Sårbar

Jag är så totalt utan försvar, när jag pratar med M. Jag älskar honom innerligt, och på något sätt förlorar jag om jag tillåter han komma in med sin förklaringar, jag förlorar mig till honom igen. Jag är så rädd att bli sårad, besviken, kränkt och vara utsatt för M en gång till när han umgås med Miss Ro.

Jag tror på M när han säger han vill förändras, jag tror att han verkligen vill det. Men frågan är hur långt det sträcker sig de där blåsiga dagarna?! När allting känns skit, och allmännt piss?!

Att ta tillbaka M är som att dagligen slänga sig ut på en luftfärd utan att veta var/om jag kommer landa, och hur hårt denna gång?! Jag vet att M inte vill ge mig det här. Jag vet att han älskar mig.
Men frågan återkommer iallafall, i olika skepnader?!

Hur ska jag orka en gång till?!

Hur ska jag orka leva i den här ovissheten, och vad har jag för val?. Alla frågor trängs och vill ha uppmärksamhet, nu! Det är ett virrvarr av trådar jag får fatt i, och ingen ger mig något svar. Jag har pratat med M, något är annorlunda, kanske för att han vet att jag är på väg ifrån?! Men också något i våra samtal, även om jag är så arg och besviken , och ledsen. Att M krossat mina drömmar, ja - det känns så - jag vet att det inte är riktigt så. Men jag tillåter mig att sörja det iallafall.

Jag förstår inte varför jag stannar kvar, varför jag överhuvudtaget engagerar mig?! Och det är som M säger, när han ifrågasätter om jag älskar honom?! Och det är ju det, jag älskar honom, därför finns jag kvar. Jag är inte medberoende i min kärlek till M, men till situationer kring M. Jag är inte bara sjuk, jag kan ha ärliga känslor, i det här också. Och det är det som gör det så svår, så smärtsamt.

Jag har iallafall ringt familjerådgivning, M skulle gjort det i Oktober redan, men allting omkring har på något sätt gjort att vi fokuserat på annat. Vi står härmed i kö till rådgivning. Och M väntar på avgiftning. När jag träffade M i lördags, kände jag att något hade hänt, iof hade jag bett om kraft och styrka, att inte bara komma i ilska. Jag lyssnade på M, vid våra andra återföreningssamtal brukar det mest vara jag som pratar, och beskriver hur det ska vara och inte vara. Denna gång fick M förklara, och jag lyckades under 2 timmar lyssna. Det är stort för mig.

Jag är rädd att M och jag ska såra varandra så mycket så vi inte kan fortsätta, jag är rädd att vi redan har gjort det. Jag är rädd för allt, att vara utan M att vara med M. Allting känns bara litet och vingligt just nu.