A love that
tears you
down
Aint really
love
Mary
Never compromise with your own reality.
Jag är inte tokig, bara omtumlad av dessa år tillsammans med M, alla lögner, svek och oro. Jag är medberoende.
Dagens ros; går till Distriksläkaren. Hon som jag gått till och nästan inte räknat med, för jag var van vid de andra som bara bytte namnet på dörren. Men hon har stannat ! I 6 år har jag gått till henne, och hon tom vid ett tillfälle skickade ett förslag där jag kunde få hjälp som hon själv tagit reda på. Vilket höjdare. Jag tycker sånt är ovanligt, att få träffa samma människa så länge. Jag har också börjat berätta saker som jag inte trodde, till henne ang min hälsa.
Dagens storm; är i mitt inre. Dels av ofömågan att vara med M, och dels för sorgen det väcker i mig. Jag vet inte vad som är värst, att M inte läser mina ord (för att jag sa till honom), eller att han läser men inte skriver. M säger jag är dubbel, jag är dubbel.
Jag är dubbel för att det varit mitt försvar, jag har haft det emot M också, fastän jag spelat annorlunda. Men innerst inne har han aldrig riktigt nått, även om jag många gånger velat. Men överlevnadsdriften är starkare, mycket starkare.
Jag ska skriva några utvalda stycken ur boken, jag vet att många vuxna barn och medberoende känner igen sig, det finns ingen som inte utvecklar skadad personlighet av att växa upp såsom vi. Vi bär det med oss just nu i denna sekund, du och jag.
”Tidigt under livet, har hon lärt sig att andra kan göra henne illa, och som resultat av detta blivit livrädd för att bli beroende av någon. Det som ursprungligt var öppet, sökande, och förväntansfullt har blivit förvandlat till en attityd och misstro. Barnet gav upp hoppet om att få det som det behövde och lärde sig istället att det måste försörja sig själv. Priset för detta blev bristande förmåga att älska, att i tillit närma sig andra. Alldeles för tidigt tappade det lilla barnet kontakten med sina innersta känslor och behov. Dess finaste egenskap och största tillgång – förmågan att i trygghet och tillit kunna vara tillsammans med andra människor – kapslades in och gömdes djupt i det undermedvetna.
Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständigt, oberoende. Detta kan ge ett starkt och säkert intryck, som för betraktaren för tankarna långt ifrån det lilla behövande barnet som trots allt finns bakom den självsäkra fasaden. Hon kan ha invecklade fantasier om relationer, men i verkligheten är hon mycket rädd för andra människor. Korta eller till intet förpliktigande neutrala relationer går an. Det är det intima och hårt bundna som väcker djup ångest. Att uppleva relationer i fantasin, eller nöja sig med tillfälliga, eller känsloneutrala relationer skyddar henne emot risken att återigen konfronteras med den smärta och besvikelse som hon som litet barn lärde sig förknippa med beroende relationer och kärlek till andra. På många sätt försöker hon handskas med detta. I en sådan personlighetsbilda finns ofta inslag av överlägsenhetskänslor, föreställningar om allsmäktighet och o att klara sig helt på egen hand utan att behöva andra. Oftast varvas dessa föreställningar med känslor av mindervärde, djup osäkerhet, och självtvivel. Blotta tanken på att vara svag, beroende, är ångestskapande och måste till varje pris undvikas. Samtidigt är det just detta – att vara liten och behövande och ändå accepteras- som hon längtar efter.
Ofta är hon mycket duktig på att dölja allt detta. Beteende som är till för att dölja en människas inre tomhet och ensamhet kan ta många former. Ibland är en sån människa kylig, avvaktande. Lika ofta är hon dock festens medelpunkt, den som alltting kretsar omkring. Samtliga beteendemönster kan användas för att hålla andra borta, skydda emot beröring, dölja den levande människan som för länge sen försvunnit in i sig själv".
Inte undra på att vi är rädda att någon ska se oss. Jag tänker klappa på mig rikigt mycket ikväll, bada och ge mig själv fina affirmationer, att jag är fin som jag är. Och sen ska jag kolla på Dogwhisper som jag älskar, om jag ändå vore Ceasars hund, så skulle han se hur rädd jag var, och göra mig trygg! *önska*.
Jag har bett om en break/paus ifrån M. Jag vet många gånger förut jag bett om det, men tagit honom tillbaka, för återförening. Vissa gånger har jag själv bett M komma tillbaka till mig, och det får jag ta skulden för nu. Jag har/är dubbel i mina känslor emot M. Så många gånger jag blivit sårad, så många gånger jag sårat M, sitter som ristningar i mitt hjärta.
Jag är den svaga nu, när jag visar exakt vem jag är under det glättriga, sexiga ytan är jag "jobbig, löjlig, taskig, psykiskt instabil".
Jag märker att M börjar dra sig ifrån mig känslomässigt, att han tycker det är oerhört jobbigt, frustrerande med mina känslosväningningar. Jag blir den svaga som jagar, och han är den som mest vill dra sig undan. Så många gånger sakerna varit annorlunda. M sa idag att när jag beter mig såhär är jag som när han benzar. Och han har så rätt, jag är som aktiv fastän jag inte tar några droger.
Därför har jag bett om en paus ifrån våran relation. Jag lämnade också tillbaka ringen till M idag. Mest för att jag inte känner mig värdig att ta emot hans gåva, när jag riskerar att vilja lämna tillbaka den. M blir ju arg såklart. Och ringen symboliserar mer våran relation än vad vi anar. Han vill ge mig sin kärlek, och jag har sånt självförakt så jag klarar inte att ta emot honom. Våran relation har varit full med svek, fula ord, och misstänksamhet och droger.
M säger sig veta att allting som hänt är mitt fel, min misstänksamhet, min oförmåga till att ta emot hans kärlek, min respektlösa agerande emot honom. Han förstår inte att alla saker samlas i mig, att jag inte stänger av mig själv, efter det som hänt. Jag litar inte på M, jag litar inte på hans drogfrihet. Att 'släppa in honom' är dödsångest varje gång, fastän jag intalar mig själv att jag "klarar det den här gången". M förstår inte att jag kanske inte kan omformera mig och starta om igen. Och jag vet inte heller om jag klarar det. Såren sitter kvar och kan börja blöda när som helst, med M är det detsamma som att ha en blodrädd sköterska bredvid sig. Varje gång jag blir osäker startar jag något i honom, som gör att han agerar respektlöst i sin rädsla. Idag tyckte han att han hade 'rätt' till det eftersom jag var så taskig och behövde en paus, och för att jag lämnade tillbaka ringen. För M är det detsamma som att säga att han inte är värd att älskas, för mig är det samma sak. Våra rädslor lierar sig med varandra, och förökar sig som amöbor inom oss.
Jag har bett om några veckors paus, dels för att söka hjälp för mina övergrepp som aktiveras fruktansvärt i den här situationen, dels för att försöka sortera mig själv.