Snurr

Det är så konstig känsla inom mig. Samtidigt med lugnet, är tankarna alldeles för röriga. Jag kommer på mig själv, med att tänka så många tankar, så där den ena tar slut, finns ingen förbindelse till nästa.

M har varit med Miss Ro, han förnekar -som vanligt-, och han är ångestfylld. Jag har satt en tydlig gräns, denna gång. Och jag känner att den bär, den finns cementerad inom mig. Det känns underligt, men jag tror det är den enda vägen. För mig iallafall, jag är ju maktlös inför hur M vill göra. Jag börjar förstå det nu, det börjar sjunka djupt i mig, att jag är fullständigt maklös inför vad M gör, vill göra, inte vill göra.

Har varit hos psykologen idag, och jag har en tid för utredning inom 3 månader, Karolinska har en tid åt mig för utredning på varför mitt liv är så ohanterligt. Idag åkte jag på möte, till min hemmagrupp, var helt övertygad om att det var 50 års jubileéum där. AA i Sverige har funnits i 50 år. När jag kommer dit råder närmast begravningsstämning?! Alla sitter tysta, och jag kommer klumpigt instapplande.

Jag börjar undra, om alla på mötet glömt födelsedagen?! Varför ser de så bistra ut, det ska ju vara partystämning?! Och tårtan, var är den alla pratade om på förra mötet?!
Har alla utom jag glömt jubileét?

Känner mig som ett ufo, och börjar tvivla på om jag kommit till rätt dag, är det jag eller dem som har fel? Då upptäcker jag att jag tagit fel på en månad?! Inte konstigt att alla var tysta när jag kom in, mötena brukar alltid börja med en stunds tystnad, för eftertanke.

Jag är glad att jag kom ihåg, även om det var en månad för tidigt. Problemet är hur jag nu ska göra för att inte lyckas glömma bort födelsdagen när den verkligen är?!

Så är det att leva i mig.