Ljuset i mitt liv, är mina aha upplevelser. Såna där när jag funderat och funderat på hur jag ska lösa ett problem, och så plötsligt finns bara lösningen där!
Jag har inte kommit så långt med M än. Vi håller på i samma hjulspår som tidigare, med skillnaden att jag inte längre tar åt mig av det som händer när han träffar Miss Ro.
Situationen är nu denna;
Jag har ställt ett ultimatum som M vill ändra på. Det är att M ska gå på möten och var inskriven i behandling innan vi börjar om igen. Enligt M älskar jag honom inte tillräkligt om jag ställer såna krav. Han vill "vi ska fixa det här".
Det är just dem orden som får mig att falla tillbaka gång på gång. Ordet vi. Jag är medberoende, de vill vara med och fixa, de vill göra rätt och ha kontroll. Han är beroende, och om han vill fortsätta med benz, vill han ha någon att skylla på. Därför har jag fått insikt att vi funkar inte längre. Det måste vara M!
Nu är det 3 veckor sen M stod på Plattan och köpte droger, 3 veckor sen som han rånades och hittades långt ifrån Stockholm. Första dagarna var mitt ultimatum lätt att följa, och han var inställd och kraftigt påverkade av det som hänt.
Men så går tiden, den letar sig in i rädslan, och för sakta in förnekelse igen.
Jag märker det, vet inte om M är medveten om det!? Men sakta förs vi tillbaka till varann igen, och det är där vi är nu. Jag som sakta tycker synd om M som ska klara allt detta själv, - jag vill vara med. Vi träffas, mysigt för stunden. Jag glömmer alla konstiga telefonsamtal, isklumpen i magen när jag ska ringa M på kvällarna, fladdret kring ögonen när jag hör att M är på Plattan. Allt det börjar sakta försvinna för mig också.
Men inte helt, det finns alltid där närvarande, under ytan. Tills en dag, det pyser ut, jag blir sarkastisk, kontrollerande, och cynisk.
Tycker inte det händer något för M, med hans mötesgående, hans inskrivning på behandling, att han inte ligger på sos mer så han får hjälp.
Det var 'det' som hände i torsdags, på lunchen när jag ringde M. Jag blev tveksam till det 'här', allting. Som bara känns som en upprepning, och jag vet hur ont resultatet blir. Jag sa det till M, och på kvällen när jag ringde var M borta igen.
Nu är det inte längre om han har tagit eller inte som är svårt, jag har börjat lita på mig själv att bedöma på den punkten. Det är att om han inte gör något, kan vi inte fortsätta som gör ont.
Och det gör han, om och om igen. Och kommer fortsätta under hela våran relation som jag känner idag.
Jag drog mig ur, alla projekt, alla överenskommelser vi hade. Att träffas, gå på möte (för M behöver mig för att gå), all god mat vi skulle laga på fredagen.
Sån är min vardag, upp och ner i en ständig berg o dalbana, där jag får leva ständigt vaksam. Sånt tär på psyket på en människa, lika mycket på mitt som M:s!
