Insikter

Varför skriver jag om mig och M i min blogg. Jag får ju bara bitter smak efteråt, som hans kommentarer tex?!
Jag vägrar flytta på mig för att han ska få lugn och ro, i sin förnekelse.
Ibland flyttar jag plats, till min hårddisk, men för mig känns det mer verkligt att skriva här, som om jag behöver påminna mig själv vilken verklighet jag lever i. Så jag inte fångas in av andras.
Därför skriver jag vidare i min blogg, om mitt liv med M - som är en del i min medberoendeproblematik -, och om mina insikter om mig själv i förhållande till andra människor förutom M.


Idag är just en sån dag när min sinnesro störts av att jag är alltför snabb att bli arg, och irriterad. Jag vet att jag har rätt att vara det, men för min egen skull skulle jag behöva analysera situationen mer utanför mig själv. Det är därför jag skriver nu.

Jag har lätt att leva utifrån och in och inte innifrån och ut. Därför är jag mer känslig för vilka människor jag umgås med. Jag vet att det handlar om att jag måste försöka leva mer innifrån mig själv, och inte vaja omkring utifrån vilka människor jag är med. Så har det varit med M. Jag träffade M på MP för 1 år sen, 12 februari-2005. Jag hade jobbiga relationer bakom mig, jag var ärlig emot M om mycket, nästan allt jag kände sa jag direkt till honom. Därför var ju också projektionerna starka. Mitt levnadssätt gör ju också att det är lättare att puffa mig än någon annan. Jag brukar oftast ta på mig skuld, jag behöver inte någon skuldtripp för det.

När våra problem började dyka upp, bara som små subtila signaler, så var jag snabb att analysera min del så noggrannt så jag glömde vi var 2 i relationen. Detta pågick länge, jag tror också det var därför vi kunde förstöra så mycket på så kort tid. Alla gånger jag blev osäker, ville jag dra mig undan, vara tyst, bara vara i mig själv. Det var mitt sätt att hantera våran relation, jag lyssnade också mycket på hur ledsen M var, i början var det charmigt, att en man kunde vara så känslig. Vad jag inte förstod var att vi båda målade in varandra i varsitt hörn. Jag med min självrannsakan, och han med hans självömkan.

Jag kommer ihåg att jag ofta sa till M att han var otydlig, att jag inte fick något grepp om honom. Efter varje gång jag dragit mig undan, för att sen fika med M i stan, och få förklaringar, som mest bestod i att M satt och såg ledsen ut, och jag pratade!! Jag vill hjälpa, ställa tillrätta, om ändå M fick en lägenhet, fick träffa barnen mer, fick ett jobb, om ändå jag inte var så svår av mig, så skulle allt bli bra. Genom handling, ord och förändring försökte jag förändra våran relation. Allt för att inte upptäcka det där djupa hålet som kom närmare och närmare för varje gång jag ville dra mig undan M. Sanningen kallar jag det idag. Min sanning, den sanning som jag alltid kände i varenda andetag tillsammans med M men som jag valde att förneka, för att orka fortsätta vara med honom. Jag började tro på hans sanning, min egen blev grumligare och grumligare. Jag kände en sak, men fick genom M förklarat en annan sak. Precis som det var när jag var liten, när pappa sa att jag inte behövde bli rädd, medan han stod och skulle bestraffa mig. Samma känsla, hade jag med M från dag 1.

Jag tror att det är därför vi vuxna barn, vi medberoende söker oss till såna här män, som kan bekräfta det vi var med om som små, så vi iallafall som vuxna kan ändra på vårat livsscenario. Det gör för ont att inse oss maktlösa, inför våran egen uppväxt. Vi fortsätter att försöka förändra omöjliga män, omöjliga barn, människor. För att det gör så oerhört ont att se att vi kanske inte var älskade som små. Inte ens det kunde jag åstadkomma, blir vårat mantra när vi uppfyller våran profetia. Jag tror och känner att det är därför M haft sånt grepp om mig.

Jag måste börjar lyssna till människos handlingar, även om de är mer tysta och subtila än människors ord. Jag själv pratar också alldeles för mycket, så jag ser till att överröstar andra, och för smärtan att se att jag kanske återigen står framför min potentiella livsverk att förändra. Jag måste försöka lära mig att 'känna' in männisor, se till de här tysta signalerna i min kropp som faktiskt varnar mig i alldeles rätt ögonblick. Jag måste försöka leva mitt liv, inte någon annans.

Idag fick jag dessutom reda på att M firade våran 5 månadersdag, med att gå på Gröna Lund, med sina barn och kvinnan I han träffat på MP. Jag blev ja -vansinnig-, när M berättade det idag. Kvinnan I hade erbjudit sig att bjuda barnen på Gröna Lund, för att det var så synd om dem (I:s egna ord). Därför hade hon bjudit hem dem till sig, och gett dem mobiltelefoner, och besök på Gröna Lund. I hade ingen aning om att jag träffade barnen nästa dag, i stan, då jag inte heller hade någon aning om att barnen träffat Kvinnan I, från MP.

Usch jag ryser när jag tänker på det. Jag har också förstått att det inte alls bara handlar om M:s roppar, utan hela hans beteende. Hans otydlighet, som jag kännt i hela kroppen sen jag träffade M, men som han förklarat bort, förminskat, och jag valde tro på hans verklighet istället för min egen. M:s förklaring denna gång var:

- Han ville inte såra Kvinnan I med att han hade mig.

- Han ville inte berätta sanningen för mig, för då hade jag blivit arg.

- Det var bara 'gamla tant I', som ungarna och han hälsade på

- Jag var så taskig emot honom, hade dragit mig undan.

Hans förklaringar är läskiga. Det är därför jag ibland tror att M lider av något större än bara beroende?! Han verkar dessutom nästan tycka att det här är helt ok beteende, och kan inte förstå hur jag kan vara så arg, förbannad och besviken som jag är!? Det är nästan mer förvirrande än hela situationen, att M inte kan förstå att han liksom klivit över hur många moraliska och etiska gränser som helst. Tycker jag, och hela min kropp med mig.

Det är nästan mer än jag kan bära när jag verkligen förstår innebörden i vad jag varit med om sista året. Det som ändå varit hälsosamt är att jag faktiskt förstått att jag känner rätt. Att mitt intuitiva jag alltid har rätt. Jag har alltid haft den där lilla rösten inom mig. Och ibland har jag lyssnat, ibland inte. Den har försiktigt viskande varnat mig när något inte är bra för mig, när jag gör något som inte är bra för mig. Oftast lyssnar jag inte. Men insikterna efter året med M har gett mig hopp om att kunna lyssna till mig själv mer än jag gör idag.