Söndag

Tack för alla inlägg i gästboken, blir så glad att någon ser.



Mycket saker har hänt, sen jag sist skrev. Konstigt att jag helt plötsligt inte har ett endaste behov att skriva något. Skrivandet går i skov, liksom min kreativitet. Just nu lever jag mest i kroppen, dvs, känner massor. Allt är väldigt lugnt, och med undantag från några blackouter med tillfällig sinnesförvirring pga stress så fungerar mitt liv.

Jag har fått jobb, ett alldeles riktigt jobb. Ska vara med på första lönekörningen nästa vecka och sen börjar jag i juni, för att sen jobba hela underbara sommaren. Känns lite snopet att när ljuset kommer efter den svarta årstiden ska jag jobba istället för att njuta. Men jag ser det som en investering, att jag kommer få goda referenser och kanske möjligheten att komma in i systemet igen, något jag varit utanför så många år pga sjukskrivning.

Sonen kom hem full igår. Han knallade iväg med en hundralapp klockan 8 och kom hem 12, vinglandes och hoppade i badet direkt. Jag känner mig orolig. Inte - som borde vara - för honom, utan för att jag själv inser min egen oförmåga att veta. Hur jag ska reagera i såna här lägen. Jag började själv dricka vid 12 årsålder, drack varje helg. Och jag vet att mina år i missbruk, är något som kommer igen genetiskt i mina barn, kan göra!? Jag blir livrädd och det känns som jag inte har koden som andra mammor har!?

Koden; som gör att jag vet och känner när man ska bli orolig, och när man ska vidta åtgärder. Det är speciellt för min son, eftersom han är son till 2 missbrukande föräldrar, visserligen är jag drogfri/nykter. Men varningssignalerna ska väl ringa lite tidigare om det är så?!

Det är skräcken, att jag tror jag ska börja oroa mig, och samtidigt kommer den där andra rösten som säger; "Men han är tonåring, måste ju pröva som andra tonåringar". Och mitt emellan dem står jag, och vet ingenting automatiskt.

Mina referensramar är ju ringa, min egen mamma ringde inte ens polisen, när jag som 13 åring var borta i nästan en veckan hemifrån. Var hos en kille i Farsta vars familj var på utlandssemester, och vi hade huset för oss själv, jag killen och nästan hela Farstas ungdomar.

Jag ska iväg på möte, kan ju iallafall inte göra något åt saken just nu, kanske jag får något svar när jag kommer ifrån mötet. Svaren på min förvirring brukar oftast komma när jag minst anar det, och all oro ligger liksom ivägen för att jag ska höra den där tysta lilla rösten inom mig, som säger det som känns rätt för mig.

M har varit drogfri länge nu. Så länge så jag faktiskt tycker att jag normaliserar att han inte tar benz. Det är ett mirakel i sig, som jag inte får glömma.

De fina och positiva sakerna tenderar att glömmas bort medan de negativa radas upp och knuffas med varandra i mig. Jag ska försöka använda bloggen för att påminna mig varje dag vad som är positivt i mitt liv. Ett nytt kapitel eller nåt.