Lika mycket som jag vill lämna M och inte tycker vi tillhör, lika mycket förening känner jag när min tunga möter hans efter några famlande nervösa minuter, efter vi inte setts på 1 ½ månad.
Fullkomlig förening ifrån alla tvivel, all osäkerhet suddas ut, och jag bara är. Vid Slussens tunnelbanestation möts våra hjärtan igen, och känner igen varandra som kära vänner som återses. "Hej, jag har saknat dig!".
Det är så svårt och smärtsamt att möta sin tvillingsjäl och samtidigt har sjukdomen som övervakare. Och som plötsligt sticker fram sitt fula tryne, och jämnar allt med marken.
Vi har iallafall börjat prata om dagarna då M är fast med Miss Ro, mina känslor inför det, och jag har sagt till M att han är mannen i mitt liv, utan sällskap av henne. Den känslomässigt guppiga vägen förstör bränslet i våran relation, själva kraften. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer träffa någon som jag så fullständigt känner mig rätt med när han är drogfri.
Jobba. Ordet låter normalt och föredömligt. Alla jobbar ju. På sitt sätt. Jag jobbar på mitt sätt, och hur jag än vänder och vrider på det så får jag det inte att gå ihop. Det är som en ständigt kamp emot tiden. Varje dag jag går hem ifrån jobbet så känner jag att jag kunde gjort mer, att det där och där skulle jag gjort. Det är en påminnelse hur mycket jag måste jobba med mitt eget tankemönster mer än jobbet i sig.
Mitt jobb är så att vi varje månad har deadline, varje dag har jag också deadline. Men man jobbar sig fram emot den där stora händelsen som ska ske varje månad, där det dagliga arbetet ska värderas. Om jag gjort ett bra jobb fram till dess, blir månadsbokslutet oerhört mycket lättare. Därför känns varje dag som en sorts förenkling av det som ska ske .... därborta. Nu har jag precis fått struktur på det dagliga, dels det jag har, och dels det som blev liggande vid förra månadsbokslutet. Då kommer den j-la brytningen igen. Nästa vecka stänger vi månadens böcker. Och då får jag ett kvitto på vad jag gjort hittills.
Jag uppskattar jobbets ständiga ström av uppgifter, att det aldrig är en lugn stund. Jag jobbar ifrån 8-17, och har inga och då menar jag verkligen inga lugna stunder. Det gör att jag ständigt är alert, på G, och hinner inte slöa till mig. Däremot känner jag mig oerhört störd när det är så fullt och min chef kommer in med någon ny rutin, eller förklaring. Hon är fena på att förklara allting så oerhört ingående, så när hon kommit till första passagen har jag redan passerat mål. Det gör mig oerhört stressad. Jag har försökt att utröna om jag själv har någon del i det, och har kommit på att jag själv faktiskt ställer många frågor, och inte så precisa som jag skulle kunna. (Förresten M som sa det, Tack). Jag berömde henne igår för hennes ritförklaring, där jag faktiskt förstod jättebra, istället för hennes entoniga röst som alldeles för ingående tappar mitt engagemang.
Jag har intagit en ganska passiv roll socialt på jobbet. Det är skönt och befriande och se att jag faktiskt kan förändra mig, och vara lite mer återhållsam, och trivas med det också. Det känns som jag börjat få integritet.
Jag lär mig så mycket, därför är också grundkänslan tacksamhet idag.
