Söndag

Tack för alla inlägg i gästboken, blir så glad att någon ser.



Mycket saker har hänt, sen jag sist skrev. Konstigt att jag helt plötsligt inte har ett endaste behov att skriva något. Skrivandet går i skov, liksom min kreativitet. Just nu lever jag mest i kroppen, dvs, känner massor. Allt är väldigt lugnt, och med undantag från några blackouter med tillfällig sinnesförvirring pga stress så fungerar mitt liv.

Jag har fått jobb, ett alldeles riktigt jobb. Ska vara med på första lönekörningen nästa vecka och sen börjar jag i juni, för att sen jobba hela underbara sommaren. Känns lite snopet att när ljuset kommer efter den svarta årstiden ska jag jobba istället för att njuta. Men jag ser det som en investering, att jag kommer få goda referenser och kanske möjligheten att komma in i systemet igen, något jag varit utanför så många år pga sjukskrivning.

Sonen kom hem full igår. Han knallade iväg med en hundralapp klockan 8 och kom hem 12, vinglandes och hoppade i badet direkt. Jag känner mig orolig. Inte - som borde vara - för honom, utan för att jag själv inser min egen oförmåga att veta. Hur jag ska reagera i såna här lägen. Jag började själv dricka vid 12 årsålder, drack varje helg. Och jag vet att mina år i missbruk, är något som kommer igen genetiskt i mina barn, kan göra!? Jag blir livrädd och det känns som jag inte har koden som andra mammor har!?

Koden; som gör att jag vet och känner när man ska bli orolig, och när man ska vidta åtgärder. Det är speciellt för min son, eftersom han är son till 2 missbrukande föräldrar, visserligen är jag drogfri/nykter. Men varningssignalerna ska väl ringa lite tidigare om det är så?!

Det är skräcken, att jag tror jag ska börja oroa mig, och samtidigt kommer den där andra rösten som säger; "Men han är tonåring, måste ju pröva som andra tonåringar". Och mitt emellan dem står jag, och vet ingenting automatiskt.

Mina referensramar är ju ringa, min egen mamma ringde inte ens polisen, när jag som 13 åring var borta i nästan en veckan hemifrån. Var hos en kille i Farsta vars familj var på utlandssemester, och vi hade huset för oss själv, jag killen och nästan hela Farstas ungdomar.

Jag ska iväg på möte, kan ju iallafall inte göra något åt saken just nu, kanske jag får något svar när jag kommer ifrån mötet. Svaren på min förvirring brukar oftast komma när jag minst anar det, och all oro ligger liksom ivägen för att jag ska höra den där tysta lilla rösten inom mig, som säger det som känns rätt för mig.

M har varit drogfri länge nu. Så länge så jag faktiskt tycker att jag normaliserar att han inte tar benz. Det är ett mirakel i sig, som jag inte får glömma.

De fina och positiva sakerna tenderar att glömmas bort medan de negativa radas upp och knuffas med varandra i mig. Jag ska försöka använda bloggen för att påminna mig varje dag vad som är positivt i mitt liv. Ett nytt kapitel eller nåt.

Jaha

Intentionen med bloggen var att skriva av sig, helst som bloggeliten rekommenderar, - varje dag, även bara om det blir korta bloggar. Ingenting av det, har blivit av.

Långa bloggar, och långa mellanrum. Inte för att det händer mer i mitt liv nu, än förut. Mer för , - att det gått en tid, och tiden gör allting tråkigt. Den första tidens rosa skimmer har lite förvandlats till en grå sörja. Ändå är bloggen hit jag återvänder, när jag vill känna tacksamhet, när jag vill minnas, och komma ihåg, det jag inte ska göra eller det jag ska göra.

Var på anställningsintervju, och fantasierna om jobbet, har också avtagit lite. De har inte hört av sig, .... än. De sa så snart som möjligt, jag skulle få åka ut till arbetsplatsen, och jag hoppas att så snart som möjligt = en vecka ... eller nåt!!?

Sonen har varit i en del problem, hans pappa är också hemkommen ifrån England, på besök. Så mycket har snurrat kring sonen just på sista tiden. Det är konstigt, att smärtan jag kan känna när det gäller barnen, och deras misstag eller tillkortakommanden är sju resor värre än det jag någonsin kännt bara i mig själv. Att se sitt barn lida, är något av det värsta jag upplevt. Min son är ändå ganska stor, och erfarenheterna har lugnat mig, att inte gå alldeles upp i taket, men ändå vill jag strö bomull kring min son på hans väg, för att det gör så ont att se honom kanske , eventuellt behöva utstå bara en bråkdel av det jag upplevt av smärta. Det är som den rädslan, binder mig vid att vara oförberedd på insikten att han precis som vi andra måste göra en del misstag, för att lära sig liksom vi andra.

Men smärtan när det närmar sig examen är mer än jag ibland klarar. Jag vill linda in honom i en filt och bara bära honom som en bebis igen. Och jag vet jag isåfall gör honom världens otjänst. Men att stå emot, är ungefär lika svårt som en alkoholist att stå emot sin alkohol. Men jag tränar, varje dag försöker jag föreställa mig tanken att han kommer bli sårad, att hans rosa skimmer inför världen kommer rasa, att de som står honom nära kommer svika. Det är då, vi alla behöver förbehållslös kärlek, och speciellt vid tillfällen vi kanske inte - i vanligt tal - förtjänar det.

En person som betyder mycket för mig, som faktiskt hjälpt mig och min son att komma nära varandra, är Tupac. Tupac är mest känd för att vara en gangster som blev ihjälskjuten på en gata i USA, och något av en legend för sina raptexter. Alla som kan något om HipHop håller honom som en av de största rapparna som skrivit en text. Hans texter är som ett tal av Martin Luther King, eller Nelson Mandela. Bara tänk en värld där det för bara 50 år sen, inte var tillåtet för svart att gå in på vilket café som helst, eller sitta på vilken sida man ville på vanliga bussen. I den andan befann sig Tupac när han skrev om samhället, society, där han som blev uppfostrad i sann Svarta Panter anda, och orättvisorna som funnits generationer tillbaka. Hans text till Changes är något av en känga rakt emot det system som fostrar människor att sätta etikett på varandra, utifrån hudfärg, men också numer vanligt, efter taxeringstabellen.

I see no changes.
Wake up in the morning and I ask myself, "Is life worth living? Should I blast myself?
"I'm tired of bein' poor and even worse I'm black.
My stomach hurts, so I'm lookin' for a purse to snatch.
Cops give a damn about a negro?
Pull the trigger, kill a nigga, he's a hero.
Give the crack to the kids who the hell cares?
One less hungry mouth on the welfare.
First ship 'em dope & let 'em deal the brothers.
Give 'em guns, step back, and watch 'em kill each other.
"It's time to fight back", that's what Huey said. 2 shots in the dark now Huey's dead.

I got love for my brother, but we can never go nowhere unless we share with each other.
We gotta start makin' changes.
Learn to see me as a brother 'stead of 2 distant strangers.
And that's how it's supposed to be.
How can the Devil take a brother if he's close to me?
I'd love to go back to when we played as kids, but things change, and that's the way it is.

copyright Tupac Amuru Shakur.

Title

Kom inte iväg till kyrkan. Kämpade länge emot mig själv, och till sist vann lättjan, ganska lätt match!

Var på anställningsintervju igår. Gick bra, jag stakade mig bara ett par fåtal gånger. Faktiskt har jag nytta av mina erfarenheter kring navelskådning, då jag faktiskt är ganska medveten om vilka mina svaga vs starka sidor är. Den frågan kommer ju upp idag på anställningsintervjuer, för att se var människor är i sitt själsliv, om jag får gissa!?

Det känns som jag gav ett gott intryck, jobbet gäller ett sommarvick på 2 månader ute i Nynäshamn. Och på något sätt kommer jag ju att få försaka hela sommaren, men jag övar mig ju på att tänka långsiktigt, - vilket är väldigt svårt -, och detta är ju en övning i det. Att jag faktiskt kommer få in en fot i den värld där jag blev upplärd för så länge sen, det enda jag sysslat med faktiskt och som man kan säga är mitt yrke, lönekontorist - om det kan räknas som yrke?!

M är ren och sonen spelar in raplåtar, och jag är trött.

Ska försöka beskriva det svåra i att dels vara buddist, medberoende och ute på arbetsmarknaden. Det är verkligen ingen lätt kombo !!

Solen

Solen lockar mig ut ur min grotta. Här finns ej tid mer att sörja, eller vara trött. När solen bemödat sig så mycket för oss.

M är ren, och jag älskar honom förbehållslöst medan jag kan. Vet att det endast är för idag som gäller.

Sonen är inne såklart, på normalt tonårsmanér, med polarna spelar han in raplåtar till hans nästa skiva.

Och !! Jag ska på anställningsintervju på måndag på ett riktigt jobb. Visserligen som sommarvikarie men ändå, löneassistent till de som jobbar i hamnen i Nynäshamn. Blev så glad, hade sökt och jag blev uppringd !

Nej idag går inte att sörja! Bara stråla !

Under pressure

Pressad från alla håll och kanter. Sonen (stora) ringde precis, han har AS och en förkärlek, vill säga tvång på filmer, spel osv. Han spelar in filmer, laddar ner spel och nu har han hittat spelet i sitt liv, - denna vecka. Då kommer hans tvång fram, han ringer, frågar om den andra sonen spelat det där spelet?! För har han det, kan den stora inte sova. Det räcker inte med försäkringar om att spelet står orört väntandes på honom, utan han är manisk i sitt sätt att endast tänka en tanke ; spel.

Den andra sonen försov sig idag, till klockan halv 1 ! Han är 15 år, och ska ju kunna komma upp på morgonen, men inte. Han har ingen ansvarskänsla alls, bara drömmen att bli rapartist hägrar. Allt annat är bisaker i världen.

Jag blir orolig, känner mig så ensam om ansvaret. Papporna som lyser med sin frånvaro, gör smärtan och stressen nästan outhärdlig. Släkt och anhöriga finns inte, de flesta har vandrat vidare till 2:a sidan. Jag känner mig som den ensammaste mamman på jorden. Barnen hoppandes omkring av uppmärksamhet, och jag den lilla flickan som också skulle behöva ; ........ någon för mig.

Tidvattenvågen svepar närmre, pressen tilltar, jag känner hur jag dras ihop av alla krav. Hur jag försöker hållla inne att jag själv skulle ha behov, hur jag försöker finnas för andra människor, alla utom jag. Men vem ska trösta knyttet om inte jag, mina barn, mitt arv och så ensamma. Just idag känns det ledsamt att vara ensamstående mamma med ingen mamma själv kvar i livet. Hon vilar bland de andra själarna, därute .... nånstans.

Start

Sån där dag igen! Tankarna tänker, trängs och brottas, ang allt som ska göras och inte blir gjort. Det är konstigt att när jag vaknar och det första jag tänker på är vad jag ska göra, så väcker den tanken liksom alla andra såna tankar.

Följden blir alltid, ingenting!

Det är som slagsmål, ena sidan vill destruktivt gotta sig i självömkan, skuldkänslor. Den andra vill göra, för att få bort den andra. Oftast vinner den 1:a, men jag har också smakat på vällusten när jag vunnit, och den får mig att undra om jag inte gillar att vinna. Om en del i mig gillar att slå på mig själv?!

Nu tex, vaknade jag med en tanke om hur jag ska planera dagen utifrån att jag nyss blivit ägare till den skönaste sängen som finns i universum. Den står cirka 900 meter härifrån, hos en väninna som ska flytta och därmed vill bli av med mästerverket. Glädjen att få sängen, är som att bli väckt på julafton 7 år gammal och få den där bandspelaren, visserligen mono, fast med inbyggd mikrofon så man kan låtsas intervjua sina kompisar. Jag blev glädjeskuttigt glad.

Sängen väcker andra tankar såklart, om jag ska ändra om samtidigt. Tyvärr stannar det inte vid bara det, utan fönstertvätt, diverse vinterkläder, kartonger som kan tänkas bli nytttiga, gardinbyte, och en stor tvätt som väntar på tvättstugetid. När allting hopas sig sådär, borde jag ju vara inlärd på en sak i taget. Så är det inte.
Alla saker samtidigt snarare, vilket resulterar i apati, maskning ifrån uppgifter, datorsurfande, trötthet och huvudvärk.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe till -kopp 15-, sen ska jag iväg, skit i att inte allting blir gjort. Min gamla madrass ska ner till soporna, börjar med det och sen går jag och hämtar det jag kan ta själv, och sen vilar jag!! M ska komma senare och hjälpa mig över med den himmelska sängen, det blir för oss att bära underverket.

Jag förstår faktiskt inte hur jag fortfarande älskar M som jag gör. Men det gör jag, han är alldeles underbart vacker när han är drogfri, jag älskar honom innerligt och kan inte slita mig ifrån honom på något sätt. Jag försöker att leva oavsett vad han gör, och älska honom när jag kan.

Kanske låter konstigt men så är det, idag.

Kaos

Att sammanfatta veckan blir en omöjlig uppgift på dagens blogg är nästan omöjligt. Därför försöker jag kort ner det som hänt.

Förra helgens lördag börjar med att jag hittar M på plattan, i färd med att köpa droger, när jag är på väg att köpa födelsedagspresent till min son som fyller 15. Att vara trevlig, och fira sonens födelsedag efter det, krävdes ansträngning.
Måndag innehåller Uppsala, Ulleråker, där jag får reda på fler av M:s lögner, men jag får också höra M för 1 gången vara ärlig emot dem, där han är.
Första dagarna i veckan handlar uteslutande om M, hans missbruk, och alla instanser som nu är inblandade.

M har med sitt tysta, nästan omärkliga sätt, en fenomenal förmåga att liksom kännas som han-kan-ingenting-själv. Och en förmåga att låta människor prata för honom. Jag märker det själv med mig att jag hamnar gång på gång, i den här klassiska medberoendefällan. Jag vet/talar om vad M behöver och ska göra. På så sätt försöker jag styra honom. Jag vet inte om M är medveten om det själv, för jag ser att många människor gör det emot honom.

Det är så naturligt alltihop. Alla bitar passar ihop liksom. Jag med mitt barndomstrauma som gör att jag vill ändra M eftersom jag omedvetet försöker ändra mitt förflutna på det sättet - psyket komplicerat. Och M som blivit omhändertagen, först Sabbatsberg, sen sos, sen hans mamma som har varvats med hans ex, och diverse myndighetspersoner.
Veckans höjdare var iallafall när M blev tillfrågad en sak av sin socialsekreterare, vad det var och vad M svarade väljer jag att behålla för mig själv.

En sak kan jag säga, det visade verkligen sjukdomen beroende i sin allra högsta förnekelse.

Det positiva i veckan, är att jag kunnat hållt -för det mesta-, en bra nivå, en kärleksfull inställning till det här, och lyckats med konststycket att inte låta M:s liv påverka min sinnesro i någon stor utsträckning. Det är jag värd.

Värme

Tjoho, jag känner jag börjar tillfriskna. Idag var jag på mötet, och så omgiven av värme, och innerlighet så jag blev alldeles varm inombords. Gråten kom upp till ytan, av hur tacksam jag är som har fått en sån gåva. Att tillhöra, att vara del i ett sammanhang.

Därmed blir också min attityd emot de som inte fått den här gåvan, utan fortfarande svävar runt därute utan mening.

Som M, först ser jag på mobilen -innan jag är på väg till mötet -, att hans kompis ringt flera gånger. Detta väcker något olycksbedådande över sig, och jag märker hur magen knyter sig. M har försäkrat att han inte tänker kliva tillbaka till Miss Ro, och jag har sagt att jag har svårt att tro på det, med tanke på föregående försäkringar.

Jag ringer upp kompisen, inget svar, sen M och han svarar inte heller. Jag tar det lugnt, andas och tänker att jag faktiskt inte behöver göra någonting, ingenting har egentligen inte med mig att göra! Jag får tag på kompisen, som frågar om jag ska möta M - för enligt M skulle vi det! -, och jag hör kompisens röst, andhämtning andas irritation. Jag säger att jag precis innan, fått tag i M och att jag är ganska säker på att han klivit på. Han säger att han också tror det.

M försöker som vanligt skylla ifrån sig, att det är mitt fel att han blir utkastad, och kompisens fel att våran relation är så dålig. Jag kommer till mötet och upptäcker till min förvåning att jag kan koppla av !!? Mina tankar som annars konstant brukar vara hos M, finns plötsligt här, precis där jag är. Alla tankar på vad som ska hända, hur jag behöver förbereda mig är helt borta!?

Det är en ovanligt besynnerlig känsla, nästan onaturlig. Som att all min energi plötsligt släppts fri och kan flyga som den vill, inte vara fasttjättrad vid M och hans förehavanden. Jag är plötsligt fri, kärleksfullt buren. Mycket konstigt, och jag förundras över hur skönt det känns att plötsligt upptäcka hur det känns att vara närvarande. Här och nu.

Efter mötet är jag uppfylld, av kärlek och tolerans, något jag bett om mycket på sista tiden. Inte ens M:s projektioner får mig att vackla. Jag ringer upp M och förklarar kärleksfullt hur jag känner, och säger att jag inte ser hans återfall som något personligt misslyckande, och att jag förstår att M vill förneka. Allt det jag bett om har besannats, någon sa till mig på ett möte, "var försiktig med vad du ber om, du kommer få det!". Det jag nu bett om är kärlek och tolerans emot M:s missbruk, och jag känner att jag är lugnare än jag varit på länge. Jag vet att M inte vill ljuga, han gör det för att han är sjuk, i beroendet. Den han mest ljuger för är; sig själv!.

Att vara kärleksfull emot M idag, är en av de största gåvorna jag fått på mycket länge. Det värmer oerhört långt in i själen.

Tack Monika, för din kommentar, jag ska skynda långsamt. Min kärlek till M är oförändrad, det är hans droger jag inte älskar, som gör honom till den han inte är.

Sårbar

Jag är så totalt utan försvar, när jag pratar med M. Jag älskar honom innerligt, och på något sätt förlorar jag om jag tillåter han komma in med sin förklaringar, jag förlorar mig till honom igen. Jag är så rädd att bli sårad, besviken, kränkt och vara utsatt för M en gång till när han umgås med Miss Ro.

Jag tror på M när han säger han vill förändras, jag tror att han verkligen vill det. Men frågan är hur långt det sträcker sig de där blåsiga dagarna?! När allting känns skit, och allmännt piss?!

Att ta tillbaka M är som att dagligen slänga sig ut på en luftfärd utan att veta var/om jag kommer landa, och hur hårt denna gång?! Jag vet att M inte vill ge mig det här. Jag vet att han älskar mig.
Men frågan återkommer iallafall, i olika skepnader?!

Hur ska jag orka en gång till?!

Hur ska jag orka leva i den här ovissheten, och vad har jag för val?. Alla frågor trängs och vill ha uppmärksamhet, nu! Det är ett virrvarr av trådar jag får fatt i, och ingen ger mig något svar. Jag har pratat med M, något är annorlunda, kanske för att han vet att jag är på väg ifrån?! Men också något i våra samtal, även om jag är så arg och besviken , och ledsen. Att M krossat mina drömmar, ja - det känns så - jag vet att det inte är riktigt så. Men jag tillåter mig att sörja det iallafall.

Jag förstår inte varför jag stannar kvar, varför jag överhuvudtaget engagerar mig?! Och det är som M säger, när han ifrågasätter om jag älskar honom?! Och det är ju det, jag älskar honom, därför finns jag kvar. Jag är inte medberoende i min kärlek till M, men till situationer kring M. Jag är inte bara sjuk, jag kan ha ärliga känslor, i det här också. Och det är det som gör det så svår, så smärtsamt.

Jag har iallafall ringt familjerådgivning, M skulle gjort det i Oktober redan, men allting omkring har på något sätt gjort att vi fokuserat på annat. Vi står härmed i kö till rådgivning. Och M väntar på avgiftning. När jag träffade M i lördags, kände jag att något hade hänt, iof hade jag bett om kraft och styrka, att inte bara komma i ilska. Jag lyssnade på M, vid våra andra återföreningssamtal brukar det mest vara jag som pratar, och beskriver hur det ska vara och inte vara. Denna gång fick M förklara, och jag lyckades under 2 timmar lyssna. Det är stort för mig.

Jag är rädd att M och jag ska såra varandra så mycket så vi inte kan fortsätta, jag är rädd att vi redan har gjort det. Jag är rädd för allt, att vara utan M att vara med M. Allting känns bara litet och vingligt just nu.

Besök ifrån Falun

Oj så glad jag blev igår. Hade precis sett Carola vinna schlagerfestivalen och var på väg att koka kaffe när det ringde på dörren. Sonen kollade och viskade "Det är K och U, därute". Jag hade ju inte gåbortstassen på mig, utan softade i mina utslitna joggingbyxor. Men vad gör väl det, när sällskapet inte bryr sig om såna petitesser. Det var som att träffa en kär släkting, -vilka jag inte har så många-, och mötet var fyllt med innerlighet.

Och jag som brukar ogilla oväntade besök, blev så glad så jag strålade. Varför jag blev det, kom jag på när jag senare på natten nöjt somnade. De tycker om mig, verkligen tycker om mig, de här 2 systrarna. Och jag känner dem, väl. Vi träffades första gången hemma på min gata, jag var rastlös, på gränsen till rotlös, började fundera sådär existensiellt tonårsaktigt, och föll ofta in i det svarta. När jag träffade K -som var min bästa kompis-, blev jag förbluffad. Hon var 2 år äldre, och jag såg upp till henne som en som ser upp till sin idol. Hon hade gjort det där som jag också ville göra, killar, öl, vin, puss o kram jeans. Allting som en tonåring drömde om 1979 i Farsta Stockholm.

Med K gjorde jag allt det där, jag drack öl, vin, hade olika killar och kände mig som precis exakt just helt enkelt tillhörande. Det var det här jag hade längtat efter. När jag drack, eller tog andra droger, var jag med i ett sammanhang. Utan det kändes jag svävande, fladdrande utan mål. Min dröm var en enda sak, att få egen lägenhet. Där jag kunde leva det livet som min andra idol hade levt, Janis. Jag såg ut som Janis, gick som Janis, designade mina egna kläder som Janis, lång lockigt hår som Janis, runda mörka glasögon som Janis. Där gick K och jag i vår egen lilla drömvärld.

Alla de minnena kom åter upp igår vid mitt köksbord. Att tala, titta, vara med, K och U var så givande så jag blev alldeles bubblig. Att Roy Andersons "En kärlekshistoria" gick på TV precis samtidigt när vi satt i köket och plockade fram minnen från våran egen ungdomstid var nästan för bra för att vara sant.

Ja jag blev levande, mindre ensam och återigen i ett sammanhang igen. Det var helt enkelt skitskönt.

Sol

Min kropp längtar, saknar, behöver Solen. Så länge nu har jag varit i mörket, vilse i min egen maklösthet. Nu börjar det ändligen ljusna, både i mitt liv, mitt sinne som så länge varit famlandes i svärta.

Takdropp, små små bitar av asfalt som tittar fram, kisa emot det vita. Fönster som vintervilat och minner om våren, i all sin smutsighet. Skotten som stått gömt och nu ska klippas och förvandlas till oaser. Ljuset som redan smekt min kind om morgonen, strålar som leker inom mig.

Idag, varit hos kriskontakten på psyket. Det gick över förväntan, jag meddelade faktiskt utifrån mig själv, vad jag ansåg om kontakten. Att jag inte var riktigt nöjd, och att att det känns som hon inte riktigt kan förstå mig. I ett oroligt ögonblick sa jag att hon skulle ringa min psykolog på arbetsförmedlingen, men hon sa att jag förklarade så bra vad jag behövde, så att ringa psyklogen var inte nödvändigt. Va skönt, att jag äntligen vågade vara ärlig emot henne, och hur bra hon tog det. Bara det gjorde att hon steg i respekt hos mig.

Tankarna på M finns där, men de hindrar mig inte längre att leva mitt liv. Även om hans svek kommer göra det ganska lång tid. Allt fint som eventuellt funnits där en gång, har raserats och ersatts av insikter genom vilka jag är övertygad jag ska leva. Jag respekterar att M och jag inte valt samma väg. Det handlar väl om livsprinciper, att välja väg på något sätt. Livsexistensiella frågor som börjar bli viktigt för mig. Och alla människor har inte samma, vilket blir oförenligt om det inte är någorlunda lika vägar. I mitt och M:s fall har jag upptäckt att vi är på helt olika plan i våra respektive liv. Vi har så olika livsmål, och så illa vi gjort varandra gör att vi på något sätt har iscensatt vårt eget scenario.

Min kraft är att jag håller fast i min inre kraft, som jag kallar Gud.

27 juli

Your Birthdate: July 27

You are a spiritual soul - a person who tries to find meaning in everything.
You spend a good amount of time meditating, trying to figure out life.

Helping others is also important to you. You enjoy social activities with that goal.
You are very generous and giving. Yet you expect very little in return.

Your strength: Getting along with anyone and everyone
Your weakness: Needing a good amount of downtime to recharge
Your power color: Cobalt blue
Your power symbol: Dove
Your power month: September

Födelsedagstest

Ishjärta

Jag är buren, över isiga händelser. Fastän jag inte känner det så är det så. Internationella kvinnodagen igår, - bättre sent än aldrig - Grattis alla kvinnor.

Lugn i kroppen, ingen direkt oro. Även om sista tidens insikter har varit smärtsamma, och frågan hur kunde han?! ha svårt att lämna mig. Men jag kommer inte få några svar, därför förblir jag stilla i min ovisshet.

Den orimliga bördan

Likt Jesus som släpar sitt kors, släpar jag mitt bestående av perfektionism, orimliga förväntningar, självkritik intill döden.

Alltid så länge jag minns har jag gjort det. När jag var liten kände jag mig aldrig ok, ingenting var ok med min uppenbarelse. Ok, när Pappa tog mig med in till stan för att visa upp mig för sina bilmekanikerkompisar, och jag fått putsning intill djupet, och var söt och änglalik i mitt korskruvelockiga hår. Då kunde jag känna mig värdig, ok eller hur man nu vill uttrycka det.

Annars har mitt liv bestått i hur väl jag presterat, hur mycket jag haft ordning i mitt hem, hur stolt min mamma varit över mig då jag fick löneförhöjning som var högre än hennes egen lön. Då kunde jag känna mig uppskattad, och jag såg mammas stolta blickar. T.o.m när jag födde mina barn hade jag absolut självkontroll, ingen skulle få se mig lida, jag måste prestera, och göra det intill perfektion. Som tur var, var mina förlossningar lätta, annars hade min fasad rämnat.

Självkritiken har blivit en ständig följeslagare, den finns där liksom, jag är knappt medveten om den. Den livnär sig på misstag, gjorda med en inre dömande manual, som inte ens existerar i det verkliga livet, utan bara för att hålla den vid liv. En ständig piska, en checklista på vilken rätt jag har att motkräva lycka i mitt liv. För om jag inte presterar finns ingenting förutom en ständigt gnagande, tärande känsla som äter sig igenom kroppen.

Allting i mitt liv är påverkat av bördan, den orimliga. Till de små detaljerna i mitt kök, till de stora exstensiella frågor. Självkritiken boar in sig, djupt därinne, och föder sig själv.

Hos psykologen i måndags, kommer den fram. Genom mina egna ord hur jag uppfattar mig själv, hur jag tvivlar med bördan som ifrågasättare. Hur jag famlar där mitt i livet, om hur ska en människa vara för att få existera?! Hur mycket måste jag stå ut med att jag klarar/inte klarar?! Alla tankar virvlar, och söker sammanhang, där inget finns.

Psykologen tycker såklart jag dömer mig själv för hårt, hon ifrågasätter, försöker få kontakt med bördan för att på så sätt punktera. Hon lyckas ganska bra, jag kommer på mig själv att tycka att jag faktiskt är bra!? Väldigt konstig känsla. Och vila i den, den där lite klappa-sig-själv-på-axeln känslan, förnimmer jag med henne. Hon frågar ut mig om barnen, min akilleshäl. Vilken mamma tycker att hon är den absolut bästa mamman? Vilken mamma plågas inte av frågor om hur hon är/ska vara som mamma?

Jag berättar vilken svårighet det har varit att ha ett barn som är annorlunda. I fina ord, och med bra dagar, kan jag säga att han är mitt mirakel. Sen kommer skammen, när jag åker tunnelbanan, och han kastar ur sig frågor, får de andra i vagnen att titta/titta bort. Då är miraklet inte lika närvarande. Men jag har lärt mig, jag har lärt mig genom honom, mitt mirakel på ett smärtsamt, - jag lovar- sätt att stå upp för honom, på att älska honom precis som han är, och inte efter hur han presterar.

- Jaha säger psykologen, du älskar dina barn förbehållslöst, vilken mamma kan säga det!?

Där fick du dig en väldig törn, bördan, självkritik, bödeln/domare. The only way it´s up!

Val

Jag har satt på mig min sköld, för M:s projektioner att studsa emot.


Valet idag ter sig ganska kort och enkelt. Jag mår dåligt av att M följer efter mig på nätet, han skiver kommentarer, han följer mig på dokusåpaforum för att skriva sina hemliga meddelanden till mig mitt i alla diskussioner om Big Brother. Jag väljer därför att återgå till min hårddisk igen för att skriva, iallafall till M är nere hos sina barn, där han säkert kommer att ha annat att bry sig om än mig.

Insikter

Varför skriver jag om mig och M i min blogg. Jag får ju bara bitter smak efteråt, som hans kommentarer tex?!
Jag vägrar flytta på mig för att han ska få lugn och ro, i sin förnekelse.
Ibland flyttar jag plats, till min hårddisk, men för mig känns det mer verkligt att skriva här, som om jag behöver påminna mig själv vilken verklighet jag lever i. Så jag inte fångas in av andras.
Därför skriver jag vidare i min blogg, om mitt liv med M - som är en del i min medberoendeproblematik -, och om mina insikter om mig själv i förhållande till andra människor förutom M.


Idag är just en sån dag när min sinnesro störts av att jag är alltför snabb att bli arg, och irriterad. Jag vet att jag har rätt att vara det, men för min egen skull skulle jag behöva analysera situationen mer utanför mig själv. Det är därför jag skriver nu.

Jag har lätt att leva utifrån och in och inte innifrån och ut. Därför är jag mer känslig för vilka människor jag umgås med. Jag vet att det handlar om att jag måste försöka leva mer innifrån mig själv, och inte vaja omkring utifrån vilka människor jag är med. Så har det varit med M. Jag träffade M på MP för 1 år sen, 12 februari-2005. Jag hade jobbiga relationer bakom mig, jag var ärlig emot M om mycket, nästan allt jag kände sa jag direkt till honom. Därför var ju också projektionerna starka. Mitt levnadssätt gör ju också att det är lättare att puffa mig än någon annan. Jag brukar oftast ta på mig skuld, jag behöver inte någon skuldtripp för det.

När våra problem började dyka upp, bara som små subtila signaler, så var jag snabb att analysera min del så noggrannt så jag glömde vi var 2 i relationen. Detta pågick länge, jag tror också det var därför vi kunde förstöra så mycket på så kort tid. Alla gånger jag blev osäker, ville jag dra mig undan, vara tyst, bara vara i mig själv. Det var mitt sätt att hantera våran relation, jag lyssnade också mycket på hur ledsen M var, i början var det charmigt, att en man kunde vara så känslig. Vad jag inte förstod var att vi båda målade in varandra i varsitt hörn. Jag med min självrannsakan, och han med hans självömkan.

Jag kommer ihåg att jag ofta sa till M att han var otydlig, att jag inte fick något grepp om honom. Efter varje gång jag dragit mig undan, för att sen fika med M i stan, och få förklaringar, som mest bestod i att M satt och såg ledsen ut, och jag pratade!! Jag vill hjälpa, ställa tillrätta, om ändå M fick en lägenhet, fick träffa barnen mer, fick ett jobb, om ändå jag inte var så svår av mig, så skulle allt bli bra. Genom handling, ord och förändring försökte jag förändra våran relation. Allt för att inte upptäcka det där djupa hålet som kom närmare och närmare för varje gång jag ville dra mig undan M. Sanningen kallar jag det idag. Min sanning, den sanning som jag alltid kände i varenda andetag tillsammans med M men som jag valde att förneka, för att orka fortsätta vara med honom. Jag började tro på hans sanning, min egen blev grumligare och grumligare. Jag kände en sak, men fick genom M förklarat en annan sak. Precis som det var när jag var liten, när pappa sa att jag inte behövde bli rädd, medan han stod och skulle bestraffa mig. Samma känsla, hade jag med M från dag 1.

Jag tror att det är därför vi vuxna barn, vi medberoende söker oss till såna här män, som kan bekräfta det vi var med om som små, så vi iallafall som vuxna kan ändra på vårat livsscenario. Det gör för ont att inse oss maktlösa, inför våran egen uppväxt. Vi fortsätter att försöka förändra omöjliga män, omöjliga barn, människor. För att det gör så oerhört ont att se att vi kanske inte var älskade som små. Inte ens det kunde jag åstadkomma, blir vårat mantra när vi uppfyller våran profetia. Jag tror och känner att det är därför M haft sånt grepp om mig.

Jag måste börjar lyssna till människos handlingar, även om de är mer tysta och subtila än människors ord. Jag själv pratar också alldeles för mycket, så jag ser till att överröstar andra, och för smärtan att se att jag kanske återigen står framför min potentiella livsverk att förändra. Jag måste försöka lära mig att 'känna' in männisor, se till de här tysta signalerna i min kropp som faktiskt varnar mig i alldeles rätt ögonblick. Jag måste försöka leva mitt liv, inte någon annans.

Idag fick jag dessutom reda på att M firade våran 5 månadersdag, med att gå på Gröna Lund, med sina barn och kvinnan I han träffat på MP. Jag blev ja -vansinnig-, när M berättade det idag. Kvinnan I hade erbjudit sig att bjuda barnen på Gröna Lund, för att det var så synd om dem (I:s egna ord). Därför hade hon bjudit hem dem till sig, och gett dem mobiltelefoner, och besök på Gröna Lund. I hade ingen aning om att jag träffade barnen nästa dag, i stan, då jag inte heller hade någon aning om att barnen träffat Kvinnan I, från MP.

Usch jag ryser när jag tänker på det. Jag har också förstått att det inte alls bara handlar om M:s roppar, utan hela hans beteende. Hans otydlighet, som jag kännt i hela kroppen sen jag träffade M, men som han förklarat bort, förminskat, och jag valde tro på hans verklighet istället för min egen. M:s förklaring denna gång var:

- Han ville inte såra Kvinnan I med att han hade mig.

- Han ville inte berätta sanningen för mig, för då hade jag blivit arg.

- Det var bara 'gamla tant I', som ungarna och han hälsade på

- Jag var så taskig emot honom, hade dragit mig undan.

Hans förklaringar är läskiga. Det är därför jag ibland tror att M lider av något större än bara beroende?! Han verkar dessutom nästan tycka att det här är helt ok beteende, och kan inte förstå hur jag kan vara så arg, förbannad och besviken som jag är!? Det är nästan mer förvirrande än hela situationen, att M inte kan förstå att han liksom klivit över hur många moraliska och etiska gränser som helst. Tycker jag, och hela min kropp med mig.

Det är nästan mer än jag kan bära när jag verkligen förstår innebörden i vad jag varit med om sista året. Det som ändå varit hälsosamt är att jag faktiskt förstått att jag känner rätt. Att mitt intuitiva jag alltid har rätt. Jag har alltid haft den där lilla rösten inom mig. Och ibland har jag lyssnat, ibland inte. Den har försiktigt viskande varnat mig när något inte är bra för mig, när jag gör något som inte är bra för mig. Oftast lyssnar jag inte. Men insikterna efter året med M har gett mig hopp om att kunna lyssna till mig själv mer än jag gör idag.

Kommentar

Jag tycker det är konstigt att M, efter bara 24 timmar kan skriva något sånt här?! Men ..... han undrade hur länge hans kommentar skulle sitta kvar innan censuren. Här är svaret.

Ljuset i mörkret

Dagen har varit mestadels bra, först var jag tveksam till att komma iväg på mötet, pratade med M i telefonen. Jag blev upprörd av allting kring oss och kring honom. Och ändå klev mina fötter iväg på mötet. Åh vad jag blev glad att jag lyckades att ta mig dit. Jag har svårt just nu, att ta mig för saker, minsta lilla motståndets lag får mig ur balans.

Men inte denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Efter mötet följde jag med Gunilla till Stadbiblioteket , för hon skulle låna en Lagerqvist. När vi kom dit var det stängt, men själv promenaden genom staden Stockholm denna kväll var magisk. Hon är lika virrig som jag, och det känns befriande att glömma bort sig lite. Vidare längst Sveavägen, till Centrum där en ensam man stod och predikade Jesus budskap i kvällen, fredagkväll. Kändes nästa ödesmättat när vi gick längst tomma gator, det var lugnt i Stockholm också, nästan lite vårlikt kändes det.

Vi brukade ofta göra sånt här förut, G och jag. Våra stråk har ändrats genom tiden, men samvaron efter mötena är alldeles speciell. Jag återfick en massa kraft kände jag, att allting finns kvar för mig. Att allting med M inte förändrat mig eller människorna omkring mig, att jag faktiskt har annat än M i mitt liv. Och hur mycket energi jag lagt ner på M, istället för att fylla mig med ljus energi.

I morgon är siktet 8.00 först, sen kaffe och ta mig iväg till konventet i Söderledskyrkan. Där finns Alanon och ännu mer tröst och kraft. En hoppfull dag.

Rättigheter kontra skyldigheter

Tänkte skriva något här, men kom på att jag mår bättre utan att ha skrivit det. Bilden får illustrera allt jag säger utan ord inatt, Godnatt.

-0

Ljuset kommer för de som väntar heter det ju, eller var det jag som kom på det?! Jag kämpar på i mitt lilla liv, där allting egentligen handlar om att jag har svårt för att låta andra människor göra det de själva vill, kan.

Jag vill lägga mig i, ställa till rätta. Egentligen är det ett ganska högmodigt tänkande, varför skulle jag veta bättre vad som är bra för andra?!

Jo för om de gör det, så gör det mindre ont i mig. Och den drivkraften är stark, otroligt stark. Jag vill må bra, jag vill ha flyt/flow, därför är de där smärtsamma känslorna i mig, såna jag fort vill få bort.

Idag har ingenting hänt, speciellt. Vandrar runt bland mina blommor, kattungar och andra små bestyr som min vardag innehåller. Nu ska jag ner till Apoteket och hämta astmamedicin. Har fått ett par tuffa törnar här idag, insikter som är svåra att smälta. Men jag gör så gott jag kan, ut nu tex.

Dikt 041118

Jag lärde mig tidigt
vad jag skulle se,
att jag var tvungen
att ge.

För att du skulle
bli nöjd och glad,
själv 'föll' jag in
i tapetblommans blad.

Den lilla rösten
såg vad som försigick
men hur hon är ropade
ingen respons hon fick

Hon blev instängd i ett land
där alla andra små
röster vilar bland varann.

De starka orkade ropa
högre och mer
så låset kring dem
föll ner

Min lilla röst vilar på
hemlig mark
efter jag hämta hem henne
och gjort henne stark.

Den lilla

Känns så mörkt i mig, som om veckorna med M och hans tabletter äter upp mig innifrån. Ljuset är så långt bort, inte för mig att nudda. Hur jag än försöker så äter mörkret upp mig.

Varför dras jag till killar som inte känslomässigt kan ge mig det jag behöver?!

Frågan känns mer och mer i mig. Jag har försökt att fly med undanflykter, att det är jag som söker fel, jag träffar fel killar, jag är inte tillräkligt frisk. Men det är jag, frisk, det var min uppväxtmiljö som inte var frisk. Jag blev vuxet barn, ständigt stigmatiserad av min ursprungsmiljö. Min pappa var alkoholisten, och han var en sadistisk person. Han var och förblev ännu sjukare, ju mer hans missbruk ökade.

Högdalen 1973. Där bodde min pappa, mamma och min lillebror som föddes där, jag blev till innan vi flyttade dit. Jag minns atmosfären, varenda vrå kan jag utantill, varenda lukt finns kvar i mig. Han styrde, även fastän han var på en av sina fylleperioder så styrde han allting därhemma, alla våra känslor, våra rädslor, våra tankar. Alla gick vi och väntade, på den där känslan som förebådade att han skulle komma. Min mamma stod jämt i köket, tittande i köksfönstret och förberedde nästa flykt för oss alla. Hon stod där nästan jämt, som jag kommer ihåg. Och allt jag visste/lärde mig var att inte fråga inte säga något, som kunde förstöra den där täta dimman av alarm, som antingen skulle komma eller inte komma.

När han så då kom till slut, bytte rädslan skepnad. Vad skulle nu hända? Var mamma säker? Vad skulle jag göra, annat än att gråta tyst i min kudde?!

En gång tog mamma och jag bilen ut och åkte. Julen -72, skulle vi besöka pappa som var borta. Han var det ibland, men mamma kunde inte gå bort från fönstret ändå, det hade blivit en vana för henne att sjunka iväg i, fönstret med sina skuggor, mörkret som omslöt. Vi kom fram och pappa var kammad och luktade gott, jättefint rum hade han också. Eftersom inga frågor fick ställas, allting skulle vara tyst och undanstoppat i vår familj. Därför frågade jag inte vad jag undrade när pappa sa att han byggde en simbassäng därutanför fönstret, en stor grop var där. Jag tyckte det var underligt, kommer ihåg den första känslan av att någon sa något, men menade en annan sak. Jag fick en klocka, röd var den och jag var glad.

Efteråt kom sanningen fram att min pappa satt i fängelse för rattfylla.

Under hela min uppväxt kom dem där dubbla budskapen, att mamma var ok fastän jag såg att hon inte var det. Att priset för att ta hand om mamma, var att jag inte ställde några svåra frågor. Hon som hade all energi på att förbereda våran flykt, om den skulle behövas. Och pappa som var sadist, och hittade på nya grymmare metoder om vi inte lydde honom, eller om han fått 'för' sig att vi inte lydde honom. Hans verklighet var skrämmande fel ibland.

Jag är vuxet barn, med alla de konsekveser som kommer av det. Vissa saker tänker jag inte ens på att jag gör. Som att vara smidig, att inte komma i konflikt, för då riskerar jag att förstöras. Att bara finnas för andra, att ha svårt att ta mina egna behov på allvar.

Och framförallt, att inte lita på någon !!

Jag har lätt att komma människor nära, jag är en sån person som människor tror de kommer in på livet. Jag har utvecklat ett speciellt sätt som gör att människor tror de vet vem jag är. Men lång därinne sitter spärren emot omvärlden, att inte lita på någon. Den är så automatiserade nu, så jag tänker inte ens på den. Att jag ständigt misstror människor, fastän jag låtsas att jag har tillit.

Det är knepigt att leva i den här dubbelvärlden. Den skapar rädslor som skärmar mig ännu mer ifrån andra. Min psykolog sa till mig att jag är lätt att tycka om. När hon sa det, tänkte jag att vad jag lurat henne, hon tror hon vet vem jag är. Men ibland tycker någon om mig också, utan att jag behöver vara fel med det.

Avrundningar är jag inte så bra på, orden tog slut här .........................

Snurr

Det är så konstig känsla inom mig. Samtidigt med lugnet, är tankarna alldeles för röriga. Jag kommer på mig själv, med att tänka så många tankar, så där den ena tar slut, finns ingen förbindelse till nästa.

M har varit med Miss Ro, han förnekar -som vanligt-, och han är ångestfylld. Jag har satt en tydlig gräns, denna gång. Och jag känner att den bär, den finns cementerad inom mig. Det känns underligt, men jag tror det är den enda vägen. För mig iallafall, jag är ju maktlös inför hur M vill göra. Jag börjar förstå det nu, det börjar sjunka djupt i mig, att jag är fullständigt maklös inför vad M gör, vill göra, inte vill göra.

Har varit hos psykologen idag, och jag har en tid för utredning inom 3 månader, Karolinska har en tid åt mig för utredning på varför mitt liv är så ohanterligt. Idag åkte jag på möte, till min hemmagrupp, var helt övertygad om att det var 50 års jubileéum där. AA i Sverige har funnits i 50 år. När jag kommer dit råder närmast begravningsstämning?! Alla sitter tysta, och jag kommer klumpigt instapplande.

Jag börjar undra, om alla på mötet glömt födelsedagen?! Varför ser de så bistra ut, det ska ju vara partystämning?! Och tårtan, var är den alla pratade om på förra mötet?!
Har alla utom jag glömt jubileét?

Känner mig som ett ufo, och börjar tvivla på om jag kommit till rätt dag, är det jag eller dem som har fel? Då upptäcker jag att jag tagit fel på en månad?! Inte konstigt att alla var tysta när jag kom in, mötena brukar alltid börja med en stunds tystnad, för eftertanke.

Jag är glad att jag kom ihåg, även om det var en månad för tidigt. Problemet är hur jag nu ska göra för att inte lyckas glömma bort födelsdagen när den verkligen är?!

Så är det att leva i mig.

Déjà Vu

Det är nästan lite läskigt att det samtalet jag idag hade med M, efter han bett mig ringa i ett ångermail, nästan är identiskt med det som utspelade sig förra månaden. Den 23 förra månaden infann sig nästan exakt samma samtal, där jag också deklarerade något högre och argsintare, att nu tänker jag lämna M och hans Ro.

Exakt det som utspelades idag, har alltså ägt rum vid precis exakt en månad sen. Dessemellan har det varit återförening mellan M och mig, och han har förklarat, och bedyrat att detta inte ska hända igen.

Det verkar som den enda förändringar sker i mig. För varje gång M tar återfall, så blir jag visserligen mindre arg, och jag behöver inte åka till psyket längre. Men jag ser mer vad som sker i mig, känslomässigt. Jag får nya infallsvinklar. Jag tycker att M har en del i att min kärlek börjar ta slut för honom, jag tycker att han borde förstå att hans lögner dödar all den kärlek jag måste uppbåda mellan återfallen.
Men för M är det inte så, han är ju bedövad ifrån alla känslor i sina perioder, så han förstår inte att det händer saker i mig när han själv inte är känslomässigt närvarande. Det är ju därför vi tar droger, för att vi inte orkar leva i verkligheten.

Så för M, är allting likadant som innan han klev på. Medan jag känslomässigt redan har gått massor med ronder. Missbruket gör att vi är på olika känslomässiga nivåer.

Kanske hade det varit annorlunda om jag också kunde stänga av, med tex alkohol? Om jag också kunde vara under ett rus när M klev på, kanske skulle jag inte känna det så känslomässig smärtsamt med M:s lögner då?

Medan M sitter och noddar med Miss Ro. Pågår det en ständig analys i mig. Jag försöker förklara det för M, men först idag förstod jag att han inte kan förstå det. Han säger samma sak som vanligt.

* han älskar mig
* han vill göra något för oss
* han vill inte ta benzo
* han vill söka hjälp om jag följer med
* han tycker vår kärlek är så fin

Men mellan varven tittar ändå den där känslomässiga förvirringen fram. Att han inte kan förstå hur jag kan göra honom så illa? Straffa honom så. Hur jag också ljugit för honom? Han förstår inte skillnaden mellan 1 lögn och upprepade lögner. Han vill projicera, allt för att ta bort fokus ifrån där det gör ont. I honom !

Han säger att jag aldrig älskat honom som han älskat mig. Och jag försöker att få honom att förstå att hans missbruk gör att han inte kan förstå vad kärlek är. Och jag lyckas ibland, ibland får jag in lite ljus därinne i honom, i det där mörka. Ibland är rädslans gard lite nere, så han vågar se vad hans missbruk ställer till. Jag tror inte på M när han säger att han är mer rädd att förlora mig än sina droger. Jag tror däremot M är livrädd just för att släppa sina droger.

Jag är själv fd missbrukare. Och jag kommer ihåg just den rädslan, hur jag tänkte att jag aldrig skulle klara ett liv utan droger, när sanningen var den att jag klarade inte att leva med droger. Jag kunde inte se det själv i början, jag var full av förnekelse. Det var dens fel, det var för att jag kände mig så dålig som jag tog droger, för att jag inte kunde sluta, för att det inte skulle fungera för mig att sluta. Alla förbehåll hade jag.

När jag en dag tog slut och erkände förbehållslöst att ; jag klarar inte det här längre. Med inga förklaringar, ingen förnekelse, inga om eller men. Utan bara helt enkelt bara la mig ner och kapitulerade, jag klarar inte att leva med droger och jag klara inte att leva utan droger.

Då fick jag hjälp, då kunde tillfrisknandet sakta börjar växa i mig. Jag var villig att göra allt som krävdes för att jag skulle slippa dö, och för att lyssna på andra.

Jag tror inte M förstår det, han försöker fortfarande förmildra, skylla ifrån sig, förneka. Han är fortfarande inte villig att släppa sina droger. Han har inte nått sin botten. Men jag har nått min, just nu exakt i denna stund har jag det.

Jag kapitulerar inför M:s missbruk, här och nu. Jag är totalt maklös inför M, det enda jag kan förändra är mig själv.

Lögner sopar undan mattan

Där lögnen finns kan inte kärleken överleva.

Sorgen

M är flöddrig, jag försöker ändå prata med honom på msn. Hela mitt liv hänger på honom, trösta honom fastän jag själv är så arg så jag kokar över. Vara till lags, när ångesten kryper uppför hans ben.

Fan jag hatar droger, verkligen hatar dem.

De gör något till människor som gör att de förvandlas till djur eller nåt. Äta eller ätas. Hur jag än försöker, så kan jag inte få M vara ärlig, säga sanningen. Det är det som är förstört mellan oss, tilliten.

Alla lögner som finns hos oss, all rädsla hos M att jag ska lämna honom om han säger sanningen har fått oss hit, där vi nu är. Kvar finns kampen mellan oss, vem som ska få rätt?
Han som vill hålla tabletterna ifrån mig, av rädsla för att jag ska gå. Jag kämpades för min rätt till sanningen.
All våran kärlek har flyttats ut på maktkampens arena. Och där kämpar vi, blodiga, ångestfyllda, hårt, emot varandra.

Jag vet inte vad som är värst? Hans lögner, eller hans fullständiga förvirring när han tar benzo. Det är en sammanblandning tror jag. Där jag inte känner igen den M, som jag känner. Där han sms;ar, säger saker, mailar, saker som han sen inte kommer ihåg, och håller benhårt fast att han inte gjort, sagt, skrivit osv.

Det som är värst är nog allting som är förstört, raserat. Tillit, framtidshopp, drömmar kan inte färdas med lögner. De dör i lögnens andedräkt. Så är det för oss, och det gör mig så j-la ont.

M har inte så bra koll på telefonen när han är flöddrig. Då kommer alla möjliga suspekta sms ifrån honom. Först försökte han skuldtrippa mig för att jag var inne på MP, och därmed var hans utväg öppen. Leta upp en ny på msn som ska ringa honom.
Då M vill verka manlig och stark, rimmar det dåligt med att han inte har något arbete. Därför brukar han ljuga om det, liksom han gjorde sist till I på MP som han pratade sist med och skulle ut och fika med. Nu har han återigen hittat någon som måste tro att han har ett arbete. Jag skulle uppskatta att M hädanefter endast sms sina nya tjejer, och inte mig också. Vill inte bli inblandad i M och hans affärer med andra kvinnor. Börja tröttna på det, och det gör mig så jävla förbannad.

Han var ledsen för oss förstås. Det är därför M pratar med andra kvinnor på MP, förstås. För att jag är så taskig emot honom när han tagit tabletter och inte vill prata med honom, då raggar han kvinnor på MP.

Nu var han så klyftig så han skuldtrippa mig för att jag har 3 killar jag pratar sex med, för att få någon att prata med själv på MP.

Han skrev just ett sms, lite fel va M? *hihi*.

" JAGeRing mig på jobbet." 22/2 kl 17:56.
Jag skicka tillbaka.

"Skicka fel eller?! Vem ska ringa dig på jobbet?" 22/2 kl 17:57.

För att förtydliga så har M inget jobb, han har förutom 3 veckor i somras, bara haft skyddad anställning i kommunen innan. Så det här måste ha blivit för många benz för honom just nu.

Tycker synd om både M och hans nya kvinnor, på MP. Han har redan avverkat en del därinne, kvinnan före mig blev också lurad av M. Sånt borde fått mig att dra öronen åt mig, men kärleken är blind, iallafall de första 3 månaderna.

Skuldtrippar, come and see

Det här är inte den M jag känner iallafall, det är den han blir när han umgås med Miss Ro.

Jag har ingen lust att vara med dem och leka, därför förnekar M att han har något som helst umgänge med Miss Ro. Han är rädd att jag ska gå iväg då, och det har han rätt i.

Jag vill leka, skoja, vara andlig, känna glädje, sorg, smärta.

Jag vill inte, vara bedövad, förvirrad, flöddrig, eller vara i närheten av någon som är det.

Jag vill leva !

Miss Ro :hjärta: M = sant.

Tack till Angelheart och Jenny som skrivit i min gästbok!

Allting kring M:s missbruk har blivit normalt, det kallas normaliserats på psykologspråk. Det här som förut gjorde mig så dålig så jag fick vara på psyket kring jul, är nu på något sätt normalt, vanligt. Alla M:s beteenden tillsammans med Miss Ro, är inte längre som dem varit, i mig iallafall.

I M är det samma sak som händer, först flöddrig, sen haglar anklagelserna tätt, och förnekelsen är i topptrim.

Redan innan han kliver på vet jag. Hela min kropp känner att han är på G, att han håller på att förbereda sig. Jag sa det till honom, som en fråga kan det vara så att du är sugen , och att det är det jag känner, att du är på väg ut (med Miss Ro)?. Nej då, återigen är jag the bad guy, jag åker hem och känner samvetskval för att jag tror så dåligt om honom, är så misstänksam han som försöker göra allt för mig. Jag skrev också att det kanske är jag som gör att han kliver ut?! Att det är min misstänksamhet som gör att han kliver på tabletterna?! Alla medberoendes dilemma, faktiskt. Som gör att vi är medgörare till missbrukaren långt längre än vi orkar, egentligen. Jag är där nu, alla mina tankar är kring honom, hur jag ska komma ur hans skuldtrippar han sås enkelt kastar ur sig, hur jag känner att jag åker känslomässig berg-o-dalbana i den här relationen.

Jag ber om ursäkt till M om jag blir för personlig, jag behöver det för mitt eget tillfrisknande, och kanske - om jag får gåvan- hjälpa någon annan som liksom jag är medberoende. Om M inte orkar läsa vad jag skrivit, läs här istället!

Ja alltså, jag kände någonting i fredags när M och jag träffades. Jag tror inte han hade tagit något, eftersom han insisterade på att vi skulle åka till Maria och ta pissprov, vilket ifs - såhär efteråt-, kanske just var hans nya strategi. Men jag tror inte det, för han vet att jag faktiskt skulle kunna förnedra mig att åka till Maria för att ta pissprov på min kille för att han ljugit för mig så många gånger, vilket gjort att vi måste ta pissprov på honom ! Men jag kände att någonting var på G, att det skulle hända något snart. Eftersom jag förut haft starka föraningar vilka så gott som alla stämt, borde jag då inte förstå. Nej, psyket vill tro på honom, vilket gör att jag lägger skulden på mig själv, där jag satt på tunnelbanan hem. Tyckte jag var misstänksam, hur synd det var om honom som hade mig som misstrodde honom, så jobbigt han måste ha det? Kanske han därför måste ta tabletter?

Ni ser, medberoende blir så utanför sig själv, fokuserade på missbrukaren, att deras tankesätt blir förvridet. Så liksom mitt.

Dagen efter ringer jag honom, och undrar varför han - som alltid gör det - inte skickat sms. Redan där syns första tecknen på Miss Ro; han har visst skickat, eller har han inte, blandar ihop med dagen innan, har inte sett mitt sms jag skickade kvällen innnan osv. Och jag går på, vilket innebär att jag nu vet att han tagit, och jag börjar fråga ut honom om han gjort det och säger att jag är säker på att han gjort det! Vilket slutar i att jag vill dra mig undan, och ; - som jag förklarar för honom -, inte mår bra av att vara så här misstänksam, och därför vill ha respit till på tisdag när min äldsta son åker tillbaka till sin skola. Han kontrar, hur kan jag göra såhär emot honom? Va taskig jag är, och varför vill jag straffa honom.

På kvällen får jag mail i min inbox, som är lite suspekta, vilket också förebådar hans vistelse med Miss Ro, ännu tydligare. "skickar ett mail för min tele har försvunnit(tappats el blitt snodd, mail 19/2 kl 19:42 min anm". Såna här saker är vanliga när M umgås med Miss Ro, och har hänt åtskilliga gånger under vår tid tillsammans. På kvällen går jag in på msn, eftersom jag vet att det är där han brukar vara när han är ledsen, sist prata han med Inger ifrån MP där. Då han var tvungen eftersom jag inte ville prata med honom, pga att han tagit tabletter!. Denna gång är M övertygad om att jag pratar 6 med andra på msn, han vet det. Jag frågar vilka, och han säger honom jag hämnades M med, honom och 2 andra killar pratade jag sex med på msn. Det visste M ! Jag frågade M om han kommer ihåg att han sa förra gången han klev ur, "att han blir dum i huvudet av Benzo?". Det kommer M ihåg, men inte att det är därför han får såna här konstiga tankar denna gång. Jag talade om för M, dels öppet, dels genom min blogg att jag försökt flirta med en kille på MP, dels för att M gjort det, och dels för att jag ville känna hur det kändes. Det kändes inget bra som sagt, gav besk eftersmak. Det är inte så jag vill göra. Jag sa till M på msn, att jag talar om för honom när jag pratar med någon annan på msn, vilket inte han gör!.

Denna natt kom också M:s förklaring ang sin mobil, som han skrivit om tidigare i mail. Denna gång verkar M ha glömt bort sitt tidigare mail, så nu är det en annan historia som gäller. Dagen efter M har skrivit att han blivit av med sin mobil, kommer det en hejdlös förklaring till på det. " om du undrar hur jag blev av med telen OCH bankkortet så blev jag rånad och misshandlad av ett par zigenare mail 20/2 kl 14:58 min anm". Det är otroligt, bara på ett dygn eskalerar incidenten med hans mobil till att han blivit både rånad och misshandlad, vilket han troligen glömt bort vid tillfället när han skrev att hans mobil var borta första gången! M är smart, tror han. M:s förklaring låter ännu bättre, han sa ingenting om zigenare, rån, misshandel, för att jag skulle bli så arg då, och börja tjafsa med honom. Det kan ju kanske stämma, vem vet?! I M:s värld med Miss Ro är allting oförutsägbart, eftersom det är där lögnerna regerar!

I går ringde jag M, på morgonen. Han lät slöddrig, viskande berättade han att han är utslängd ifrån sin bästa kompis, att hans 2 kompisar hatar honom, och att det är synd om honom. Jag sa att hans 2 kompisar (jag inbegripen), inte gillar att han ljuger för dem. Att det är därför de inte kan lita på M, att det är därför vi blir irriterad, känner oss kränkta. Jag frågade M om han ville ha benzo, han sa nej, vilket han alltid gör. Han sa också, att han tagit. Men ..... bara 1 tablett, 2 dagar innan, och ingen benzo. 2 dagar innan den 22, borde vara 19, då han svor på att han inte tagit i telefonen till mig.

Jag skrev gonatt sms, till M som han klagat på att jag inte gör, igår. Fick inget tillbaka på min förklaring varför jag är ledsen, besviken på M, att han ljuger och att det är smärtsamt. Jag önskade honom att han inte skulle behöva göra så, för sin egen skull också. Jag berättade också för M att han erkännt i telefonen på morgonen att han tagit! Han svarade inte.

Idag på morgonen kom sms, ifrån M.

"OBS JAG SA SÅ FÖR ATT KOLLA SÅ NU VET JAG". 22/2 07:34"

Vad M vet nu, när han ljugit återigen, att han tagit. Vet jag inte, jag tror inte ens M vet det själv?!

Runt runt

M har klivit på, inga benzo, inga Miss Ro, säger han.
Jag hörde en gång, av en missbrukare, som själv sa "allting en missbrukare säger + 100 % till".

Detta stämmer inte på M, återigen har han bara tagit och dessutom, inte benz, utan bara 1 tablett för 3 dagar sen.

Nu spelar jag honom rakt i händerna, när han ser vad han sagt här. Eftersom många av M:s förklaringar brukar inte kommas ihåg, efteråt.

Jaha, återigen denna karusell då. Jag kommer inte ställa några ultimatum, utan ser bara helt krasst att M väljer Benzo, inte mig.

Och jag kliver av den här karusellen, orkar inte. Den gör mig illamående ... !

Tupac i kyrkan

Ska försöka skriva av mig lite här. Idag vaknade jag med sån där värdelöshetskänsla. Alla tankar hopades, om hur mycket jag inte klarade, hade klarat av. Först bilen som står på min väninnas parkering, och som jag inte haft råd att köpa ny startmotor till, och den bara står och sjunker i värde. Nu måste jag ha någon som bogserar bilen hit, och jag har såna svårigheter att fråga personer, att vara krånglig, att be om hjälp. Det är som att; om jag ber någon om hjälp, har den 1 upp på mig, jag blir skyldig något. Så var det i min ursprungsfamilj, och de tankarna kommer automatiskt tillbaka för mig.

Jag lyckades komma iväg på ett möte iallafall, och där var det en kvinna som sa att hon har börjat liksom acceptera, iallafall välkommna de här värdelöshetskänslorna. Att liksom känna att det är ok att de finns där. För mig blir det alldeles överväldigande när de kommer, jag liksom fastnar i det tänket och kan inte riktigt komma loss.
Jag ska försöka göra så gott jag kan med hennes sätt, och inte slå på mig själv om jag inte lyckas första gången. Jag lider nämligen också av ett oerhört dåligt tålamod. Vilket gör att när jag fastnar i de här negativa tankarna, är det också ett självvalt plågeri att tänka på hur ofta jag fastnar och hur dålig jag är på att hantera dem, vilket vem som helst kan räkna ut inte blir bättre.

Jag och M är ganska ok, jag fick en släng av kontrollbehov idag med honom. Det värsta är att jag börjar se att jag liksom projicerar något som jag inte är helt nöjd över på honom. På något sätt är jag så j-la rädd att han ska kliva på, så ibland känns det nästan som jag vill provocera fram att han gör det, så är det gjort liksom. Ingenting att undra om längre. Som något sorts straff, och som någon lindring emot själv ovissheten som för mig är den värsta. Vi lyckades reda ut det här, han blir jätteledsen när jag inte tror på honom, utan fortsätter säga att han tagit. Det är det värsta för honom säger han, att vad han än gör, så är jag inte nöjd. Och jag vet -tyvärr- så ligger det nog något i det. Jag älskar honom besinningslöst, hans händer, hans kropp, hela hans väsen gör mig uppfylld.

Nu ska jag iväg på möte igen i morgon. Är sekreterare i min grupp, så jag ska släpa på datorn och skriva ut protokollet direkt på plats, vilket kommer gillas. Eftersom jag har en tendens att skjuta upp utskicken på protokollen. Inte så mycket för att jag inte har dem utskrivna, sånt går fort för mig. Det är de olika momenten som måste göras, de här olika väntetiderna mellan att få det påskrivet, bestämma tid, leta upp en kopieringsmaskin, sånt får mig att liksom bli apatisk.

Ska till psykologen på måndag, och hon säger att hon inte kan hjälpa mig med någon remiss till något annat ställe än psyket. Faktiskt bröt jag inte ihop pga det, utan tog det rent logiskt riktigt. Det är alltså damen på psyket Fröken-titta-på-klockan-och -gäspa(inte diskret), som ska avgöra om jag får någon annan terapi än hennes kristerapi. Ibland känns det som jag är väldigt, väldigt liten.


Jag har iallafall gått ner till kyrkan och ska vara där som volontär, var där förra året också och jobbade frivilligt. Måste ut härifrån, måste ut och träffa männniskor, få lite rutin på mitt liv. Nu ska jag koka soppa till pensionärerna, och träffa ungdomarna i kyrkan. Vi brukar faktiskt lyssna på lite Tupac därnere i stereon ibland, killen som sköter psalmböcksutdelningen är gammal värsting som gillar honom. Yeah där rockar vi loss tom ibland. Sånt är ju glädjande.

Behöver balans

Jag har 2 lägen, on eller off.

Antingen allt eller inget.

Motsatsernas mästare, manövrerar jag tillvaron. Svårigheten med det, är andra människor. Hur de uppfattar mina lägen.

När jag är på on, är jag närvarande, kreativ, driftig. Men på off-läget står allting still, och jag menar allting. Telefonen orkar jag inte svara i, jag kan komma på mig själv vara i hallen, stå och titta på telefonen som ringer, men inte förmå mig att svara.

Det börjar minst sagt bli handikappande.

Jag delade om det här på mötet igår, jag pratade också med en kvinna efteråt om det här, som känner mig ganska bra efter några år. Hon sa att vissa kanske kunde bli ledsna/besvikna på mig eftersom jag inte svarar i telefonen, att de kan tycka att de finns när jag behöver dem, men när de behöver mig svarar jag inte.

Jag har alltid haft telefonnoja, ända sedan jag började dricka alkohol, och träffa killar. Och ge ut mitt telefonnummer när jag var på on-läget. Då var ju allting hur bra som helst, såklart du ska ringa imorrn, så kan vi göra det och det och det. När eftertankens kranka blekhet kom som sällskap dagen efter och telefonen stod där och ringde och ringde, var inte on-läget lika närvarande.

I nästan alla mina angelägenheter har jag min on/off knapp. Även i kärlek. Minsta lilla subtila signal, får mig att hastigt byta till off. Jag märker det inte ens själv, endast en stor sorg överbemannar mig när det redan är försent. Jag kan bara vara jag 100%, om inte, åker off-knappen på.

Det är roligt med on-läget, men den börjar inte kunna kompensera off-läget, har jag börjat märka. Det börjar bli mer tydligt att jag måste lära mig leva i någon sorts mellanläge, att leva i standby-läge. Och hur jag än funderar så kan jag inte komma på hur det ska gå.

Tara, hjälp ..... !

Mobilisering

Den reser sig, sakta, börjar den ta form. Osynlig först, påmind om de subtila signaler som gör att den tar form.

Sen byggs den på, logiken försöker försiktigt få svar, frågar mjukt, nästan rullar runt i frågorna varför?!

Vill inte verka krånglig, känslig, -inte alls påverkad. Vill ha kontroll på vad nu ska komma, vilka strategier som behövs för att landa i den här ovissheten.

Det var bara subtila signaler. Bara små små saker, bara fjäderlätta beröringar som inte kom. Bara det inre som kände motstånd, kände några tankar .... outtalade?! Outsagda, instängda, därinne som kändes.

Förklaringarna lät ... inte övertygande. Inte så pass att inte mobiliseringen skulle ta fart. Det inre reste sig i givakt, först smärtan, sen sorgen. Sen oförmågan, att inte våga, inte vara knepig nu. Bara sjunka in i förklaringen, fastän den var sträv.

Sorgen kom och drog mig till sig, stannade faktiskt kvar. Alldeles nära, andades med mig. Och fick mig inse min alldeles egna maktlöshet.

Kvällen

Har nästan nått sitt slut, och jag har gjort min dagliga inventeringen av kvällen TV-program. Först BB sen, Americas Top Model. Nu var jag inne för att läsa på mitt favoritforum om allt som händer i huset ikväll. Och det är mycket med 10 människor instängda i ett hus.

Dagen har varit bra, med väninnan på möte, senare bjöd hon på lunch och vi pratade som vi inte gjort på länge, skönt jag känner henne sen länge, hon är en verkligt fin vän. Jag känner henne, och hon står kvar, jag vet hon är där när jag öppnar ögonen igen.

Nu kväll, M sitter och läser sin nya bok jag lånade av honom på biblioteket, och sonen har precis somnat hoppas jag?. Jag ska snart gå och sova, ska försöka be Tara att beskydda mig från att få tandvärk, vilket känns som det enda just nu som verkligen skulle kunna få mig ur balans, men det verkligen på riktigt. Min rädsla för det är förenat med sån dödsskräck, så jag vet inte om jag skulle överleva det.
Psykologen sa att jag kan få hjälp med det, genom tandläkaren där jag gått. Men han är man, och förstår inte riktigt varför jag är så rädd, vilken dödsskräck det innebär för mig att vara i en tandläkarstol och inte ha kontroll. Bara tanken får mig att gå sönder.

Tara, var hos mig, fyll mig med tryggheten att jag kommer klara om jag skulle få tandvärk!!?

Nallen

Jag kramar min lilla nalle nu, istället på kvällarna. Brukar låtsas att nallen är jag som liten, och klappa på kinden och säga "Du är ok, du är fin precis som du är". Och faktiskt känner jag mig lite ok, när jag tar nallens labb och klappar min egen kind. Förunderligt ... !!

Ska se på My little Eye på 5:an nu. TV har visat sig vara en bättre vän än jag trodde. Jag har oftast blivit rastlös när jag suttit framför den förut. Nu förmedlar den lugn och ro.

Jag ringde M igår, och berättade att jag tyckte vi hade så fint samtal i fredags morse. Är så glad att jag lyckades vända det där misstänkartänket, till en annan känsla. Av att allting var gott och bra just då.

Katastroftankar vik hädan, idag är jag lugn och jag älskar M, och jag har ingen aning om han tagit eller inte. Och kommer inte lägga någon energi på att ens tänka på det.

Förutom TV:n så är min passion det här. Jag gillar Linn och Jessica bäst. Malin får jag öva tålamod på ... !

Kudden.

Det enda jag gör nu, är att umgås med min kudde. Alla psykologer, läkare, psyket, och kontakter hit och dit blir för mycket för mig. Jag orkar bara sova, och det absolut nödvändigaste. Exempel på det är, tvättstugan, laga mat sonen, diska efter densamma, gå på möte nödvändigtvis, tömma kattlådan, ge katterna mat, och titta på TV har jag börjat göra också. Jag tittar på nästan alla program, dokumentären om Mozart, krigsdokumentärer på Discovery, BigBrother på 5:an, även kulturnyheterna på 1:an kan jag sitta och titta på. Det enda jag vägrar i min passion för TV är Mythbusters på Discovery, som de verkar ha köpt in enormt många avsnitt av, då tar jag hellre Jay Leno.

M och jag har träffats, och efter det fick jag något sorts sammanbrott. I Söndags när vi hade 6 grät jag, stora tårar rullade nerför mina kinder, och jag kände mig så fruktansvärt naken i mina känslor för M, någonting inom mig har öppnats. Dagen efter skulle jag till samtalskontakten kvinnan-som-tittar-på-klockan-odiskret-och gäspar-i-handen och jag fullständigt bröt ihop, jag grät och skakade och var tom uppe på benen för att visa hur fullkomligt misslyckad jag var, vet inte hur jag skulle visa det dock!?
Hon frågade inte så mycket denna gång, så inga grodor hoppade ur hennes mun, hennes frågor kan annars ställa till det, för de verkar så verklighetsfrämmande så jag alldeles kommer av mig. Denna gång lät hon mig bara vara, och trots att jag tittade på klockan och tänkte "herregud så lång tid kvar". Så gick våran session ganska snabbt. Hon sa att hon aldrig sett mig såhär, att såhär kris(ig) var jag inte förra gången jag var där. Hon tycker dock att varannan vecka är bra, för att deras beläggning är en aning full. Typiskt psykvården idag.

Jag fick ett brev nu ifrån Försäkringskassan där min senaste handläggare kommer bytas ut pga nya arbetsuppgifter. Jag tycker verkligen det är skandal, speciellt som hon sist sa att jag måste berätta vad som varit jobbigt för mig, för att hon också ska kunna veta det. Det är just därför, som jag inte berättar, för jag vet att jag kommer få byta handläggare, vilket jag gjort senaste åren 2 gånger om åren. Det är därför jag inte berättar mer än det nödvändigaste för FK, för jag har ingen tilllit. Sånt verkar inte de kunna, hur viktigt det är för en person som varit med om trauman, att få känna att den andra personen stannar för att kunna berätta något. Och Försäkringskassan som ska ha hand om sjuka människor!? Systemet är underligt.

Nu ska jag ner och göra min favoritgrej, efter tvättstugan. Handla mat, förutom de timmar jag spenderar med min nya kompis TV:n, går resterande åt att planera matinköp. Jag vet att det är något maniskt i det, att jag alltid tänker på vad sonen ska äta, hur mycket han kommer att äta till nattmat, vilken mat som är bäst till det eller det?! Det är som ett heltidsjobb, därför behöver jag min kudde.