Oj så glad jag blev igår. Hade precis sett Carola vinna schlagerfestivalen och var på väg att koka kaffe när det ringde på dörren. Sonen kollade och viskade "Det är K och U, därute". Jag hade ju inte gåbortstassen på mig, utan softade i mina utslitna joggingbyxor. Men vad gör väl det, när sällskapet inte bryr sig om såna petitesser. Det var som att träffa en kär släkting, -vilka jag inte har så många-, och mötet var fyllt med innerlighet.
Och jag som brukar ogilla oväntade besök, blev så glad så jag strålade. Varför jag blev det, kom jag på när jag senare på natten nöjt somnade. De tycker om mig, verkligen tycker om mig, de här 2 systrarna. Och jag känner dem, väl. Vi träffades första gången hemma på min gata, jag var rastlös, på gränsen till rotlös, började fundera sådär existensiellt tonårsaktigt, och föll ofta in i det svarta. När jag träffade K -som var min bästa kompis-, blev jag förbluffad. Hon var 2 år äldre, och jag såg upp till henne som en som ser upp till sin idol. Hon hade gjort det där som jag också ville göra, killar, öl, vin, puss o kram jeans. Allting som en tonåring drömde om 1979 i Farsta Stockholm.
Med K gjorde jag allt det där, jag drack öl, vin, hade olika killar och kände mig som precis exakt just helt enkelt tillhörande. Det var det här jag hade längtat efter. När jag drack, eller tog andra droger, var jag med i ett sammanhang. Utan det kändes jag svävande, fladdrande utan mål. Min dröm var en enda sak, att få egen lägenhet. Där jag kunde leva det livet som min andra idol hade levt, Janis. Jag såg ut som Janis, gick som Janis, designade mina egna kläder som Janis, lång lockigt hår som Janis, runda mörka glasögon som Janis. Där gick K och jag i vår egen lilla drömvärld.
Alla de minnena kom åter upp igår vid mitt köksbord. Att tala, titta, vara med, K och U var så givande så jag blev alldeles bubblig. Att Roy Andersons "En kärlekshistoria" gick på TV precis samtidigt när vi satt i köket och plockade fram minnen från våran egen ungdomstid var nästan för bra för att vara sant.
Ja jag blev levande, mindre ensam och återigen i ett sammanhang igen. Det var helt enkelt skitskönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar