Déjà Vu

Det är nästan lite läskigt att det samtalet jag idag hade med M, efter han bett mig ringa i ett ångermail, nästan är identiskt med det som utspelade sig förra månaden. Den 23 förra månaden infann sig nästan exakt samma samtal, där jag också deklarerade något högre och argsintare, att nu tänker jag lämna M och hans Ro.

Exakt det som utspelades idag, har alltså ägt rum vid precis exakt en månad sen. Dessemellan har det varit återförening mellan M och mig, och han har förklarat, och bedyrat att detta inte ska hända igen.

Det verkar som den enda förändringar sker i mig. För varje gång M tar återfall, så blir jag visserligen mindre arg, och jag behöver inte åka till psyket längre. Men jag ser mer vad som sker i mig, känslomässigt. Jag får nya infallsvinklar. Jag tycker att M har en del i att min kärlek börjar ta slut för honom, jag tycker att han borde förstå att hans lögner dödar all den kärlek jag måste uppbåda mellan återfallen.
Men för M är det inte så, han är ju bedövad ifrån alla känslor i sina perioder, så han förstår inte att det händer saker i mig när han själv inte är känslomässigt närvarande. Det är ju därför vi tar droger, för att vi inte orkar leva i verkligheten.

Så för M, är allting likadant som innan han klev på. Medan jag känslomässigt redan har gått massor med ronder. Missbruket gör att vi är på olika känslomässiga nivåer.

Kanske hade det varit annorlunda om jag också kunde stänga av, med tex alkohol? Om jag också kunde vara under ett rus när M klev på, kanske skulle jag inte känna det så känslomässig smärtsamt med M:s lögner då?

Medan M sitter och noddar med Miss Ro. Pågår det en ständig analys i mig. Jag försöker förklara det för M, men först idag förstod jag att han inte kan förstå det. Han säger samma sak som vanligt.

* han älskar mig
* han vill göra något för oss
* han vill inte ta benzo
* han vill söka hjälp om jag följer med
* han tycker vår kärlek är så fin

Men mellan varven tittar ändå den där känslomässiga förvirringen fram. Att han inte kan förstå hur jag kan göra honom så illa? Straffa honom så. Hur jag också ljugit för honom? Han förstår inte skillnaden mellan 1 lögn och upprepade lögner. Han vill projicera, allt för att ta bort fokus ifrån där det gör ont. I honom !

Han säger att jag aldrig älskat honom som han älskat mig. Och jag försöker att få honom att förstå att hans missbruk gör att han inte kan förstå vad kärlek är. Och jag lyckas ibland, ibland får jag in lite ljus därinne i honom, i det där mörka. Ibland är rädslans gard lite nere, så han vågar se vad hans missbruk ställer till. Jag tror inte på M när han säger att han är mer rädd att förlora mig än sina droger. Jag tror däremot M är livrädd just för att släppa sina droger.

Jag är själv fd missbrukare. Och jag kommer ihåg just den rädslan, hur jag tänkte att jag aldrig skulle klara ett liv utan droger, när sanningen var den att jag klarade inte att leva med droger. Jag kunde inte se det själv i början, jag var full av förnekelse. Det var dens fel, det var för att jag kände mig så dålig som jag tog droger, för att jag inte kunde sluta, för att det inte skulle fungera för mig att sluta. Alla förbehåll hade jag.

När jag en dag tog slut och erkände förbehållslöst att ; jag klarar inte det här längre. Med inga förklaringar, ingen förnekelse, inga om eller men. Utan bara helt enkelt bara la mig ner och kapitulerade, jag klarar inte att leva med droger och jag klara inte att leva utan droger.

Då fick jag hjälp, då kunde tillfrisknandet sakta börjar växa i mig. Jag var villig att göra allt som krävdes för att jag skulle slippa dö, och för att lyssna på andra.

Jag tror inte M förstår det, han försöker fortfarande förmildra, skylla ifrån sig, förneka. Han är fortfarande inte villig att släppa sina droger. Han har inte nått sin botten. Men jag har nått min, just nu exakt i denna stund har jag det.

Jag kapitulerar inför M:s missbruk, här och nu. Jag är totalt maklös inför M, det enda jag kan förändra är mig själv.