Årsta-71

När jag var 7 år, satt jag utanför en lägenhet i Årsta, i våran Volksvagen. Pappa hade stannat där efter något besök vi gjort, troligen hos Farmor.
Han vände sig emot mamma och sa att han skulle upp och göra ett ärende hos sin jobbarkompis och att jag skulle följa med.

Jag tror mamma var så trött, så hon kanske bara var glad att slippa han för en stund, och bara ville sitta och titta ut genom fönstret eller prata med min lillebror som satt bredvid mig i baksätet.
Mamma reste sig och släppte ur mig ur bilen, hennes blick dröjde sig kvar, som om hon ville protestera, men inte orkade.

Pappa tog min hand, och vi gick emot huset, över den snötäckta trottoaren. Porten var gammal 50-tal, med rundad trappa. När vi börjar gå upp för trappan, märker jag pappas frenesi, han går snabbare, snabbare, jag orkar knappt hålla tempo, mina ben är så korta.

Jag märker också den lilla rösten, jag så ofta bortsett från, viskande. Konstigt att just jag ska följa med, vill inte egentligen. Pappa är redan uppe på avsatsen, mina ben är små så jag hinner knappt upp innan han trycker på klockan.


Ring ..

Ut kommer en kvinna, målade läppar, knallröda, som rubiner, med en morgonrock. Mina blickar dras emot hennes nakna ben, som tittar fram. Jag ser ner i marken, rösten nästan skriker, det är något fel här.
Min pappa lutar sig fram och kysser henne, och presenterar mig. Hennes hand är kall, med mycket röda naglar på de långa fingrarna. Hon drar mig in, vill visa. Jag följer med, som så många andra gånger. Hon visar mig sitt lilla gull-rum, som ligger precis bakom köket, det är som matrum, fast omgjort. På sängen som står där, ligger en nalle, han ser inte glad ut hinner jag tänka.

Hon lämnar mig, och går ut till pappa, var är han? och jag hör de mumla något. Sen hör jag det välbekanta ljudet, pyys-ljudet, som betyder ölburk, eller för mig att min pappa kommer förvandlas. Jag sitter med nallen i knät och vågar inte röra mig, jag tränar på att försöka att inte andas också, för då kanske jag kan höra vad som kommer att hända?!

Ska vi inte gå?!

Vågar jag inte fråga, istället hör jag hur andhämtningarna därut blir mer och mer högljudda. Som stånkningar liksom. Jag trycker nallen emot bröstet och försöker lämna kroppen, som jag ofta gör.

Då ska vi gå. Pappa säger till, och jag reser mig, vet inte hur länge jag suttit så med nallen, men helt plöstligt får jag gå.

Vägen ner genom den rundade trappan får jag instruktioner vad jag ska säga mamma, jobbarkompis som heter Benke. Jag är van, och säger aldrig någonting. Men när jag möter mammas blick denna gång, är huvudet böjt och min kroppshållning ännu mer försjunken.

Detta är en sann historia från mitt liv. Den gör det också lite enklare för mig att acceptera att jag behöver tillit i en relation, och att jag behöver jobba mentalt med att alla män inte är som min pappa var/är.

M:s och min relation har på många sätt varit underbar, han har bekräftat mig, jag har kännt kärlek till honom, han har visat sig.

Men .... för mig krävs det en tillit som är helt annorlunda än den M och jag har, kanske jag aldrig hittar den i någon man, kanske är jag alldeles förstörd?. En sak vet jag, att jag har inte varit mig själv i relationen med M. Alla svek, lögner har förvandlat mig till en misstänksam, cynisk, hård och kall person. Något jag aldrig vill vara igen.