer.

Jag kanske är sjuk, och kan bli frisk. Insikten träffar mig rakt i magen, gör ont, vrider om. Skammen griper hårt, så hårt att jag nästan inte kan hantera min kropp.

M och jag var tillsammans i fredags, jag har kommit på att jag är oerhört sårbar när jag visat mig känslomässigt, som om jag håller på att dö. Eftersom jag inte klarar att säga det till M på ett 'normalt' sätt, blir det oftast i samband med hans tabletter. Jag börjar ana att jag behöver detta även när M inte tar tabletter. En känslomässig paus, en timeout där jag får sortera i mina tankar.

Istället för att säga det, (eftersom jag vet att M reagerar med rädsla inför det) blir min paus ofta någon stor verbal fight, med mig som förlorare. M är heller inte villig att se mig gå 'in' i mig själv för att landa, det väcker hans övergivenhetskänslor.

Jag skickade ett svar till M idag, där jag skrev av en psykologs svar till en tjej som också undrade över sin killes önskan till break/paus/timeout.

Psykologens svar:

"Håll dig undan och satsa på studier och vänner tills han hör av sig. Män behöver få vara ifred efter en period av intensiv känslomässig närvaro. Du har inget att oroa dig för, om du undviker att kontakta honom."

Om jag kunde förmedla det till M istället för att ständigt göra våran relation till en berg-o-dalbana, där jag kastar ut/gör slut, med honom. Och istället försöka att få M och förstå, vilket jag känner nu kommer att bli som att bestiga ett mycket högt berg, men jag ska försöka. Även om våra samtal sista tiden följt samma mönster, med återföreningssex och alla kärleksbetygelser som finns.

M säger att jag är sjuk, och jag börjar tro honom. Jag är alldeles för känslomässigt skadad för att överhuvudtaget ha någon form av kärleksrelation, eftersom jag inte kommit längre än såhär. Jag är förvånad att jag ens släppt 'in' på det sättet jag gjort, och mycket stolt, med tanke på vilka förutsättningar jag haft.

Jag vill inte göra illa M genom att lägga ut mitt känslomässiga skadade på honom. Vilket jag förstått att jag gör. Jag skulle behöva mer förståelse ifrån M, men det är att begära för mycket, han har visat mer än tillräkligt.

Jag kommer att söka hjälp i morgon!