Mobilisering

Den reser sig, sakta, börjar den ta form. Osynlig först, påmind om de subtila signaler som gör att den tar form.

Sen byggs den på, logiken försöker försiktigt få svar, frågar mjukt, nästan rullar runt i frågorna varför?!

Vill inte verka krånglig, känslig, -inte alls påverkad. Vill ha kontroll på vad nu ska komma, vilka strategier som behövs för att landa i den här ovissheten.

Det var bara subtila signaler. Bara små små saker, bara fjäderlätta beröringar som inte kom. Bara det inre som kände motstånd, kände några tankar .... outtalade?! Outsagda, instängda, därinne som kändes.

Förklaringarna lät ... inte övertygande. Inte så pass att inte mobiliseringen skulle ta fart. Det inre reste sig i givakt, först smärtan, sen sorgen. Sen oförmågan, att inte våga, inte vara knepig nu. Bara sjunka in i förklaringen, fastän den var sträv.

Sorgen kom och drog mig till sig, stannade faktiskt kvar. Alldeles nära, andades med mig. Och fick mig inse min alldeles egna maktlöshet.