Sallad

Jag bävar för att gå till jobbet i morgon, bävar för att högarna på mitt bord vuxit till enorma högar, (fast jag vet de inte ens på det här jobbet kan det på 3 dagar). Bävar för alla frågor, eller ... uteblivna frågor om hur jag mår, vad som hände. Och jag ljuger känns det som, eftersom jag aldrig vet hur det känns att veta hur jag måste må för att vara lagligt sjuk, trött osv.

Jag funderar på att byta jobb, till:

Kallskänka, så min slumrande kreativitet kommer till utlopp. Bara skära skivor av mat, och designa egna mackor, och sallader. Jag vet ju att matlagning aldrig varit min starka sida, eftersom jag alltid levt intellektuellt, så jag vill att allting som har med kroppen att göra ska gå fort och lätt. Men ibland har faktiskt den där flowkänslan infunnit sig när jag har lagat mat och varit närvarande. Och jag tror det skulle kunna vara något för mig. Jag formligen ramla ju in i mitt yrke eftersom min mamma var stansoperatris, så hette det på den tiden, och hon ringt sin förra chef och sagt att jag skulle söka jobbet, som lönekontorist (hette det då).

Jag har massor med projekt på gång, fullmånen måste snart vara på ingång, då brukar min energinivå ändras till allt på en gång.

Jag vill lägga ner vapnen med M, men min stolthet hindrar mig. Han kan ju tro att jag är svag, vilket han förövrigt iallafall tror/tycker. Jag orkar varken med mina egna känslosvall, eller honom, hans kärlek, påträngande och envis.

Känns som det är 2 personer inom mig, en som bara vill förstöra och inte alls orkar med smärtan att vara sårbar, öppen. Den andra vill inget annat än att få vila hos M, hans lukt, trygghet (för att han 'sett' mig och ändå stannat). Terapeuten vi gick till sa till M, när han inte förstod att jag inte förstod att han kunde älska mig.

"Det är inte fråga om du ska lämna J, utan när".

Terapeuten förstod, och jag tror att M börjar förstå. Jag kan aldrig förstå att M förälskat sig i mig, jag kan aldrig förstå att M kan tända på mig. Jag vet inte ens om jag orkar förstå hur någon man överhuvudtaget kan tycka min kropp är attraktiv. Det har min pappa sett till. Och på något konstigt sätt är hans grepp om mig lika starkt som för 35 år sen, även fast vi inte sett varandra på över 1o år. Hans övergrepp har förevigt ritat ett stort stigma i mig. Så starkt att jag är villig att leva utan någon som helst mänsklig kärlek.

Det är övergreppens värsta smärta.

Skebokvarnsvägen 139

Hur kan M vara så viktig för dig?! Skit i M, gå vidare, släpp honom, koncentrera dig på dig själv. Alla som säger så har aldrig kommit i kontakt med sina egna känslor, eller kanske inte ens hört talas om fenomenet medberoende.

När en människa (jag) nu äntligen släpper in en annan människa i sitt liv (M) och öppnar sitt hjärta för honom, formligen. Då frisläpps också all den rädsla som i mig varit dold i så många år, när jag haft relationer, (med antingen med droger i min kropp eller i den andras), som heller inte blir särskilt skrämmande eftersom de inte når ner på den nivå som när jag är drogfri.

Då händer något i en medberoende, hon investerar i den hon öppnat sig för, varje öppning till hennes känslor är en gåva av tillit till partnern. Kan inte partnern förvalta den förvandlas relationen till där M och jag är nu.

Skebokvarnsvägen 139

Här väntade jag och min familj från 1963 på att min pappa skulle komma hem, köksfönstret var åt gatan, det minns jag klart och tydligt, för det var där mamma alltid stod och väntade på pappa. Och vilket tillstånd han skulle komma hem i. Vi barn var paralyserade, kunde ofta inte göra annat än att bli ett med tystnaden som kom som ett eko av all väntan. Som en sjukhuskorridor, bara väntan som sällskap.

Därför blir M så viktig för mig så han nästan är viktigare än mitt eget liv, för att han kan ändra historien. Han kan förändras, med min vuxna hjälp så kanske han kan förändra sig såsom inte min pappa gjorde. Vi medberoende är lite av magiker, vi tror att bara vi gör sisådär, eller sisåshär, så kommer den vi ägnar oss åt att förändras. Vad vi inte medger är att vi inte kan förändra den hemska historien, genom att förändra någon annan. Men smärtan är så stark så vi trolleriberoende tror det, kosta vad det vill.

Ingenting är starkare än den tron. Ingenting verkligt kan få oss att försöka förändra våran historia.

Inte jag heller, med smärtan som följeslagare.