Den lilla

Känns så mörkt i mig, som om veckorna med M och hans tabletter äter upp mig innifrån. Ljuset är så långt bort, inte för mig att nudda. Hur jag än försöker så äter mörkret upp mig.

Varför dras jag till killar som inte känslomässigt kan ge mig det jag behöver?!

Frågan känns mer och mer i mig. Jag har försökt att fly med undanflykter, att det är jag som söker fel, jag träffar fel killar, jag är inte tillräkligt frisk. Men det är jag, frisk, det var min uppväxtmiljö som inte var frisk. Jag blev vuxet barn, ständigt stigmatiserad av min ursprungsmiljö. Min pappa var alkoholisten, och han var en sadistisk person. Han var och förblev ännu sjukare, ju mer hans missbruk ökade.

Högdalen 1973. Där bodde min pappa, mamma och min lillebror som föddes där, jag blev till innan vi flyttade dit. Jag minns atmosfären, varenda vrå kan jag utantill, varenda lukt finns kvar i mig. Han styrde, även fastän han var på en av sina fylleperioder så styrde han allting därhemma, alla våra känslor, våra rädslor, våra tankar. Alla gick vi och väntade, på den där känslan som förebådade att han skulle komma. Min mamma stod jämt i köket, tittande i köksfönstret och förberedde nästa flykt för oss alla. Hon stod där nästan jämt, som jag kommer ihåg. Och allt jag visste/lärde mig var att inte fråga inte säga något, som kunde förstöra den där täta dimman av alarm, som antingen skulle komma eller inte komma.

När han så då kom till slut, bytte rädslan skepnad. Vad skulle nu hända? Var mamma säker? Vad skulle jag göra, annat än att gråta tyst i min kudde?!

En gång tog mamma och jag bilen ut och åkte. Julen -72, skulle vi besöka pappa som var borta. Han var det ibland, men mamma kunde inte gå bort från fönstret ändå, det hade blivit en vana för henne att sjunka iväg i, fönstret med sina skuggor, mörkret som omslöt. Vi kom fram och pappa var kammad och luktade gott, jättefint rum hade han också. Eftersom inga frågor fick ställas, allting skulle vara tyst och undanstoppat i vår familj. Därför frågade jag inte vad jag undrade när pappa sa att han byggde en simbassäng därutanför fönstret, en stor grop var där. Jag tyckte det var underligt, kommer ihåg den första känslan av att någon sa något, men menade en annan sak. Jag fick en klocka, röd var den och jag var glad.

Efteråt kom sanningen fram att min pappa satt i fängelse för rattfylla.

Under hela min uppväxt kom dem där dubbla budskapen, att mamma var ok fastän jag såg att hon inte var det. Att priset för att ta hand om mamma, var att jag inte ställde några svåra frågor. Hon som hade all energi på att förbereda våran flykt, om den skulle behövas. Och pappa som var sadist, och hittade på nya grymmare metoder om vi inte lydde honom, eller om han fått 'för' sig att vi inte lydde honom. Hans verklighet var skrämmande fel ibland.

Jag är vuxet barn, med alla de konsekveser som kommer av det. Vissa saker tänker jag inte ens på att jag gör. Som att vara smidig, att inte komma i konflikt, för då riskerar jag att förstöras. Att bara finnas för andra, att ha svårt att ta mina egna behov på allvar.

Och framförallt, att inte lita på någon !!

Jag har lätt att komma människor nära, jag är en sån person som människor tror de kommer in på livet. Jag har utvecklat ett speciellt sätt som gör att människor tror de vet vem jag är. Men lång därinne sitter spärren emot omvärlden, att inte lita på någon. Den är så automatiserade nu, så jag tänker inte ens på den. Att jag ständigt misstror människor, fastän jag låtsas att jag har tillit.

Det är knepigt att leva i den här dubbelvärlden. Den skapar rädslor som skärmar mig ännu mer ifrån andra. Min psykolog sa till mig att jag är lätt att tycka om. När hon sa det, tänkte jag att vad jag lurat henne, hon tror hon vet vem jag är. Men ibland tycker någon om mig också, utan att jag behöver vara fel med det.

Avrundningar är jag inte så bra på, orden tog slut här .........................