Blogportalen

Jag har registrerat min blogg på Blogportalen. Varför gör jag det, kom jag på mig själv att tänka?! Är det mitt omåttliga bekräftelsebehov som gör sig påmint?

Ja kanske, kommer inte analysera sönder det, eftersom analyserandet får mig att få besk eftersmak. Har precis pratat med M och vi hade vår vanliga diskussion kring ingenting alls, kontra min besvikelse på senaste årets besvikelser på hans användande av droger.

Han triggar igång min skuld och jag går i försvar. Det är som låsta positioner där vi stillastående bekräftar våra olikheter. Han vill vara med mig jämt, - som det känns för mig -. Och jag känner mig tvingad in i ett hörn där jag inte kan rymma. Jag sparkar och slåss för min rätt att bara få vara ifred, tänka igenom och återkomma. Men han tränger och puffar, så jag blir alldeles galen.

Det är som ett krav, och jag känner igen den här känslan ifrån förr. Den där kvävande känslan at vara fångad, av andras känslor och tankar, av min egen oförmåga att särskilja mig själv ifrån andra människor. Bäst trivs jag med mina egna katter, där jag får vara exakt precis som jag själv vill. De tränger inte in mig i hörn, de pockar inte på min uppmärksamhet. Utan de finns där som en osynlig kraft jag bara behöver vända mig till för att få ro.

Det låter som jag inte gillar människor. Men det gör jag, mycket. Mitt största intresse är faktiskt människor och att få umgås. Men när jag vill, minsta lilla pust av den där instängda känslan får mig att backa, dra mig tillbaka.

Det är barndomens gränslösa som minner mig, som gör att jag ständigt vaktar och är beredd. På nästa drag, på nästa katastrof. Jag försöker påminna mig, dagligen, varje minut, att jag inte lever där jag behöver vara på min vakt längre, där jag kan slappna av.

M har tagit droger, iallafall tror jag det. Inte så starka denna gång, inte Miss Ro, utan vanliga Zyplikone. Sömntabletterna han får utskrivet av läkaren. M har ju metadon, så jag kan visst acceptera att han måste medicinera sig. Vad jag inte står ut med, är att han ljuger. Att han för fridens skull, för sin egen skull, för att han är feg?! Låter mig vandra i ovissheten, låter mig bli slängd till vargarna. Det är den känslan jag får när han återigen nekar.

Det är nånting i den där känslan när människor ljuger som jag inte står ut med. Fastän jag vet att alla möten jag varit på, alla människor jag träffat genom åren sagt mig "spelar ingen roll om någon ljuger för dig, du får släppa taget". Så är det praktiskt omöjligt för mig att göra så, det känns som mitt liv är beroende på om han talar sanning eller inte. Jag vet att det inte är så. Men bilden av mig själv stående i ett hav av människor, som alla har någon att prata med, och alla pratar om mig utan att säga något till mig, den bilden gör så fruktansvärt ont. Och jag står inte ut med tanken att känna tillit längre.

Ska titta lite på tv och sen lyssna på Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson, en av de bästa böcker jag läst. Hon kan konsten att beskriva ett liv i ett par få rader. Något jag knappt varit i närheten av.

Midsommar

Midsommar och medberoende. Jag har - i ett väldigt energiskt ögonblick - bestämt med M att vi ska fira midsommar ihop. Igår när jag ringde fick jag självan, han låg och sov. Inte nog med det, han har fått egen lägenhet och första natten skulle invigas där. Jag ringde och han sov, jag ringde igen och han sov igen. All min tillit som jag byggt upp under sista månaderna var plötsligt mil ifrån. Jag reagerade, registrerade, och muren närmade sig.

Såklart hör M på mig när jag blir sådär. Liksom jag hör på M när det är något. Jag är överkänslig såklart, precis som alla andra som vuxit upp med alkoholism droger i barndomen. Så jag ställer mig i stridsposition, och därmed stängs många dörrar om min objektivitet.

Vi klampar på som vanligt i den här traditionella dansen, inte runt någon midsommarstång utan vår egen missbrukare vs medberoende - dans. Vi missar inga steg, för den här dansen sitter i själen, den är svår att glömma. Den för oss längre och längre ifrån varandra, och den befäster avståndet. Vi kunde iallafall enas om att ta ett break för att sova.

Nu ringde M, och jag tycker såklart att han är oförstående för min rädsla. Han undrar hur länge min misstänksamhet ska sitta i, för något som han gjorde förut??!. Och jag vill han ska förstå att den går inte att bara tvätta bort med Vanish eller nåt. Men han är ju redan på defensiven - och känner sig bortstött - så vi befäster återigen det vanliga scenariot.

Jag känner att M inte har så många vänner, jag känner att han - till skillnad ifrån mig - är beroende av mig. Jag tycker det är viktigt med andra input än just honom, och det betyder inte att jag inte älskar honom. Det betyder inte ens att min kärlek är mindre för honom än den han hyser för mig, även om M gärna vill påskina det.

M blir som en liten pojke som känner sig bortstött, jag blir som en liten obstinat flicka när M inte förstår mig.

Vi behöver så mycket vi sårade och vingklippta vuxna barn. Och jag ser det, men jag undrar ibland om M gör det?! Vi har iallafall börjat gå hos en familjeterapeut som mest koncentrerat sig på mig och de problemen jag har i våran relation. Det handlar mest om tillit. Jag tycker såklart inte han förstår heller, men kanske han inte kan det efter 2 gånger. Han påtalar mest att mycket av min tillitsbrist är skapad i min barndom, vilket han har rätt i. Men det känns också som jag är lite av en förlorare -vilket egentligen är fel ord, men rätt känsla - i den här terapin. Han vet ju inte M:s problem, eller hans projektioner, för vi har mest koncentrerat oss kring min tillitsbrist.

Pratade med M nu, och magen knyter sig, och vaksamheten ökar. Det känns i hela kroppen att jag måste vara på min vakt. Jag vill inte men det tar över helt. Kanske om jag skriver om det och ber en bön så jag kanske kan hantera det utan att projicera det, eller överhuvudtaget bry mig?! Om jag misstänker något är det ju inte mer med det. Såklart är det stor risk att M kommer använda igen. Droger är listiga falska och starka. Ingen mänsklig kraft kan mäta sig med dem.

Tyvärr.

Lilla ängeln

Här är lilla ängeln som räddar min morgon. Han har bara några fel kvar för att komma förbi Farbröderna på bilprovningen. Ett litet hjullager, på bakre benet som han måste få utbytt. Sen är hans 2 framre ben defekt, men bara på skorna sas, och sen läcker hans blomomlopp lite.

Men han orkar komma igång på morgon, fastän han stått undangömd så länge nu. Och Oj, vad han hjälper till. Fastän han stått ute nu en hel lång vinter, alldeles ensam i kylan. Så finns här varje morgon. Även i veckan när han började blinka och ha sig, gick han igång igen. Fastän hans ork var i det närmaste slut.

Lilla ängeln fortsätter överraska.