Värme

Tjoho, jag känner jag börjar tillfriskna. Idag var jag på mötet, och så omgiven av värme, och innerlighet så jag blev alldeles varm inombords. Gråten kom upp till ytan, av hur tacksam jag är som har fått en sån gåva. Att tillhöra, att vara del i ett sammanhang.

Därmed blir också min attityd emot de som inte fått den här gåvan, utan fortfarande svävar runt därute utan mening.

Som M, först ser jag på mobilen -innan jag är på väg till mötet -, att hans kompis ringt flera gånger. Detta väcker något olycksbedådande över sig, och jag märker hur magen knyter sig. M har försäkrat att han inte tänker kliva tillbaka till Miss Ro, och jag har sagt att jag har svårt att tro på det, med tanke på föregående försäkringar.

Jag ringer upp kompisen, inget svar, sen M och han svarar inte heller. Jag tar det lugnt, andas och tänker att jag faktiskt inte behöver göra någonting, ingenting har egentligen inte med mig att göra! Jag får tag på kompisen, som frågar om jag ska möta M - för enligt M skulle vi det! -, och jag hör kompisens röst, andhämtning andas irritation. Jag säger att jag precis innan, fått tag i M och att jag är ganska säker på att han klivit på. Han säger att han också tror det.

M försöker som vanligt skylla ifrån sig, att det är mitt fel att han blir utkastad, och kompisens fel att våran relation är så dålig. Jag kommer till mötet och upptäcker till min förvåning att jag kan koppla av !!? Mina tankar som annars konstant brukar vara hos M, finns plötsligt här, precis där jag är. Alla tankar på vad som ska hända, hur jag behöver förbereda mig är helt borta!?

Det är en ovanligt besynnerlig känsla, nästan onaturlig. Som att all min energi plötsligt släppts fri och kan flyga som den vill, inte vara fasttjättrad vid M och hans förehavanden. Jag är plötsligt fri, kärleksfullt buren. Mycket konstigt, och jag förundras över hur skönt det känns att plötsligt upptäcka hur det känns att vara närvarande. Här och nu.

Efter mötet är jag uppfylld, av kärlek och tolerans, något jag bett om mycket på sista tiden. Inte ens M:s projektioner får mig att vackla. Jag ringer upp M och förklarar kärleksfullt hur jag känner, och säger att jag inte ser hans återfall som något personligt misslyckande, och att jag förstår att M vill förneka. Allt det jag bett om har besannats, någon sa till mig på ett möte, "var försiktig med vad du ber om, du kommer få det!". Det jag nu bett om är kärlek och tolerans emot M:s missbruk, och jag känner att jag är lugnare än jag varit på länge. Jag vet att M inte vill ljuga, han gör det för att han är sjuk, i beroendet. Den han mest ljuger för är; sig själv!.

Att vara kärleksfull emot M idag, är en av de största gåvorna jag fått på mycket länge. Det värmer oerhört långt in i själen.

Tack Monika, för din kommentar, jag ska skynda långsamt. Min kärlek till M är oförändrad, det är hans droger jag inte älskar, som gör honom till den han inte är.