Polis

Inatt ringde mobilen klockan 3:30, min son var misstänkt för brott och de ville att jag skulle komma för att vara med vid förhör.

Jag har misstänkt detta länge, ända sedan han började skolan i Augusti har han betett sig underligt. Vi går på Resursenheten inom stadsdelen och pratar, så jag har på något underligt sätt kännt mig trygg.

Min sons sociala skyddsnät är inte stort, en bror som är Aspis, och en pappa som är medlem i ett kriminellt gäng. Jag är den - i hans liv - som är hans enda förebild, men han saknar en manlig gestalt i sitt liv.

Jag är glad för mina år i samhällets utkant, så en del av mig kan förstå hans handlingssätt, - som iof kanske inte är så bra?-. Jag har genom att visa honom försökt få honom att förstå att han faktiskt snart måste välja väg. Med en troende mamma och en kriminell pappa har jag förstått att hans vägval är något komplicerat. Han har också en förkärlek för kickar. Något som kriminalitet ofta står för. Blandat med dåliga erfarenheter i skolan är utgången på något sätt mörk.

Han var iallafall ganska rädd, och skrämd av upplevelsen. Jag har bett min högre makt under sista tiden att visa min son något. Som kan få honom att få en tankeställare, så på något sätt känner jag mig bönhörd, på samma sätt som det känns otroligt frustrerande.

Jag är glad att jag inte reagerar som mamman jag mötte där igår, hans medbrottslings mamma. Hon var helt övertygad om att hennes fina son haft otur, blivit lurad av dessa andra hemska kompisar. Jag tror problemet är mer komplext än så, speciellt efter jag fick höra att det faktiskt varit hennes son som varit den drivande, - tillsammans med min *suck*!

Det var en gudagåva att ha ett arbete att gå till efter vi kommit hem ifrån polisen halv 7 i morse, tackar ödmjukast för det.

det finns en mening med allt...... (gäller bara att hitta den).