Värme

Tjoho, jag känner jag börjar tillfriskna. Idag var jag på mötet, och så omgiven av värme, och innerlighet så jag blev alldeles varm inombords. Gråten kom upp till ytan, av hur tacksam jag är som har fått en sån gåva. Att tillhöra, att vara del i ett sammanhang.

Därmed blir också min attityd emot de som inte fått den här gåvan, utan fortfarande svävar runt därute utan mening.

Som M, först ser jag på mobilen -innan jag är på väg till mötet -, att hans kompis ringt flera gånger. Detta väcker något olycksbedådande över sig, och jag märker hur magen knyter sig. M har försäkrat att han inte tänker kliva tillbaka till Miss Ro, och jag har sagt att jag har svårt att tro på det, med tanke på föregående försäkringar.

Jag ringer upp kompisen, inget svar, sen M och han svarar inte heller. Jag tar det lugnt, andas och tänker att jag faktiskt inte behöver göra någonting, ingenting har egentligen inte med mig att göra! Jag får tag på kompisen, som frågar om jag ska möta M - för enligt M skulle vi det! -, och jag hör kompisens röst, andhämtning andas irritation. Jag säger att jag precis innan, fått tag i M och att jag är ganska säker på att han klivit på. Han säger att han också tror det.

M försöker som vanligt skylla ifrån sig, att det är mitt fel att han blir utkastad, och kompisens fel att våran relation är så dålig. Jag kommer till mötet och upptäcker till min förvåning att jag kan koppla av !!? Mina tankar som annars konstant brukar vara hos M, finns plötsligt här, precis där jag är. Alla tankar på vad som ska hända, hur jag behöver förbereda mig är helt borta!?

Det är en ovanligt besynnerlig känsla, nästan onaturlig. Som att all min energi plötsligt släppts fri och kan flyga som den vill, inte vara fasttjättrad vid M och hans förehavanden. Jag är plötsligt fri, kärleksfullt buren. Mycket konstigt, och jag förundras över hur skönt det känns att plötsligt upptäcka hur det känns att vara närvarande. Här och nu.

Efter mötet är jag uppfylld, av kärlek och tolerans, något jag bett om mycket på sista tiden. Inte ens M:s projektioner får mig att vackla. Jag ringer upp M och förklarar kärleksfullt hur jag känner, och säger att jag inte ser hans återfall som något personligt misslyckande, och att jag förstår att M vill förneka. Allt det jag bett om har besannats, någon sa till mig på ett möte, "var försiktig med vad du ber om, du kommer få det!". Det jag nu bett om är kärlek och tolerans emot M:s missbruk, och jag känner att jag är lugnare än jag varit på länge. Jag vet att M inte vill ljuga, han gör det för att han är sjuk, i beroendet. Den han mest ljuger för är; sig själv!.

Att vara kärleksfull emot M idag, är en av de största gåvorna jag fått på mycket länge. Det värmer oerhört långt in i själen.

Tack Monika, för din kommentar, jag ska skynda långsamt. Min kärlek till M är oförändrad, det är hans droger jag inte älskar, som gör honom till den han inte är.

Sårbar

Jag är så totalt utan försvar, när jag pratar med M. Jag älskar honom innerligt, och på något sätt förlorar jag om jag tillåter han komma in med sin förklaringar, jag förlorar mig till honom igen. Jag är så rädd att bli sårad, besviken, kränkt och vara utsatt för M en gång till när han umgås med Miss Ro.

Jag tror på M när han säger han vill förändras, jag tror att han verkligen vill det. Men frågan är hur långt det sträcker sig de där blåsiga dagarna?! När allting känns skit, och allmännt piss?!

Att ta tillbaka M är som att dagligen slänga sig ut på en luftfärd utan att veta var/om jag kommer landa, och hur hårt denna gång?! Jag vet att M inte vill ge mig det här. Jag vet att han älskar mig.
Men frågan återkommer iallafall, i olika skepnader?!

Hur ska jag orka en gång till?!

Hur ska jag orka leva i den här ovissheten, och vad har jag för val?. Alla frågor trängs och vill ha uppmärksamhet, nu! Det är ett virrvarr av trådar jag får fatt i, och ingen ger mig något svar. Jag har pratat med M, något är annorlunda, kanske för att han vet att jag är på väg ifrån?! Men också något i våra samtal, även om jag är så arg och besviken , och ledsen. Att M krossat mina drömmar, ja - det känns så - jag vet att det inte är riktigt så. Men jag tillåter mig att sörja det iallafall.

Jag förstår inte varför jag stannar kvar, varför jag överhuvudtaget engagerar mig?! Och det är som M säger, när han ifrågasätter om jag älskar honom?! Och det är ju det, jag älskar honom, därför finns jag kvar. Jag är inte medberoende i min kärlek till M, men till situationer kring M. Jag är inte bara sjuk, jag kan ha ärliga känslor, i det här också. Och det är det som gör det så svår, så smärtsamt.

Jag har iallafall ringt familjerådgivning, M skulle gjort det i Oktober redan, men allting omkring har på något sätt gjort att vi fokuserat på annat. Vi står härmed i kö till rådgivning. Och M väntar på avgiftning. När jag träffade M i lördags, kände jag att något hade hänt, iof hade jag bett om kraft och styrka, att inte bara komma i ilska. Jag lyssnade på M, vid våra andra återföreningssamtal brukar det mest vara jag som pratar, och beskriver hur det ska vara och inte vara. Denna gång fick M förklara, och jag lyckades under 2 timmar lyssna. Det är stort för mig.

Jag är rädd att M och jag ska såra varandra så mycket så vi inte kan fortsätta, jag är rädd att vi redan har gjort det. Jag är rädd för allt, att vara utan M att vara med M. Allting känns bara litet och vingligt just nu.

Besök ifrån Falun

Oj så glad jag blev igår. Hade precis sett Carola vinna schlagerfestivalen och var på väg att koka kaffe när det ringde på dörren. Sonen kollade och viskade "Det är K och U, därute". Jag hade ju inte gåbortstassen på mig, utan softade i mina utslitna joggingbyxor. Men vad gör väl det, när sällskapet inte bryr sig om såna petitesser. Det var som att träffa en kär släkting, -vilka jag inte har så många-, och mötet var fyllt med innerlighet.

Och jag som brukar ogilla oväntade besök, blev så glad så jag strålade. Varför jag blev det, kom jag på när jag senare på natten nöjt somnade. De tycker om mig, verkligen tycker om mig, de här 2 systrarna. Och jag känner dem, väl. Vi träffades första gången hemma på min gata, jag var rastlös, på gränsen till rotlös, började fundera sådär existensiellt tonårsaktigt, och föll ofta in i det svarta. När jag träffade K -som var min bästa kompis-, blev jag förbluffad. Hon var 2 år äldre, och jag såg upp till henne som en som ser upp till sin idol. Hon hade gjort det där som jag också ville göra, killar, öl, vin, puss o kram jeans. Allting som en tonåring drömde om 1979 i Farsta Stockholm.

Med K gjorde jag allt det där, jag drack öl, vin, hade olika killar och kände mig som precis exakt just helt enkelt tillhörande. Det var det här jag hade längtat efter. När jag drack, eller tog andra droger, var jag med i ett sammanhang. Utan det kändes jag svävande, fladdrande utan mål. Min dröm var en enda sak, att få egen lägenhet. Där jag kunde leva det livet som min andra idol hade levt, Janis. Jag såg ut som Janis, gick som Janis, designade mina egna kläder som Janis, lång lockigt hår som Janis, runda mörka glasögon som Janis. Där gick K och jag i vår egen lilla drömvärld.

Alla de minnena kom åter upp igår vid mitt köksbord. Att tala, titta, vara med, K och U var så givande så jag blev alldeles bubblig. Att Roy Andersons "En kärlekshistoria" gick på TV precis samtidigt när vi satt i köket och plockade fram minnen från våran egen ungdomstid var nästan för bra för att vara sant.

Ja jag blev levande, mindre ensam och återigen i ett sammanhang igen. Det var helt enkelt skitskönt.