Start

Sån där dag igen! Tankarna tänker, trängs och brottas, ang allt som ska göras och inte blir gjort. Det är konstigt att när jag vaknar och det första jag tänker på är vad jag ska göra, så väcker den tanken liksom alla andra såna tankar.

Följden blir alltid, ingenting!

Det är som slagsmål, ena sidan vill destruktivt gotta sig i självömkan, skuldkänslor. Den andra vill göra, för att få bort den andra. Oftast vinner den 1:a, men jag har också smakat på vällusten när jag vunnit, och den får mig att undra om jag inte gillar att vinna. Om en del i mig gillar att slå på mig själv?!

Nu tex, vaknade jag med en tanke om hur jag ska planera dagen utifrån att jag nyss blivit ägare till den skönaste sängen som finns i universum. Den står cirka 900 meter härifrån, hos en väninna som ska flytta och därmed vill bli av med mästerverket. Glädjen att få sängen, är som att bli väckt på julafton 7 år gammal och få den där bandspelaren, visserligen mono, fast med inbyggd mikrofon så man kan låtsas intervjua sina kompisar. Jag blev glädjeskuttigt glad.

Sängen väcker andra tankar såklart, om jag ska ändra om samtidigt. Tyvärr stannar det inte vid bara det, utan fönstertvätt, diverse vinterkläder, kartonger som kan tänkas bli nytttiga, gardinbyte, och en stor tvätt som väntar på tvättstugetid. När allting hopas sig sådär, borde jag ju vara inlärd på en sak i taget. Så är det inte.
Alla saker samtidigt snarare, vilket resulterar i apati, maskning ifrån uppgifter, datorsurfande, trötthet och huvudvärk.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe till -kopp 15-, sen ska jag iväg, skit i att inte allting blir gjort. Min gamla madrass ska ner till soporna, börjar med det och sen går jag och hämtar det jag kan ta själv, och sen vilar jag!! M ska komma senare och hjälpa mig över med den himmelska sängen, det blir för oss att bära underverket.

Jag förstår faktiskt inte hur jag fortfarande älskar M som jag gör. Men det gör jag, han är alldeles underbart vacker när han är drogfri, jag älskar honom innerligt och kan inte slita mig ifrån honom på något sätt. Jag försöker att leva oavsett vad han gör, och älska honom när jag kan.

Kanske låter konstigt men så är det, idag.

Kaos

Att sammanfatta veckan blir en omöjlig uppgift på dagens blogg är nästan omöjligt. Därför försöker jag kort ner det som hänt.

Förra helgens lördag börjar med att jag hittar M på plattan, i färd med att köpa droger, när jag är på väg att köpa födelsedagspresent till min son som fyller 15. Att vara trevlig, och fira sonens födelsedag efter det, krävdes ansträngning.
Måndag innehåller Uppsala, Ulleråker, där jag får reda på fler av M:s lögner, men jag får också höra M för 1 gången vara ärlig emot dem, där han är.
Första dagarna i veckan handlar uteslutande om M, hans missbruk, och alla instanser som nu är inblandade.

M har med sitt tysta, nästan omärkliga sätt, en fenomenal förmåga att liksom kännas som han-kan-ingenting-själv. Och en förmåga att låta människor prata för honom. Jag märker det själv med mig att jag hamnar gång på gång, i den här klassiska medberoendefällan. Jag vet/talar om vad M behöver och ska göra. På så sätt försöker jag styra honom. Jag vet inte om M är medveten om det själv, för jag ser att många människor gör det emot honom.

Det är så naturligt alltihop. Alla bitar passar ihop liksom. Jag med mitt barndomstrauma som gör att jag vill ändra M eftersom jag omedvetet försöker ändra mitt förflutna på det sättet - psyket komplicerat. Och M som blivit omhändertagen, först Sabbatsberg, sen sos, sen hans mamma som har varvats med hans ex, och diverse myndighetspersoner.
Veckans höjdare var iallafall när M blev tillfrågad en sak av sin socialsekreterare, vad det var och vad M svarade väljer jag att behålla för mig själv.

En sak kan jag säga, det visade verkligen sjukdomen beroende i sin allra högsta förnekelse.

Det positiva i veckan, är att jag kunnat hållt -för det mesta-, en bra nivå, en kärleksfull inställning till det här, och lyckats med konststycket att inte låta M:s liv påverka min sinnesro i någon stor utsträckning. Det är jag värd.