Ljuset i mörkret

Dagen har varit mestadels bra, först var jag tveksam till att komma iväg på mötet, pratade med M i telefonen. Jag blev upprörd av allting kring oss och kring honom. Och ändå klev mina fötter iväg på mötet. Åh vad jag blev glad att jag lyckades att ta mig dit. Jag har svårt just nu, att ta mig för saker, minsta lilla motståndets lag får mig ur balans.

Men inte denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Efter mötet följde jag med Gunilla till Stadbiblioteket , för hon skulle låna en Lagerqvist. När vi kom dit var det stängt, men själv promenaden genom staden Stockholm denna kväll var magisk. Hon är lika virrig som jag, och det känns befriande att glömma bort sig lite. Vidare längst Sveavägen, till Centrum där en ensam man stod och predikade Jesus budskap i kvällen, fredagkväll. Kändes nästa ödesmättat när vi gick längst tomma gator, det var lugnt i Stockholm också, nästan lite vårlikt kändes det.

Vi brukade ofta göra sånt här förut, G och jag. Våra stråk har ändrats genom tiden, men samvaron efter mötena är alldeles speciell. Jag återfick en massa kraft kände jag, att allting finns kvar för mig. Att allting med M inte förändrat mig eller människorna omkring mig, att jag faktiskt har annat än M i mitt liv. Och hur mycket energi jag lagt ner på M, istället för att fylla mig med ljus energi.

I morgon är siktet 8.00 först, sen kaffe och ta mig iväg till konventet i Söderledskyrkan. Där finns Alanon och ännu mer tröst och kraft. En hoppfull dag.

Rättigheter kontra skyldigheter

Tänkte skriva något här, men kom på att jag mår bättre utan att ha skrivit det. Bilden får illustrera allt jag säger utan ord inatt, Godnatt.

-0

Ljuset kommer för de som väntar heter det ju, eller var det jag som kom på det?! Jag kämpar på i mitt lilla liv, där allting egentligen handlar om att jag har svårt för att låta andra människor göra det de själva vill, kan.

Jag vill lägga mig i, ställa till rätta. Egentligen är det ett ganska högmodigt tänkande, varför skulle jag veta bättre vad som är bra för andra?!

Jo för om de gör det, så gör det mindre ont i mig. Och den drivkraften är stark, otroligt stark. Jag vill må bra, jag vill ha flyt/flow, därför är de där smärtsamma känslorna i mig, såna jag fort vill få bort.

Idag har ingenting hänt, speciellt. Vandrar runt bland mina blommor, kattungar och andra små bestyr som min vardag innehåller. Nu ska jag ner till Apoteket och hämta astmamedicin. Har fått ett par tuffa törnar här idag, insikter som är svåra att smälta. Men jag gör så gott jag kan, ut nu tex.

Dikt 041118

Jag lärde mig tidigt
vad jag skulle se,
att jag var tvungen
att ge.

För att du skulle
bli nöjd och glad,
själv 'föll' jag in
i tapetblommans blad.

Den lilla rösten
såg vad som försigick
men hur hon är ropade
ingen respons hon fick

Hon blev instängd i ett land
där alla andra små
röster vilar bland varann.

De starka orkade ropa
högre och mer
så låset kring dem
föll ner

Min lilla röst vilar på
hemlig mark
efter jag hämta hem henne
och gjort henne stark.

Den lilla

Känns så mörkt i mig, som om veckorna med M och hans tabletter äter upp mig innifrån. Ljuset är så långt bort, inte för mig att nudda. Hur jag än försöker så äter mörkret upp mig.

Varför dras jag till killar som inte känslomässigt kan ge mig det jag behöver?!

Frågan känns mer och mer i mig. Jag har försökt att fly med undanflykter, att det är jag som söker fel, jag träffar fel killar, jag är inte tillräkligt frisk. Men det är jag, frisk, det var min uppväxtmiljö som inte var frisk. Jag blev vuxet barn, ständigt stigmatiserad av min ursprungsmiljö. Min pappa var alkoholisten, och han var en sadistisk person. Han var och förblev ännu sjukare, ju mer hans missbruk ökade.

Högdalen 1973. Där bodde min pappa, mamma och min lillebror som föddes där, jag blev till innan vi flyttade dit. Jag minns atmosfären, varenda vrå kan jag utantill, varenda lukt finns kvar i mig. Han styrde, även fastän han var på en av sina fylleperioder så styrde han allting därhemma, alla våra känslor, våra rädslor, våra tankar. Alla gick vi och väntade, på den där känslan som förebådade att han skulle komma. Min mamma stod jämt i köket, tittande i köksfönstret och förberedde nästa flykt för oss alla. Hon stod där nästan jämt, som jag kommer ihåg. Och allt jag visste/lärde mig var att inte fråga inte säga något, som kunde förstöra den där täta dimman av alarm, som antingen skulle komma eller inte komma.

När han så då kom till slut, bytte rädslan skepnad. Vad skulle nu hända? Var mamma säker? Vad skulle jag göra, annat än att gråta tyst i min kudde?!

En gång tog mamma och jag bilen ut och åkte. Julen -72, skulle vi besöka pappa som var borta. Han var det ibland, men mamma kunde inte gå bort från fönstret ändå, det hade blivit en vana för henne att sjunka iväg i, fönstret med sina skuggor, mörkret som omslöt. Vi kom fram och pappa var kammad och luktade gott, jättefint rum hade han också. Eftersom inga frågor fick ställas, allting skulle vara tyst och undanstoppat i vår familj. Därför frågade jag inte vad jag undrade när pappa sa att han byggde en simbassäng därutanför fönstret, en stor grop var där. Jag tyckte det var underligt, kommer ihåg den första känslan av att någon sa något, men menade en annan sak. Jag fick en klocka, röd var den och jag var glad.

Efteråt kom sanningen fram att min pappa satt i fängelse för rattfylla.

Under hela min uppväxt kom dem där dubbla budskapen, att mamma var ok fastän jag såg att hon inte var det. Att priset för att ta hand om mamma, var att jag inte ställde några svåra frågor. Hon som hade all energi på att förbereda våran flykt, om den skulle behövas. Och pappa som var sadist, och hittade på nya grymmare metoder om vi inte lydde honom, eller om han fått 'för' sig att vi inte lydde honom. Hans verklighet var skrämmande fel ibland.

Jag är vuxet barn, med alla de konsekveser som kommer av det. Vissa saker tänker jag inte ens på att jag gör. Som att vara smidig, att inte komma i konflikt, för då riskerar jag att förstöras. Att bara finnas för andra, att ha svårt att ta mina egna behov på allvar.

Och framförallt, att inte lita på någon !!

Jag har lätt att komma människor nära, jag är en sån person som människor tror de kommer in på livet. Jag har utvecklat ett speciellt sätt som gör att människor tror de vet vem jag är. Men lång därinne sitter spärren emot omvärlden, att inte lita på någon. Den är så automatiserade nu, så jag tänker inte ens på den. Att jag ständigt misstror människor, fastän jag låtsas att jag har tillit.

Det är knepigt att leva i den här dubbelvärlden. Den skapar rädslor som skärmar mig ännu mer ifrån andra. Min psykolog sa till mig att jag är lätt att tycka om. När hon sa det, tänkte jag att vad jag lurat henne, hon tror hon vet vem jag är. Men ibland tycker någon om mig också, utan att jag behöver vara fel med det.

Avrundningar är jag inte så bra på, orden tog slut här .........................

Snurr

Det är så konstig känsla inom mig. Samtidigt med lugnet, är tankarna alldeles för röriga. Jag kommer på mig själv, med att tänka så många tankar, så där den ena tar slut, finns ingen förbindelse till nästa.

M har varit med Miss Ro, han förnekar -som vanligt-, och han är ångestfylld. Jag har satt en tydlig gräns, denna gång. Och jag känner att den bär, den finns cementerad inom mig. Det känns underligt, men jag tror det är den enda vägen. För mig iallafall, jag är ju maktlös inför hur M vill göra. Jag börjar förstå det nu, det börjar sjunka djupt i mig, att jag är fullständigt maklös inför vad M gör, vill göra, inte vill göra.

Har varit hos psykologen idag, och jag har en tid för utredning inom 3 månader, Karolinska har en tid åt mig för utredning på varför mitt liv är så ohanterligt. Idag åkte jag på möte, till min hemmagrupp, var helt övertygad om att det var 50 års jubileéum där. AA i Sverige har funnits i 50 år. När jag kommer dit råder närmast begravningsstämning?! Alla sitter tysta, och jag kommer klumpigt instapplande.

Jag börjar undra, om alla på mötet glömt födelsedagen?! Varför ser de så bistra ut, det ska ju vara partystämning?! Och tårtan, var är den alla pratade om på förra mötet?!
Har alla utom jag glömt jubileét?

Känner mig som ett ufo, och börjar tvivla på om jag kommit till rätt dag, är det jag eller dem som har fel? Då upptäcker jag att jag tagit fel på en månad?! Inte konstigt att alla var tysta när jag kom in, mötena brukar alltid börja med en stunds tystnad, för eftertanke.

Jag är glad att jag kom ihåg, även om det var en månad för tidigt. Problemet är hur jag nu ska göra för att inte lyckas glömma bort födelsdagen när den verkligen är?!

Så är det att leva i mig.