Mobilisering

Den reser sig, sakta, börjar den ta form. Osynlig först, påmind om de subtila signaler som gör att den tar form.

Sen byggs den på, logiken försöker försiktigt få svar, frågar mjukt, nästan rullar runt i frågorna varför?!

Vill inte verka krånglig, känslig, -inte alls påverkad. Vill ha kontroll på vad nu ska komma, vilka strategier som behövs för att landa i den här ovissheten.

Det var bara subtila signaler. Bara små små saker, bara fjäderlätta beröringar som inte kom. Bara det inre som kände motstånd, kände några tankar .... outtalade?! Outsagda, instängda, därinne som kändes.

Förklaringarna lät ... inte övertygande. Inte så pass att inte mobiliseringen skulle ta fart. Det inre reste sig i givakt, först smärtan, sen sorgen. Sen oförmågan, att inte våga, inte vara knepig nu. Bara sjunka in i förklaringen, fastän den var sträv.

Sorgen kom och drog mig till sig, stannade faktiskt kvar. Alldeles nära, andades med mig. Och fick mig inse min alldeles egna maktlöshet.

Kvällen

Har nästan nått sitt slut, och jag har gjort min dagliga inventeringen av kvällen TV-program. Först BB sen, Americas Top Model. Nu var jag inne för att läsa på mitt favoritforum om allt som händer i huset ikväll. Och det är mycket med 10 människor instängda i ett hus.

Dagen har varit bra, med väninnan på möte, senare bjöd hon på lunch och vi pratade som vi inte gjort på länge, skönt jag känner henne sen länge, hon är en verkligt fin vän. Jag känner henne, och hon står kvar, jag vet hon är där när jag öppnar ögonen igen.

Nu kväll, M sitter och läser sin nya bok jag lånade av honom på biblioteket, och sonen har precis somnat hoppas jag?. Jag ska snart gå och sova, ska försöka be Tara att beskydda mig från att få tandvärk, vilket känns som det enda just nu som verkligen skulle kunna få mig ur balans, men det verkligen på riktigt. Min rädsla för det är förenat med sån dödsskräck, så jag vet inte om jag skulle överleva det.
Psykologen sa att jag kan få hjälp med det, genom tandläkaren där jag gått. Men han är man, och förstår inte riktigt varför jag är så rädd, vilken dödsskräck det innebär för mig att vara i en tandläkarstol och inte ha kontroll. Bara tanken får mig att gå sönder.

Tara, var hos mig, fyll mig med tryggheten att jag kommer klara om jag skulle få tandvärk!!?