Läste den här för några år sen, tyckte det var en orgie i smärta som flög förbi genom bokens sidor. All den där ångesten hon känner när hennes man är ute och dricker och droger, och ångesten som kryper närmare ju längre kvällarna lider. Och lyckan när hennes man periodvis väljer att umgås med familjen, drogfri.
I mitt högmodiga huvud tänkte jag "Men sådär kommer det aldrig bli något mer för mig, jag jobbar ju i programmet ... " . Ack så fel jag hade, och då visste jag heller inte vilket beroende det är i sig att vara anhörig. Och vilket kontrollbehov det väcker. Det är enormt och mycket smärtsamt.
Jag har förstått att jag inte kan leva nära M. Jag klarar det inte, alla lögner och fantasier vi skapat tillsammans börjar blekna, och ersätts istället av den bistra verkligheten. Den som gör så j-la ont. Den som förvandlar alla våra skratt, alla våra äventyr, alla våra mornar i sängen, alla våra sexuella äventyr i naturen, allting förvandlas till det där hårda, kalla som kallas verkligheten.
Det är den jag försökt gömma, genom att låtsas, glömma bort, försöka andas bort min smärta, be och gå på möten. Har jag inte lyckats hindra den längre. Den bultar på obevekligt. Att vi inte längre kan stanna i det här, där ingenting förändras. Vi själva stagnerar, vi ramlar och har oss, slåss med ord och psykologi. Vad som tänkas kan för att blunda, få ro.
Jag känner en helvetisk saknad efter den verkliga M, och jag älskar honom förbehållslöst. Men det vi har är endast en liten folktom arena där vi fäktas, och jag håller på att dö.
