Sorgen

M är flöddrig, jag försöker ändå prata med honom på msn. Hela mitt liv hänger på honom, trösta honom fastän jag själv är så arg så jag kokar över. Vara till lags, när ångesten kryper uppför hans ben.

Fan jag hatar droger, verkligen hatar dem.

De gör något till människor som gör att de förvandlas till djur eller nåt. Äta eller ätas. Hur jag än försöker, så kan jag inte få M vara ärlig, säga sanningen. Det är det som är förstört mellan oss, tilliten.

Alla lögner som finns hos oss, all rädsla hos M att jag ska lämna honom om han säger sanningen har fått oss hit, där vi nu är. Kvar finns kampen mellan oss, vem som ska få rätt?
Han som vill hålla tabletterna ifrån mig, av rädsla för att jag ska gå. Jag kämpades för min rätt till sanningen.
All våran kärlek har flyttats ut på maktkampens arena. Och där kämpar vi, blodiga, ångestfyllda, hårt, emot varandra.

Jag vet inte vad som är värst? Hans lögner, eller hans fullständiga förvirring när han tar benzo. Det är en sammanblandning tror jag. Där jag inte känner igen den M, som jag känner. Där han sms;ar, säger saker, mailar, saker som han sen inte kommer ihåg, och håller benhårt fast att han inte gjort, sagt, skrivit osv.

Det som är värst är nog allting som är förstört, raserat. Tillit, framtidshopp, drömmar kan inte färdas med lögner. De dör i lögnens andedräkt. Så är det för oss, och det gör mig så j-la ont.